Prolog
Athenas Perspektiv
Pip… Pip… Pip…
Stönande sträcker jag mig långsamt över till mitt nattduksbord och slår snabbt av den irriterande väckarklockan medan jag blinkar med sömniga ögon på den, bara för att se att den visar 05:30 med stora röda siffror, vilket får mig att stönande tvinga mig själv upp ur sängen.
När jag väl är uppe går jag snabbt till mitt lilla badrum för en snabb dusch. När jag går in i rummet tänder jag långsamt ljuset medan mina ögon försöker anpassa sig till det starka ljuset som fyller badrummet. Själva rummet är blygsamt, eller åtminstone vad jag intalar mig själv när jag jämför det med alla andra badrum jag sett under min vistelse här hos Månvandrarnas flock, min kusins flock.
Rummet är noggrant målat i mjuka färger som vitt och gräddfärgat med inslag av silver som nästan gnistrar som månstoft när ljuset träffar det på rätt sätt. Kakelplattorna är en annan nyans av vitt vilket gör rummet ljust och luftigt.
Suckande går jag snabbt mot duschen medan jag tar av min linne och bomullsshorts, de två sakerna jag normalt sover i här, och justerar temperaturen till min smak innan jag långsamt kliver in och låter vattnet falla ner och omringa min kropp medan mina tankar vandrar tillbaka till den händelselösa dagen för nästan 10 år sedan och händelserna som ledde mig hit.
Jag var bara 9 år gammal när det hände. Jag njöt av en vacker dag med min familj i Måndalen när vi plötsligt blev attackerade av vildvargar, hundratals av dem som plötsligt dök upp från ingenstans och började attackera hela flocken. Många förlorade sina liv den dagen, inklusive de i kungafamiljen, Alfa, Luna, Beta, Gamma och Delta. Den enda överlevande var jag, deras dotter, och det var för att min fars Beta, Beta Farkas, hade lyckats gömma mig tillräckligt länge innan vildvargarna kunde känna av min doft.
Som 9-åring hade jag inte min varg än så jag kunde inte försvara mig, vilket ledde till att jag gömde mig eftersom de flesta vargar inte fick sina förrän vid 16 års ålder eller i vissa fall 14 om man hade högre status. Men även då fick de flesta vargar sina vid 18 års ålder och även då var oddsen små eftersom många inte ens fick dem då heller.
Jag däremot hade blivit välsignad vid 14 års ålder, det var dagen jag fick Artemis, min varg. När Artemis dök upp framför mig var jag överlycklig, för att vara dotter till en Alfa kunde jag inte låta bli att vara det eftersom jag då visste att oavsett vad, skulle jag aldrig vara ensam igen.
‘Hej mitt söta barn’ spann Artemis när hon långsamt dök upp framför mig. Stirrandes kunde jag inte låta bli att märka att hon var absolut vacker, hennes päls ren som snö medan den glittrade med små silverfläckar som dansade längs hennes kropp som om det var månstoft medan hennes vackra blå ögon, som också verkade vara kantade med silverfläckar, tittade tillbaka på mig medvetet.
Plötsligt rycks jag ur mina tankar av ljudet av argt bankande på min dörr. “DIN LILLA BITCH! SKYND DIG REDAN” kommer ropen från en röst jag känner alltför väl vilket betyder att jag varit i duschen mycket längre än jag borde ha varit och jag hastar för att avsluta min dusch och ser till att tvätta och rengöra mitt hår såväl som min kropp innan jag stänger av vattnet.
När jag kliver ur duschen ser jag snabbt till att allt är avstängt innan jag sträcker mig efter min enda handduk och torkar mig innan jag sveper den runt min kropp, mitt långa bruna hår faller ner och runt mina axlar och rygg medan det ligger där fuktigt när jag försöker borsta ut trasslet, omedveten om att personen i fråga fortfarande är i mitt rum tills det är för sent och en hand sträcker sig ut och slår mig över ansiktet vilket får mig att tappa borsten på golvet och min hand att täcka den svidande kinden.
“DU OTACKSAMMA BARN! ÄR DET SÅ HÄR DU BEHANDLAR OSS EFTER ALLT VI GJORT FÖR DIG?? FÖR ATT VI TOG IN DIG I VÅRT HEM EFTER ATT MIN KÄRA SYSTER DOG TILLSAMMANS MED SIN MAKE?” ryter rösten medan hennes hand greppar mitt hår smärtsamt och får mig att grimasera av smärta.
Jag höll blicken sänkt, jag visste bättre än att titta upp eftersom det bara skulle orsaka mig ännu fler problem. Även om jag föddes som en Alfa visste jag att jag inte kunde stå emot, eftersom detta inte var min flock och jag hade ingen titel eller rang, vilket gjorde mig mindre än en Omega, vilket min familj påminde mig om varje dag. Detta fick Artemis att morra.
"Vi är inte mindre än en Omega... Vi är en Alfa och de borde tjäna oss," morrade Artemis från djupet av mitt sinne, glad att min familj inte kunde höra henne eftersom jag aldrig riktigt blev upptagen i Moon Walkers-flocken och min mosters.
"Artemis..." varnade jag. "Så mycket som jag hatar hur de behandlar oss, är de allt vi har kvar. Moster Leah och hennes partner gav oss skydd när vi bara var 9. Om det inte vore för dem skulle vi inte ha överlevt och jag skulle inte ha kunnat träffa dig."
"...Ändå... Jag gillar inte hur de behandlar dig jämfört med sina egna barn," suckade Artemis innan hon drog sig tillbaka till den bakre delen av vårt sinne, vår plats, en plats där ingen kunde skada oss eller få oss att känna oss underlägsna.
"LYSSNAR DU?" ropade min moster återigen när hon stod direkt framför mig och ryckte mig ur mina tankar.
"Eh... Förlåt," mumlade jag.
"Jag sa att du behöver hjälpa Diana och Brian med den kommande balen som är om mindre än tre dagar," skällde moster Leah, hennes ögon kalkylerande som om hon letade efter något.
"Varför jag?" frågade jag. "De är gamla nog att hitta sina partners, och dessutom är det en Betas jobb och jag är ingen Beta." Där hade jag sagt det, jag hade äntligen sagt orden jag hade velat säga ett tag eftersom det var sant, jag var ingen Beta så jag kunde inte förstå varför det var mitt ansvar att hjälpa mina kusiner, Diana och Brian, med uppgiften att dekorera inför den årliga Mating Ball. En bal som hölls en gång om året i olika flockar bara så att vargar som jag själv kunde förhoppningsvis hitta sin ödesbestämda partner eller, om de inte kunde, ta en vald partner istället.
SMÄLL!
Jag höll handen mot mitt ansikte för andra gången den morgonen och kände automatiskt svedan från hennes hand, visste att det skulle bli ett märke så snart jag vände mina blå ögon för att möta hennes arga smaragdgröna ögon.
"DU HORA! Du gör som du blir tillsagd, annars ska jag låta min son lära dig en läxa du aldrig kommer glömma," snäste moster Leah som visste att Brian skulle älska att orsaka mig smärta och elände även när jag inte gjort något för att förtjäna det. "NU... är jag tydlig?"
"Ja... Moster," svarade jag snabbt, medveten om att hon skulle hålla sitt ord om jag inte lydde, för Brian var min mosters äldsta son och den som skulle bli denna flocks nästa Beta, och det verkade som om jag hade blivit hans nya favoritleksak när det kom till vissa bestraffningar. Och om det inte var han, kom de från Diana, min mosters yngsta dotter som alltid gjorde det till sitt uppdrag att göra mitt liv till ett helvete. Och även då kom vissa bestraffningar direkt från min morbror som inte hade några problem att ge dem till mig.
"Bra flicka," flinade moster Leah som äntligen rörde sig för att lämna mitt rum utan så mycket som en blick åt mitt håll när hon smällde igen min sovrumsdörr och lät mig glida ner på golvet i nederlag medan jag försökte att inte gråta.
"Det är okej min söta Athena... Mångudinnan kommer att hjälpa oss," viskade Artemis mjukt, som försökte trösta mig i det ögonblicket.
"Ja, som om det någonsin skulle hända," hånade jag tillbaka till henne när jag mindes min 18-årsdag, dagen då jag kunde hitta min partner. Även om jag hade fått min varg vid 14 års ålder kunde jag inte hitta min partner förrän jag var 18, precis som de flesta vargar, och när jag gjorde det fick jag mitt livs chock när jag insåg vem det var, bara för att inse att mitt liv skulle bli ett helvete efter det.
Hållande i min handduk bestämde jag mig för att det var bäst att göra mig i ordning innan någon annan bestämde sig för att dyka upp vid min dörr. Jag rörde mig snabbt mot min garderob för att ta en enkel men vacker ljusblå topp och ett par ljusa denimshorts innan jag gick mot min byrå för att ta en enkel men elegant bh och trosor innan jag snabbt tog på mig allt och sedan gled i ett par svarta sandaler.
När jag var klädd och säker på att inget visade drog jag snabbt upp mitt hår i en hög hästsvans som försiktigt avslöjade min nacke och mina axlar samt mitt nyckelben. Nöjd rörde jag mig för att lämna rummet bara för att stå ansikte mot ansikte med den person jag minst ville se, min kusin Diana, den som hade lyckats ta allt från mig, inklusive min partner.