Kapitel 7
Sofias perspektiv
Lunchen kom alldeles för snabbt för min smak och blev snabbt en annan glädjelös del av min dag.
När jag stod i lunchkön vred sig min mage av ångest. Vad skulle jag ta till Vincent den här gången?
Gårdagens val hade tydligen varit för tråkigt, och han hade gjort det klart att jag borde göra bättre ifrån mig idag. Jag hatade tanken på att tillgodose hans nycker, men jag klarade inte av mer hån under lektionerna.
Matsalen surrade av den vanliga lunchkaosen. Ljudet av brickor som skramlade, sorlet av samtal och det tillfälliga utbrottet av skratt från grupper av vänner fyllde luften. Jag skiftade nervöst från fot till fot och kastade en blick över matalternativen när jag närmade mig disken.
När det äntligen var min tur möttes jag av samma lunchdam som igår. Hennes varma leende var en liten tröst i denna annars skrämmande skola. "Hej igen, kära du. Vad kan jag hjälpa dig med idag?" frågade hon, hennes röst vänlig och inbjudande.
Jag tvekade ett ögonblick innan jag lutade mig lite framåt och sänkte rösten. "Känner du Vincent Walker?" frågade jag, bestämde mig för att ta chansen.
Hennes ögonbryn höjdes i mild förvåning. "Åh kära nån, vem känner inte Vincent här?" svarade hon med ett lätt skratt och en skakning på huvudet.
Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att ta en chansning. "Vet du vad han brukar beställa till lunch?"
Hon hummade tankfullt och knackade sig på hakan. "Vincent, ja? Låt mig tänka... Ah, han är ett fan av Cajun-kycklingpasta. Kryddig, smakrik, precis som han också." Hon blinkade åt mig.
Jag nickade, tacksam för insikten. "Jag tar två portioner av Cajun-kycklingpasta, tack. Och två Coca-Cola."
Lunchdamens uttryck mjuknade med förståelse när hon började servera pastan. "Du är söt, vet du det? Försöker behaga Vincent... det är ingen lätt uppgift." Hon suckade, hennes ögon fyllda med en blandning av medlidande och oro.
Jag tvingade fram ett litet leende. "Tack. Jag vill bara... jag vill inte ha några problem... jag är ny." Jag berättade faktumet trots att hon förmodligen redan hade räknat ut det själv.
Hon nickade förstående och packade snabbt pastan i två brickor. "Här har du, älskling. Och oroa dig inte för din lunch; jag lägger undan den tills du kommer tillbaka igen. Ta hand om dig, okej?" Hon erbjöd, vilket gjorde mitt liv så mycket enklare.
"Tack," svarade jag, genuint tacksam för hennes vänlighet.
Balansande brickan, tog jag mig genom matsalen, mitt hjärta dunkade med varje steg när jag gick ut och styrde stegen mot gymmets skåp för att hitta Vincent.
Det tog inte lång tid att nå området i skolan som han verkade ockupera som en kung - där han stod med den blonda som hade snubblat mig, den farliga med rakat huvud och Daryl från engelskan som gav mig en liten vinkning.
Vincent tittade upp när jag närmade mig, ett flin redan formande på hans läppar. "Nå, nå, se vem som kommer med min leverans. Jag började tro att du inte skulle dyka upp idag! Vad har du med dig då, Sofia?" han drog ut på orden, hans ton drypande av förakt när han sa mitt namn vilket fick en rysning att gå uppför min ryggrad.
Jag satte försiktigt brickan framför honom. "Cajun-kycklingpasta och en Coca-Cola," sa jag, min röst stadig trots tumultet inom mig.
Han höjde ett ögonbryn, tydligt överraskad av mitt val. "Inte illa," erkände han, tog brickan från mina händer, balanserade den på en hand innan han grep tag i gaffeln.
Hans vänner tittade på honom, väntade på hans dom när han skovlade in den första tuggan i munnen. Han tuggade tankfullt, sedan nickade han. "Mycket bättre än igår. Du kanske lär dig trots allt." Han tuggade vidare, medan de andra skrattade - Daryl erbjöd en ögonrullning åt hans humor.
När Vincent och hans vänner skrattade, kände jag en liten våg av lättnad att dagens val hade varit en framgång. Precis när jag skulle ursäkta mig, rundade två cheerleaders hörnet, deras närvaro som ett plötsligt oväder som molnade över atmosfären.
Den rödhåriga som ledde vägen hade ett elakt grin inristat i ansiktet, hennes ögon smalnade ilsket när hon korsade armarna över bröstet och stirrade dolkar genom mig. Hennes vän, en blondin med ett lika hotfullt uttryck, stod vid hennes sida.
Jag kunde känna spänningen öka när de närmade sig. Kände mig alltmer obekväm och försökte lämna platsen. Men precis när jag passerade rödhåringen sträckte hon ut handen och stoppade mig i mina spår. Hennes grepp var förvånansvärt starkt, och hon grävde in sina akrylklädda naglar i mitt bröst.
"Vem fan är du?!" Hon snäste, och jag blinkade och vände mig mot killarna i hopp om att de skulle hjälpa mig.
"Min nya personliga lunchdame," sa Vincent högt, som om det var en helt vanlig sak att säga medan min temperatur fortsatte att stiga.
"Vad?! Lyssna, älskling, men Vincent är min!" Rödhåringen väste som svar, hennes röst låg och giftig. "Tro inte att du bara kan kliva in här och ta det som är mitt. Han behöver inte dig för att få sin jävla lunch!" Hennes finger stack in i mitt bröst igen, hårdare den här gången, vilket fick mig att rysa och dra mig tillbaka.
Vincents skratt tystnade abrupt när han räckte över lunchbrickan till en av sina hantlangare.
"Kim, backa. Du gör bort dig," varnade han, hans röst kall och befallande. Han steg fram, hans ögon låsta vid rödhåringen.
Kim verkade dock oberörd. "Åh, snälla, Vincent. Hon är bara en liten mus. Tror hon verkligen att hon kan ersätta mig?" hon hånade, hennes ord drypande av förakt.
Mitt hjärta rusade medan jag stod där, fångad mellan att vilja fly och rädslan för att provocera henne ytterligare. "Jag vill inte ha några problem," lyckades jag säga, min röst knappt över en viskning - vilket levde upp till hela 'mus'-kommentaren.
Kim ignorerade mig, hennes fokus helt på Vincent. "Tror du att den här lilla nollan kan ta min plats?" fortsatte hon, hennes ton blev alltmer gäll. "Du gör ett misstag, Vincent. Du kommer att ångra detta. Titta på henne, hon ser... smutsig ut!"
Hennes ord skar djupt, med tanke på att jag alltid försökt hålla mitt utseende i ordning med det jag hade.
Vincents ögon mörknade, hans käke spändes. "Det räcker, Kim," sa han, hans röst farligt låg. Han tog ett rasande steg mot henne, minskade avståndet mellan dem. "Jag är klar med dig. Lämna och titta aldrig åt mitt håll igen."
Kims ansikte förvrängdes av ilska och misstro. "Du kan inte göra detta mot mig," spottade hon, men hennes röst darrade något, vilket avslöjade hennes osäkerhet.
"Titta på mig," svarade Vincent lugnt, hans ögon utmanade henne intensivt.
När hon insåg att hon förlorat denna strid, vände Kim på klacken, hennes vän svävade bakom henne som en fis förlorad i vinden. Men inte innan hon gav mig en sista giftig blick, hennes ögon lovade hämnd.
Fantastiskt, en fiende till.
I samma ögonblick som de var utom synhåll kunde jag känna adrenalinet krascha, vilket lämnade mig skakig och yr.
Överraskad av Vincents oväntade försvar, lyckades jag få fram ett snabbt "Tack" innan jag flydde från scenen. Jag vågade inte ens titta tillbaka medan jag skyndade tillbaka till matsalen, mitt sinne rusade.
När jag nådde kafeterian hittade jag ett tyst hörn och sjönk ner på en bänk, försökte bearbeta allt som just hade hänt. Lunchdamen märkte min återkomst och räckte mig min bricka med ett medkännande leende. "Allt bra, kära?" frågade hon försiktigt.
Jag nickade, litade inte på min röst för att förklara. "Ja, bara... mycket att ta in," svarade jag och tvingade fram ett litet leende.
När jag petade i min mat var mina tankar en virvelvind. Vincents oväntade försvar lämnade mig mer förvirrad än någonsin.
Varför skulle han göra slut med sin flickvän för att hon betedde sig så mot mig? Det verkade så okarakteristiskt... om han inte var känd för att göra slut med tjejer när de blev svartsjuka och possessiva? Det skulle ju vara logiskt!
Vem vet, men allt jag kunde säga var att Vincent Walker hjälpte mig att undvika en kula med den där.