Kapitel 6
Sofias perspektiv
Jag satt längst bak i engelskalektionen och knackade tankspritt med min penna på bänken.
Mr. Thompsons röst malde på om Shakespeare, men mina tankar var någon annanstans. Ikväll skulle vara min första träningskväll på Intensity, och jag kunde inte skaka av mig den nervösa spänningen som rusade genom mig - tacksam över att äntligen ha fått ett jobb.
Hur skulle det vara? Skulle Tito ha tålamod med mig eller vara en mardrömschef? Jag hade aldrig jobbat i en bar förut, än mindre en med det rykte som Intensity verkade ha. Han nämnde till och med något om att jag skulle jobba på övervåningen i VIP-loungen, vad det nu innebar...
Förlorad i mina tankar märkte jag knappt sorlet av prat från de andra eleverna som viskade runt mig. Klassrummet, med sina blekta affischer och rader av träbänkar, kändes avlägset.
Jag var så uppslukad av att föreställa mig hur baren skulle se ut i full gång att jag nästan missade den ihopskrynklade pappersbiten som landade rakt på min bänk i en snabb rörelse.
Förskräckt tittade jag runt och såg Vincent flina mot mig från andra sidan rummet. Han gestikulerade att jag skulle öppna lappen, hans ögon glittrade av bus när jag öppnade och stängde munnen, rädd för vad som stod på den.
Mitt hjärta sjönk. Det sista jag ville ha var mer uppmärksamhet, särskilt från Vincent, som redan verkade njuta av att göra mig till centrum för oönskade skämt.
Jag hoppades att han hade menat att ge den till någon annan, men med tanke på hans förtjusta uttryck hade jag gissat fel...
Med nervösa fingrar vecklade jag upp pappret, medveten om de nyfikna blickarna från de andra tjejerna i klassen, några av dem såg inte särskilt glada ut över interaktionen.
Mina kinder brann av förlägenhet när jag slätade ut det skrynkliga arket. Inuti fann jag en snabb tecknad skiss som Vincent hade ritat. Den första rutan visade en tjej, tydligt menad att vara jag, som bar en lunchbricka mot två killkaraktärer.
Den andra rutan visade en av killarna med en pratbubbla som löd "Meh" medan karaktären verkade bedöma lunchen med en äcklad min - uppenbarligen representerande Vincent igen.
Den sista rutan visade tjejen snubbla över en fot och falla pladask på ansiktet, ett komiskt skrik kom från hennes öppna mun, som återskapade sättet hans vän hade snubblat mig igår.
Mitt ansikte blev ännu rödare när jag insåg att skissen var en grym parodi på min incident under lunchen igår. Generad och sårad skrynklade jag snabbt ihop pappret igen och sänkte huvudet, i hopp om att dölja mina rodnande kinder från de många blickarna jag fick.
Det var tillräckligt för Vincent, då jag kastade en snabb blick på honom och såg hans självgoda, arroganta uttryck spritt över hans ansiktsdrag som ett utslag.
Varför jag?
Rummet verkade krympa omkring mig, och jag kunde höra några dämpade fniss från närliggande platser - tydligt ha sneglat på pappret medan jag inspekterade det.
Vincent skrattade mjukt, tydligt nöjd med sig själv, medan jag kollade klockan på väggen och bad för att tiden skulle gå snabbare.
Jag bet ihop tänderna, fast besluten att inte låta honom se hur mycket hans hån hade påverkat mig. Jag tog ett djupt andetag och försökte fokusera på Mr. Thompsons föreläsning, men orden verkade återigen flyta ihop - kände Vincents orubbliga blick vila på mig.
Allt jag kunde tänka på var lappen och hur fånig jag måste ha sett ut för alla när jag fumlade med att öppna den. Han hade uppenbarligen lagt mycket tid på den också med detaljerna och det värsta var att han faktiskt verkade vara ganska bra på att rita...
Precis när jag var på väg att sjunka djupare ner i min stol, lutade sig Daryl, en kille jag bara kände tack vare klasslistan i början av lektionen, över och viskade: "Ignorera honom, han är bara en idiot som försöker få en reaktion. Du verkar vara hans nya leksak." Han förklarar, och verkar helt bekväm med att prata om Vincent, vilket jag tyckte var konstigt.
Varför var han inte lika tystlåten som de andra killarna i klassen?
"Jag önskar att jag inte var det... men tack." svarar jag mjukt, och låter mig själv smälta in i Daryls vänliga himmelsblå ögon när han gav mig ett avslappnat leende.
Hans hår var blont och rufsigt, men stilen passade honom bra. Han var ännu en kille på den här skolan med en atletisk byggnad och stor längd till sin fördel. Kanske var det därför han inte var så rädd? Jag tror att han skulle kunna matcha Vincent i en fight om han verkligen försökte, bara på grund av sin storlek.
"Oroa dig inte, han gillar att leka med tjejer... på ett sjukt sätt betyder det i princip att han är fascinerad av dig!" Daryl skrattar högt åt sitt eget uttalande, vilket får läraren att ge honom en skarp 'schh' som får honom att rulla med ögonen.
Han verkade inte bry sig om någonting den här...
"Du verkar känna honom väl?" testar jag, och känner Vincents heta blick landa på oss båda då och då vilket får mig att vrida och vända mig i stolen.
"Ja, man kan väl säga det, jag bor ju med honom älskling!" Daryl släpper plötsligt nyheten, och min haka faller praktiskt taget till golvet.
"Vad?!" flämtar jag lätt, oförstående att Daryl bodde under samma tak som killen som verkade göra min tid här i skolan till ett levande helvete.
Daryl lutade sig tillbaka i sin stol avslappnat med en svag nick och en axelryckning, som om det inte var något speciellt medan jag blinkade häftigt för att förstå informationen.
Var de vänner? Kanske kusiner? Det gjorde ingen mening... Daryl verkade åtminstone något anständig jämfört med sin onda rumskompis på andra sidan rummet.
När lektionen fortsatte tvingade jag mig själv att koncentrera mig på undervisningen, medveten om att grubbla över Vincents upptåg och hans relation till Daryl bara skulle göra saker värre.
Jag kunde inte vänta tills dagen var över så jag kunde fokusera på mitt nya jobb eftersom det var allt som verkligen betydde något för mig just nu. Trots min nervositet var tanken på att tjäna egna pengar och få lite självständighet spännande.
Kanske kunde jag till och med komma bort från min fruktansvärda lägenhet!
Klockan ringde äntligen, vilket signalerade slutet på lektionen när jag snabbt samlade ihop mina saker, ivrig att fly klassrumsmiljön.
Jag skyndade mig ur min stol, försökte undvika fler interaktioner med Vincent, men när jag var på väg mot dörren hörde jag hans hånfulla röst ropa efter mig bakifrån.
"Hej, Sofia!" Vincents ton drypte av sarkasm när jag motvilligt vände mig om för att titta över axeln.
"Du borde ta med något bättre än igår till lunch idag," hånade han, med ett flin på läpparna. "Vill inte ha en till 'meeh' prestation nu, eller hur?" avslutade han, vilket fick några närstående tjejer att fnittra snarkigt.
Skrattet från hans följe ekade runt, vilket fick mina kinder att hetta av en blandning av förlägenhet och ilska. Jag knöt nävarna, försökte hålla mig lugn medveten om att det var lönlöst mot någon som honom...
"Kom igen Vin, vad får du ut av det här? Stackarn skakar som ett asplöv varje gång du interagerar med henne!" Jag vänder mig om för att höra Daryls uttråkade ton, medan Vincent fnös och viftade bort honom.
"Dra åt helvete och hitta din humor! Dessutom gillar hon det!" Vincent grinade ondskefullt, visade sitt perfekta leende medan jag suckade åt hans kommentar.
Jag gillar det verkligen inte... men vad kunde jag göra? Detta var Vincents skola... och jag var bara en utomstående.