Kapitel sex
Den första kalla dagen kom i mitten av september när de första höstregnen rullade in från bergen.
Rutinen med skola, arbete och att hålla sig ur vägen för Aiden infann sig snabbt som en andra natur. Tammy hade börjat bli en frekvent närvaro i huset, hennes mjuka doft av ros och bergamott svävade i vardagsrummet, köket och hallen. Hennes bubbliga personlighet fyllde huset när hon spred sin värme omkring sig, omedveten om min tafatthet. Det tog mig några veckor att inse att hon försökte bli vän med mig, ett koncept som var främmande för mig.
Vid det här laget hade jag blivit mer van vid hennes närvaro än Aidens. Jag sökte inte nödvändigtvis upp henne, men min förmåga att andas eller tänka upphörde inte varje gång hon kom in i rummet.
De första kalla regndropparna föll från skiffergrå himlar när jag var på väg till skolan, undvikande andra elever som inte hade bråttom att komma in i byggnaden trots att himlen öppnade sig långsamt. Temperaturen skulle bara bli kallare men redan nu var spetsen på min näsa kall och jag snörvlade när jag tog av mig min stickade mössa, mörkbrunt hår skymde min sikt när jag gick in i klassrummet.
Denna tillfälliga blindhet kostade mig.
När jag borstade bort håret från ögonen, vände jag mig mot min vanliga bänk och frös när is fyllde mina ådror.
Sittande på toppen av bänken jag vanligtvis använder var en liten vit teddybjörn med svarta ögon och ett till synes gulligt och oskyldigt leende. En liten bit vikt papper lutade mot en av dess fötter, en exakt kopia av gåvan som lämnades på kaféet för några veckor sedan.
Allt inom mig sa åt mig att springa, att vända mig om och gå ut men mina ben förrådde mig och istället för att bära mig bort, förde de mig närmare och närmare bänken tills jag var inom räckhåll. Fingrarna darrande, plockade jag upp den lilla lappen från bänken och vecklade långsamt ut den.
Vi ses snart.
Lappen föll ur mina fingrar när världen verkade luta och min strupe snördes ihop. Rädslan hade slagit till snabbt, fingrar som is slingrade sig runt mitt hjärta och ryggrad, klämde elakt.
Vi ses snart.
Den andra klockan ringde och som på beställning började eleverna strömma in i klassrummet, omedvetna om mig, den oskyldiga lilla björnen och den korta men olycksbådande lappen. Den plötsliga ljudexplosionen ryckte mig ur min rädslobetingade förlamning. Snabbt snappade jag upp björnen och lappen, tryckte dem grovt ner i min väska och sjönk ner i min stol medan skakningen i mina knän övergick till gelé i mina ben.
Skoldagen gick förbi i ett töcken. Jag kunde inte koncentrera mig på lektionerna och tappade aptiten när det var dags för lunch. Runt omkring mig fortsatte världen som vanligt, men jag kände mig bedövad, fångad i en bubbla som jag inte kunde spräcka. Det var inte så att mina tankar rusade. Tvärtom var de fast vid en enda mening.
*Vi ses snart.
Vi ses snart.
Vi ses snart.
Vi ses s---*.
Ytterdörren slog igen med en smäll och spräckte äntligen min bubbla, vilket drog mig tillbaka till verkligheten. Jag hade varit hemma i nästan två timmar och hade suttit på soffan sedan dess, stirrandes ut i tomma intet.
Aiden’s maskulina, träiga doft nådde mig innan han gjorde det, men jag märkte knappt, oförmögen att skaka av mig en oro för att möta en annan. Jag brydde mig inte om att titta upp, kanske skulle han inte lägga märke till mig. Han hade varit ute mycket med sina vänner och Tammy. Det var normalt för honom att komma in, gå till sitt sovrum och sedan komma ut nyduschad och i rena kläder. Han skulle vara borta efter det tills sent på natten, antingen ensam eller med Tammy.
“Ellie?”
Jag tittade upp innan jag hann stoppa mig själv, andades djupt när mina ögon mötte de där övernaturligt blå och gröna ögonen. Jag föll lätt in i dem, oförmögen att motstå när de drog mig in. Jag skyllde på mitt dumma beteende under dagen. Kanske var jag trött. Kanske var jag i chock. Kanske var det för att Aiden helt enkelt hade vackra ögon.
“Ellie?” Hans röst svepte runt mig och smekte nerför min ryggrad. “Är du okej?”
Jag blinkade ur förtrollningen då, rynkade pannan åt Aidens förbryllade uttryck med mitt eget förvirrade. Förvirringen ersattes snabbt av förlägenhet, värmen steg uppför min hals och kinderna. Jag tittade snabbt bort och försökte fokusera på något annat för att undvika att titta på honom igen. Hans blick vacklade aldrig.
“Bra.” svarade jag tyst. “Bara trött.”
Aiden var tyst och jag kunde känna hans ögon på mig, kanske sökande efter en lögn eller bara betraktande den konstiga tjejen han bodde med.
“Jag ska laga middag åt dig.” meddelade han.
“Jag är inte hungrig.”
“När åt du senast?”
Jag pausade vid Aidens insiktsfulla fråga. Jag äter inte frukost och jag hade hoppat över lunchen. Räknas en påse chips till middag?
Nej. Det gör det inte.
“Jag är inte hungrig.” upprepade jag försiktigt.
“Jag lagar middag åt dig.”
“Väntar inte Tammy på dig?”
Det kom ut hårt. Irritationen hade svept genom mina ådror och mitt hjärta som eld innan den dog ut när jag tittade upp på Aiden som hade stelnat till, hans ögon på mig. Hans ögon verkade mörkna för ett ögonblick som om jag hade träffat en nerv innan det var borta. Han drog en hand genom håret som för att massera bort sin irritation innan han vände sig mot köket.
"Jag lagar middag åt dig." var allt han sa innan han försvann.
En spänd tystnad lade sig i huset medan Aiden arbetade i köket. Vid något tillfälle gick jag in i köket och satte mig vid det gamla matbordet med sina omaka stolar och repor på den matta ytan. Jag var nästan för rädd för att prata och Aiden gjorde inga försök att fylla tystnaden medan han arbetade, rörde sig runt med lätthet som någon som kände platsen väl, som om det var hemma.
Jag tittade på honom ett tag, försökte gissa vad han lagade innan jag till slut lät mina tankar vandra till jobbet, skolan, min bror, björnen och lappen.
Jag försökte fortfarande rationalisera lapparna som skämt medan jag grävde min nagel i en repa på bordet när en tallrik dök upp i utkanten av min syn fylld med spaghetti Bolognese och sallad. Jag lyfte huvudet när Aiden satte sig mittemot mig med sin egen tallrik mat. Musklerna på hans tatuerade underarmar rörde sig när han flyttade runt pastan på sin tallrik för att släppa ut ångan.
"Ät." sa han när han såg att jag inte hade rört min tallrik.
"Jag sa att jag inte är hungrig." svarade jag trotsigt.
Han sa ingenting. Han behövde inte, för i samma ögonblick som han låste mig i en intensiv blick, brast min beslutsamhet. Jag suckade frustrerat och tog upp besticken. Aiden rörde sig inte förrän jag äntligen stoppade mat i munnen. Då gick han tillbaka till att äta.
Tystnaden var obekväm och spänd. Jag ville desperat springa till mitt sovrum och gömma mig under täcket. Men jag satt kvar på min plats och åt långsamt. Aiden var klar långt innan jag var det men satt kvar vid bordet som om han behövde övervaka mig.
"Är du upprörd för att Tammy har varit här mycket?" frågade Aiden till slut.
Jag skakade på huvudet och snurrade min gaffel genom pastan.
"Okej. Så är det på grund av din pojkvän?"
Jag stelnade till och tittade på Aiden i förvirring. Jag noterade kort irritationen i hans ansikte. Hans käke var spänd, musklerna ryckte och hans läppar var hårt sammanpressade. Detta förvirrade mig bara mer. Varför trodde han att jag hade en pojkvän och varför var han arg?
"En pojkvän?"
"Ja." svarade Aiden. "Jag hittade nallebjörnen och lappen du kastade i soptunnan."
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur färgen försvann från mitt ansikte. Det var inte Aidens sak men istället för att bli arg, kände jag mig generad och obekväm.
Jag tittade ner på min tallrik och började flytta runt maten. "Jag har ingen pojkvän. De där grejerna var från någon som bara spelade ett dumt spratt."
Aiden förblev tyst en stund. Jag vägrade att titta på honom. Bara att han satt mittemot mig rörde till det i huvudet på mig. Jag ville inte fastna i de där hypnotiska ögonen.
"Jag går och lägger mig." sa jag till slut, oförmögen att äta mer.
"Ellie---"
"Jag vill bara gå och lägga mig." suckade jag frustrerat och tittade på Aiden innan jag kunde stoppa mig själv. "Jag städar innan jag går till skolan."
Utan att titta på Aiden reste jag mig och gick uppför trappan innan han kunde säga något.
Aiden var inte hemma när jag gick upp nästa morgon för att göra mig klar för skolan. Köket var rent och det fanns rester i kylskåpet. Jag kunde inte låta bli att känna mig skyldig. Jag hade varit omogen igår kväll, betett mig som ett trotsigt barn. Vad Aiden tänkte om hela saken kunde inte ha varit bra. Med rodnad på kinderna tvingade jag mig själv att gå till skolan och bad att inga kusliga överraskningar väntade på mig när jag kom dit.
Innan jag visste ordet av var det helg. Det hade inte kommit fler lappar och kusliga gosedjur men jag kunde inte skaka av mig rädslans kalla kårar.
Tammy var i huset när jag kom hem från mitt skift på kaféet. Hon satt i soffan i en vinröd maxikjol och ett ärmlöst bandlinne. Det fanns inget tecken på Aiden och att hans lastbil inte stod på uppfarten antydde att antingen hade Tammy släppt in sig själv eller så hade Aiden lämnat henne där av någon anledning.
Jag var utmattad och på inget sätt redo att hantera Tammys energi men hon hade mig i sitt grepp innan jag kunde fly uppför trappan.
"Ellie!"
Tammy var på mig innan jag kunde reagera, hennes långa smala armar slöt sig runt mig i en kram, hennes eldiga lockar kittlade min näsa.
"Hej Tammy," mumlade jag. "Jag förväntade mig inte att se dig."
"Åh ja, jag väntar bara på Aiden. Han har åkt för att hämta sin kusin." förklarade Tammy och drog sig undan innan hon tog min hand och drog mig in i vardagsrummet och ner på soffan bredvid henne. "Ville du ha något att dricka?"
Mina ögon följde hennes till vinflaskan som stod på bordet med ett halvtomt vinglas.
"Åh nej. Jag är inte gammal nog att dricka." svarade jag.
"Åh struntprat! Det är bara en drink. Liam brukade dricka i din ålder." fnös Tammy när hon vecklade ut sig från soffan igen och studsade in i köket bara för att återvända med ett annat glas. "Jag lovar att jag inte ska berätta för Liam eller låta dig bli full."