Kapitel fem
Jag hade suttit i vardagsrummet sedan jag kom hem. Teddybjörnen satt framför mig på det lilla soffbordet, dess obsidiansvarta ögon och söta lilla leende stirrade tillbaka på mig hotfullt. Mina ögon hade inte lämnat den, som om jag väntade på att den skulle hoppa upp och attackera mig.
Jag visste inte varför jag tog med mig leksaken hem. Kanske ville jag inte förklara för Shirley och Barry varför jag kastade bort den om de såg mig. Jag kunde ha slängt den på vägen hem, men händelsen hade lämnat en bitter smak i munnen och en plötslig rädsla för att vara ensam i mörkret. Jag kände mig lättad när Barry erbjöd sig att köra mig hem, och jag hade suttit i baksätet på lastbilen och funderat över lappen och björnen som satt i min väska som en tickande bomb.
Vi ses snart.
Jag suckade och lutade mig till slut framåt på den gamla soffan och grep tag i leksaken. Dess päls var mjuk mellan mina fingrar och i en annan situation skulle jag ha njutit av känslan. Jag gick till köket och gav björnen en sista oroad blick innan jag släppte ner den i soptunnan och försökte glömma bort den.
Som man säger, 'ur syn, ur sinn'.
Men det var det inte.
Mina händer skakade när jag hällde upp ett glas vatten och drack det girigt för att försöka få bort torrheten i min mun. Tystnaden i huset tryckte på när mörkret satt precis utanför fönstret ovanför diskhon, som om det var redo att släppa lös något ont och gripa tag i mig så fort det kunde.
Tanken på att vara ensam i huset fick mitt hjärta att sjunka ner i magen när de isiga fingrarna av rädsla kröp över mina nerver och tryckte mot mina lungor. Tänk om personen som lämnade björnen och lappen hade följt med mig hem? Tänk om de redan visste var jag bodde?
För en gångs skull kände jag mig lättad när jag hörde en välbekant mullrande motor närma sig. Den blev högre och högre tills tunna strålar av vaniljfärgat ljus flög över gården och den gamla slitna lastbilen parkerade på uppfarten. Jag ville egentligen inte interagera med Aiden, men jag kände mig trygg av att veta att någon var i huset med mig.
Bara för att jag visste att han skulle vara i huset betydde det inte att jag ville se Aiden. Hans bara överkropp med sin gyllene hud och de hypnotiska ögonen hade plågat mina tankar mer än en gång, fladdrande som fjärilar runt mitt huvud och distraherat mig från vad det än var jag höll på med.
Jag drack upp mitt vatten, ställde glaset i diskhon och gick för att hämta min väska från vardagsrummet. Men innan jag hann gå uppför trappan, öppnades ytterdörren och Aiden kom in med tunga steg.
Jag stelnade till som en rådjur i strålkastarljuset, plötsligt helt förlorad i vad jag skulle göra, särskilt när de blågröna ögonen landade på mig.
Även i det svaga ljuset från hallampan såg Aiden på något sätt fortfarande snygg ut. Hans skarpa drag verkade mer framträdande på grund av skuggorna och den vita t-shirten sträckte sig över hans muskulösa överkropp. Han såg ut som någon som klivit ut ur en modetidning. Det var skrämmande.
"Åh, hej." mumlade jag meningslöst när jag insåg att jag hade stirrat, och bad att mörkret skulle dölja min rodnad som kröp över mina kinder och hals.
"Hej Ellie," svarade Aiden och stängde dörren med ett mjukt klick. "Jag började tro att du hade rymt."
"Eh, nej. Bara varit upptagen med skolan." Jag skiftade obekvämt.
En obekväm tystnad föll mellan oss, eller åtminstone, jag tyckte att den var obekväm. Ett leende verkade fortfarande sväva på Aidens läppar som om han fann mitt obehag underhållande.
"Förresten, jag har några vänner som kommer över imorgon kväll." Aiden bröt äntligen tystnaden med sin mjuka baryton. "Du är välkommen att joina oss om du vill."
Fler främlingar i huset? Försökte den här killen få mig att dö av obekvämhet?
"Åh, ehm... jag jobbar faktiskt imorgon." svarade jag och bet mig i underläppen en stund. "Jag ska gå och lägga mig nu."
Bra jobbat, tönt.
Inombords kröp jag ihop av skam, och snurrade runt på klacken innan jag kunde se Aidens reaktion och gick upp för trappan, praktiskt taget kastade mig in i mitt sovrum och smällde igen dörren.
Varför var jag så här? Visst, jag hade alltid svårt att prata med folk men även för mig var detta nästa nivå. Varje gång jag såg Aiden blev mitt sinne tomt och jag stammade fram något dumt eller så slutade min mun att fungera och jag stod där och nickade dumt som en idiot.
Jag stönade åt mig själv när jag sjönk ner mot dörren och försökte trycka ner skammen innan jag tvingade mig själv att duscha och göra mig redo för sängen.
Helgen passerade händelselöst. Trots sitt ord hade Aiden vänner över på lördagen.
Jag kom hem från jobbet strax efter 22 och fann dem samlade i vardagsrummet, skrattande och pratande. Dörren till bakgården var öppen, vilket tillät den sena sommarens luft att långsamt strömma in i huset och dansa med musiken från någons Spotify-konto på TV:n. Jag tyckte mig kunna känna doften av cigarettrök och något starkare blandat med hintar av maskulin deodorant och fuktig luft.
De verkade omedvetna om mig och jag lämnade dem gärna åt sitt utan så mycket som ett hej, trött efter min tid på jobbet och ville vara ensam.
Vid något tillfälle hade de gått ut. Huset sjönk ner i mörker och tystnad och kort därefter somnade jag.
Jag vet inte hur många timmar senare det var när jag hörde Aidens gamla lastbil mullra in på uppfarten. Det var fortfarande mörkt ute men luften hade svalnat och syrsorna fyllde natten med sin outtröttliga sång. Sömnens grepp om mig var fortfarande starkt, men i mitt rums lugna tystnad kunde jag höra Aidens dämpade röst när han pratade med någon. Även från mitt rum kunde jag praktiskt taget känna den mjuka morrningen av hans barytonröst glida över min ryggrad. En kvinnas röst följde efter, ljus och fnittrig, och stack som en kniv i mitt sinne som mörknade när en bekant känsla svepte över mig.
Jag somnade om innan jag hann analysera hela ögonblicket och glömde bort det tills måndagseftermiddagen när jag kom hem från skolan och fann en kvinna stående i mitt kök i en överdimensionerad band-t-shirt, med ljusröda underkläder som kikade fram under den blekta fållen.
Hennes hår var det första jag lade märke till, tjocka lockar av eldigt rött hår sveptes åt sidan och hängde rufsigt runt hennes axlar. Hon var lång som en modell och smal med porslinshy och tatueringar. Hon stod barfota vid köksbänken, hennes tånaglar var målade svarta och hennes långa fingrar höll runt en mugg jag köpt till Liam på hans födelsedag ett år.
Först märkte hon inte mig, vilket tvingade mig att harkla mig besvärat för att få hennes uppmärksamhet, eftersom jag ville komma åt kylskåpet.
"Åh!" Den långa rödhåriga vände sig om för att möta mig, grå ögon stora och läpparna delade i överraskning. "Hej där!"
Hennes röst var bekant.
"Hej." svarade jag tyst och skiftade besvärat. "Kan jag komma åt kylskåpet?"
"Såklart!" Hon log och klev åt sidan, nätta fötter dansade över terrakottaplattorna för att ge mig plats.
Mina rörelser var långt ifrån lika graciösa som hennes när jag stelbent gick fram till kylskåpet och försökte undvika ögonkontakt. Jag behövde bara ta en burk läsk och sedan kunde jag gå.
"Du är Ellie, eller hur?" Hon pratade bakom mig, rösten ljus och lätt med ett barnsligt tonfall.
Jag vände mig om för att titta på henne, ett misstag eftersom ögonblicket jag fick ögonkontakt och nickade, spred sig ett leende över hennes läppar och visade pärlvita tänder, raka och jämna. Hennes stålgrå ögon lyste upp och jag märkte nu de små stålringarna i hennes vänstra ögonbryn och nässeptum.
"Jag är Tammy, jag gick i skolan med Liam och träffade Aiden genom honom."
Kände Liam den här kvinnan? Jag ansträngde mig för att minnas någon av Liams vänner, men kom sedan ihåg att han alltid hållit sitt sociala liv och livet med mig väldigt åtskilda. Det slog mig nu att jag aldrig hade träffat någon av Liams vänner och att Liam aldrig talade om dem. Denna insikt lämnade en bitter smak i munnen och en känsla av svek i bröstet.
”Åh. Trevligt att träffas.” sa jag till slut när jag insåg att jag hade stirrat dumt på den rödhåriga inkräktaren.
Jag var inte glad att träffa henne.
”Detsamma! Liam brukade prata om dig hela tiden.” utbrast Tammy, hennes energi liknade en uppspelt skolflickas. ”Jag kan se likheten.”
”Tack.” tror jag.
Innan Tammy kunde fortsätta samtalet, dök Aiden upp i en vit väst och jeans, barfota och med nyklippt hår. De stökiga gyllene lockarna hade nu formats och kortats ner för att blotta nacken. Hans havsblå ögon dansade över mig innan de landade på Tammy. Något som liknade irritation fladdrade över hans ansikte innan det försvann.
”Tammy, kan du sluta ta mina t-shirts?” Aidens röst var hes och grov som om han hade rökt.
”Jag har gjort det två gånger.” Tammy rullade med ögonen och ställde sig på tå för att ge Aiden en kyss på hans skarpa käklinje. ”Och de ser bättre ut på mig.”
En känsla svepte över mig, svag men ovälkommen. Den vred om i magen och jag kände en irriterande värme sprida sig genom mina ådror. Det påminde om den flyktiga känslan från lördagskvällen men var nu starkare. Jag svalde mot torrheten i halsen, justerade ryggsäcken på axeln och slutförde uppgiften att ta en drink.
”Jag pratade just med Ellie här. Det är galet hur mycket hon har vuxit!”
Jag rynkade pannan åt detta, kastade en blick på paret och ignorerade den intensiva blicken i Aidens ögon när jag svepte blicken mot Tammy. ”Har vi träffats?”
”Åh nej, men Liam pratade om dig hela tiden och hade en bild på dig och honom som sin telefonskärmsbakgrund.” förklarade Tammy, till synes omedveten om min förfärade chock. ”Du minns väl, Aiden?”
Mina ögon flög till den blonde men hans blick var inte på mig, istället var den på Tammy, nästan som om hon hade förolämpat honom. Tammy var omedveten.
”Eh, ja det är trevligt att träffas Tammy.” snubblade jag över orden och rörde mig mot dörren. ”Jag borde nog sätta igång med mina läxor.”
”Självklart! Vi kommer säkert att ses snart igen.” Tammy log sitt megawattsleende igen och tryckte sig mot Aidens sida.
Aiden sa ingenting, vilket gjorde mig märkligt nedslagen. Jag lämnade paret i köket och gick uppför trappan, bara för att kika tillbaka halvvägs upp och se Aidens ögon på mig med en blick jag inte kunde tyda.