Kapitel fyra
De följande dagarna gick förvånansvärt bra. Efter den pinsamma händelsen utanför badrummet såg jag knappt Aiden igen, även om hans närvaro var mycket märkbar i huset.
Det verkade som om över en natt började spår av Liams vän att dyka upp. Det fanns öl i kylskåpet, en svart pickup på uppfarten och en tändare vid bakdörren. Jag hörde honom komma in långt efter att jag gått och lagt mig och kanske stötte på honom ett ögonblick när jag var på väg till skolan. Jag gjorde det till mitt uppdrag att hålla mig ur hans väg och försökte till och med lista ut hans rutiner så att jag kunde anpassa mig efter dem. Undvikande var den bästa strategin och för det mesta gick det riktigt bra.
De sällsynta stunderna jag råkade stöta på Aiden märkte jag mer och mer om honom. Hans fingrar var långa men valkiga och han hade fräknar på de delar av axlarna som inte var täckta av tatueringar. Han gillade metal och spelade det ofta på morgnarna när han gjorde frukost eller gjorde sig redo att gå ut.
Förutom det visste jag ingenting om honom. Jag visste inte vad han jobbade med, vad han gillade att äta, om han hade andra vänner eller ens en flickvän.
Inte för att det angick mig.
Skolan hade gått ganska bra. Även om jag fortfarande var osynlig behövde jag åtminstone inte oroa mig för Noah Winters längre.
Så passerade mina dagar. Jag gick till skolan, kom hem, antingen gjorde läxor eller jobbade på den lilla dinern en halv kilometer bort och undvek min nya huskamrat.
På fredagskvällen hade jag undvikit att se Aiden i två dagar.
Som med alla fredagar hade jag jobb. Trots att det var en fredag brukade dinern vara lugn eftersom alla åkte in till stan för att dricka eller äta middag. Det var bara ett fyratimmarsskift men det var vanligtvis så lugnt att jag antingen kunde göra läxor eller läsa. Mina chefer, ett härligt medelålders par, brukade också jobba men föredrog köket framför serveringen. Min favoritgrej med att jobba på dinern var doften av bakverk oavsett vad som lagades.
"Hej kära, hur har din första vecka tillbaka varit?" frågade Shirley med ett varmt leende som matchade eftermiddagshettan som följde med mig genom dörren.
"Det var okej. Lärarna har redan börjat lasta på med läxor." svarade jag med ett andfått leende när jag gick till det lilla omklädningsrummet för att byta till uniformströjan och sätta upp mitt tjocka bruna hår i en knut för att hålla det ur ansiktet.
Som jag misstänkte var kvällen lugn med bara några få kunder. När jag var klar med att fylla på kryddorna och städa disken gjorde jag mina läxor mellan de få kunderna som kom in. Till slut försvann kunderna och lämnade stället tomt.
"Det är helt lugnt här ute. Vill du att jag tar ut soporna?" erbjöd jag när jag lutade mig genom serveringsluckan för att se Shirley och hennes man Barry städa köket inför morgondagen.
"Det är ganska många, ungen." svarade Barry och tog av sig gummihandskarna. "Jag hjälper dig."
Barry hade inte ljugit när han sa att det var mycket sopor och jag var plötsligt glad att Barry hjälpte mig.
Trots att det nästan var tio på kvällen var luften fortfarande varm och fuktig. Den tryckte ner på min hud som sirap och innan jag ens tagit ett steg kunde jag känna svetten på överläppen och näsan.
Den vedervärdiga, sura lukten av sopor hängde kvar i den lilla gränden och vi arbetade snabbt för att slänga påsarna i den stora soptunnan som väntade på oss. Till slut kände jag svettpärlor på pannan som kittlade mellan ögonbrynen. Jag svepte bort den irriterande känslan med baksidan av underarmen.
"Hej ungen, varför har du så bråttom?" frågade Barry när jag var på väg till bakdörren på kaféet igen.
"Jag tänkte att jag borde gå tillbaka, Shirley är ensam." svarade jag.
Barry skrattade och skakade på huvudet. "Du oroar dig alltid. Shirley klarar sig. Det är tomt här. Ta fem minuter. Berätta hur din första vecka i skolan har varit. Är den där killen fortfarande på dig?"
Jag skiftade från fot till fot, bet mig i underläppen medan jag tänkte på skolan och hur veckan hade varit. Det hade nog varit den bästa veckan på ett tag. Visst, ingen annan än lärarna pratade med mig men åtminstone hade jag sluppit Noah och det fanns till och med en chans att jag aldrig skulle se honom igen. Jag kände ett litet hopp om att mitt sista år i skolan skulle bli okej.
"Jag har inte sett honom." erkände jag men kände inte för att utveckla det. Barry var den enda som visste vad Noah hade gjort och jag hade bett honom att hålla det hemligt. "Så skolan har varit okej."
"Det är bra." Barry log uppmuntrande och nickade. "Förresten, det är snart din födelsedag. Nästan arton! Ska du fira?"
Jag kände hur kinderna hettade till när jag tänkte på det. Jag hade inga vänner och Liam var utomlands så jag hade ingen att fira med.
"Kanske," svarade jag vagt. "Jag jobbar den kvällen så jag kommer vara här."
"På din födelsedag?" Barry rynkade pannan och skakade på huvudet. "Du kan få ledigt den kvällen."
"Jag skulle verkligen föredra att jobba." kontrade jag. "Jag skulle kunna använda pengarna till att köpa något till mig själv för min födelsedag."
Det skulle jag inte, men jag hoppades att det skulle övertyga Barry att låta mig jobba den kvällen. Jag hade ingen annanstans att vara.
Han suckade djupt innan han gav en kort nick. "Okej, det är din födelsedag."
Jag log i lättnad och följde honom tillbaka in i kaféet, såg till att dörren var låst. Precis när jag hade tvättat händerna, dök Shirleys moderliga figur upp i köket, med bruna hårslingor som föll från hennes hästsvans och inramade hennes ansikte.
"Ellie, gumman. Det är någon där framme som frågar efter dig. Han gav inte sitt namn men säger att han känner dig." Shirley log som om hon hade fångat två tonåringar mitt i valp-kärlek.
Jag rynkade pannan i förvirring. Ingen från skolan brukade fråga efter mig. Det måste vara ett misstag.
Jag torkade händerna och gick ut i kaféet bara för att mötas av tomhet. Alla bord och stolar var som jag hade lämnat dem, prydliga och rena med kryddor i sina hållare. Det mjuka vaniljljuset från taket studsade mot de fläckfria ytorna av dämpat rött eller blått och i fönstret blinkade den neonfärgade öppet-skylten sömnigt i kvällens tomma mörker.
Först verkade inget vara fel tills mina ögon landade på baren. Längst bort, närmast fönstret, satt en liten vit nallebjörn, dess svarta ögon och nos stack ut mot den fluffiga leksakens bleka ansikte. Den verkade oskyldig nog men jag kunde inte hjälpa att känna hur magen sjönk, isiga fingrar klämde runt mitt bröst. Jag slickade nervöst mina läppar och rörde mig runt baren, stannade på servicesidan som om det skulle skydda mig från ett osynligt hot. När jag tveksamt närmade mig den mystiska leksaken, såg jag ett litet vitt kort som låg på disken, inte större än ett kreditkort.
Jag plockade upp kortet och öppnade det långsamt. Mina ögonbryn rynkades tills de nästan gjorde ont medan jag läste orden på kortet om och om igen, oförmögen att registrera dem omedelbart samtidigt som jag kände hur en känsla av skräck fyllde min mage.
Vi ses snart.