Kapitel två
Klockan som ringde ut från skolans inre tillkännagav officiellt att sommarlovet var över och att ett nytt skolår hade börjat. För vissa var det en spännande tid, att återförenas med vänner och berätta historier om vad de hade gjort. Vissa såg likadana ut medan andra såg annorlunda ut. Det fanns en energi i luften, en svag bris av förväntan som strömmade från alla.
Alla utom jag.
Jag grep hårt om remmarna på min ryggsäck när den hängde från mina axlar och gick förbi alla som en spöke. För nästan alla var jag osynlig. Ingen tittade på mig eller pratade med mig om de inte var tvungna. Jag var okej med det nu även om det hade gjort ont i början. Nu välkomnade jag folk som var blinda för mig. Om jag gick en hel dag utan att prata med någon som inte var en skolanställd så räknade jag det som en seger.
Jag lade mina saker i mitt skåp och skyndade till lektionen, med blicken neråt. Jag hade en noggrant formulerad plan som mestadels fungerade. Jag såg alltid till att komma till min första lektion innan någon annan. Min plågoande (om han var i min klass) var alltid en av de sista att dyka upp vilket betydde att han inte hade någon möjlighet att singla ut mig.
Snart nog strömmade andra elever in i klassrummet, tystnaden dödades långsamt. Som förväntat blev jag helt ignorerad. Jag höll huvudet nere, stirrade på min bok, låtsades läsa, låtsades att jag inte brydde mig men det gjorde jag.
Det kändes som en evighet sedan jag pratade med någon som inte var min chef eller min bror. Jag kunde inte minnas när jag senast hade pratat med någon ansikte mot ansikte om ingenting och allting.
Jag pratade med folk online i spelforum och liknande men det var inte samma sak. Dessa människor var främlingar, eller vänner som jag aldrig skulle träffa på riktigt.
"...Jag hörde att han inte får komma tillbaka till skolan än för att han är misstänkt för den där attacken i somras."
"Verkligen?! Herregud, det är så sjukt!"
"Eller hur? Om han blir åtalad för det kan han hamna i fängelse."
Jag försökte ignorera de två tjejerna som skvallrade framför mig men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var intresserad. Jag höll inte koll på skolans aktuella händelser så det var på något sätt trevligt att höra lite skvaller.
Patetiskt, jag vet.
"Wow... det borde förvåna mig att Noah Winters skulle hamna i fängelse men det gör det inte. Jag menar han är en psykopat."
"Det är ett sätt att uttrycka det."
Nyheten träffade mig som en frisk fläkt. Jag hade fruktat att se Noah. Jag visste att jag hade ett par lektioner med honom och även med vittnen skulle Noah hitta sätt att plåga mig. Jag kände en lättnad skölja över mig, en liten gnista av hopp i bröstet. Kunde det vara så att jag kunde klara mitt sista skolår i fred?
Jag klarade mig igenom skolan på ett märkligt rus. Jag hade förväntat mig det värsta i år. Noah hade lovat att förstöra mig och jag visste inte ens varför. Jag gjorde aldrig något för att få hans uppmärksamhet. Som alla andra höll jag mig på avstånd men av någon anledning fick Noah syn på mig och bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.
När jag gick hem sa jag tyst till mig själv att kanske skulle saker och ting vara annorlunda i år. Universitetet var runt hörnet och snart skulle jag kunna lägga min gymnasiemardröm bakom mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig på universitetet men det måste vara bättre än det här.
Jag begav mig hemåt eftersom jag inte hade något jobb ikväll och jag ville njuta av en sällsynt kväll utan läxor. Den lyxen skulle inte vara länge. Jag skulle ha tur om jag klarade en vecka innan läxorna började strömma in.
När jag drog upp mina nycklar ur väskan, suckade jag av lättnad när jag nådde fram till ytterdörren. Men den lättnaden blev kortvarig. I samma ögonblick som jag satte nyckeln i låset och upptäckte att det inte längre var låst, stelnade jag till och hjärtat sjönk ner i magen.
Min första tanke var att någon hade brutit sig in. Jag visste att jag hade låst dörren på morgonen, men om så var fallet, hur hade någon då lyckats låsa upp den?
Jag svalde klumpen i halsen och gjorde mitt bästa för att öppna dörren så tyst som möjligt, medan jag bad att den som hade kommit in redan hade lämnat. Min hjärna sa åt mig att ringa polisen, men jag hade lämnat min telefon hemma på morgonen.
Huset var tyst och överraskande nog var ingenting i oordning. Jag hade förväntat mig att hitta platsen i kaos när den som brutit sig in försökte hitta värdeföremål (inte för att det fanns några). Men allt var precis som jag lämnat det när jag gick till skolan på morgonen.
Kanske hade jag trots allt glömt att låsa dörren.
Suckande åt min egen paranoida ångest, släppte jag väskan från axeln och gick uppför trappan för att dumpa mina saker och byta om till något bekvämare. Men halvvägs uppför trappan hörde jag vattnet rinna från badrummet. Jag stelnade till igen, hjärtat stannade medan blodet frös till is.
Någon var i huset.
Vårt hus var inte stort, men jag hade mitt eget badrum. Eftersom jag bodde här mest, hade Liam låtit mig ta det större sovrummet. Det fanns ett andra badrum som bara användes när Liam var hemma. Senast jag var där inne var i helgen när jag gick in för att städa. Jag hade inte satt på duschen och jag skulle ha märkt om jag hade lämnat den på av misstag.
Innan jag ens hann låta paniken sätta sig, än mindre röra mig, hörde jag duschen stängas av och någon röra sig i det lilla badrummet. Ett litet gny av rädsla undslapp mig när jag kom ihåg att jag hade lämnat min telefon i mitt sovrum av misstag på morgonen och det enda sättet jag kunde kalla på hjälp var genom att gå till en granne. Mitt enda andra alternativ var att smyga till mitt rum, som låg i slutet av korridoren, förbi badrummet och hämta min telefon.
Med vetskapen om att jag förmodligen inte hade mycket tid, klättrade jag uppför resten av trappan och försökte röra mig så snabbt och tyst som möjligt mot mitt sovrum. Hjärtat slog smärtsamt mot revbenen och benen kändes som gelé. Varför jag valde detta alternativ istället för att gå till en granne förbryllade mig. Jag hade sett tillräckligt många tonårsskräckfilmer för att veta hur detta kunde sluta, men här var jag ändå och pressade mig framåt.
Resan tog högst fem sekunder men tiden hade stannat (eller kanske var jag paralyserad av rädsla och visste inte om det). Jag fortsatte säga åt mig själv att röra mig medan jag kämpade för att vara tyst, hoppades att jag skulle hinna till mitt sovrum innan badrumsdörren öppnades.
Jag hade otur.