Kapitel ett
Jag drog ett skakande andetag när jag klättrade upp på muren, vinden piskade bittert runt mig. Den bet i mina våta kinder och spetsen av min näsa. Mitt huvud bultade och mina röda, svullna ögon sved från tårarna som inte slutat rinna, trots att jag trodde att jag inte hade några kvar att gråta. Jag höll min vänstra hand på pelaren för att stabilisera min darrande kropp medan jag kikade ner över kanten på bron.
Vattnet nedanför var lika svart som natthimlen, men jag kunde fortfarande se det röra sig snabbt, smidigt som siden men aldrig stilla. Det virvlade som en tom avgrund. Det bjöd inte in mig som jag trodde att det skulle göra. Jag hade föreställt mig att det isiga vattnet skulle kalla på mig och göra detta lättare, men även det avskydde mig och ville inte att jag skulle inträda i dess frusna djup och därmed besudla det med min vidriga existens.
I ärlighetens namn ville jag inte göra detta heller. Jag ville inte dö. Jag ville leva mitt liv, men jag kunde inte möta en dag till i detta helvete. Mitt huvud värkte, mina lungor värkte och mitt hjärta värkte. Varje blåmärke bultade, min svullna läpp sved trots att blödningen hade slutat för länge sedan.
De flesta tjejer i min ålder skulle förbereda sig för högskolan, spendera sommarlov och helger med vänner eller tjäna pengar på ett jobb. De skulle drömma om att träffa sitt livs kärlek och kanske starta en familj. Jag hade också de drömmarna en gång, men lite i taget krossades de. Mina vänner revs bort från mig, mitt självförtroende och min självkänsla förstördes tills allt som var kvar var ett undergivet skal, en vandrande slagpåse för Noah Winters att använda och missbruka.
Han tog systematiskt allt ifrån mig. Han isolerade mig så jag inte hade någon att vända mig till, han rev min självbild i bitar och nu riktade han in sig på min värdighet och kropp. Jag kunde fortfarande känna hans fingrar löpa över min mage och mina revben som spindlar precis innan de grävde in i mina blåslagna sidor, vilket fick mig att skrika av smärta. Jag hade sett blicken i hans svarta ögon när han gjorde det, det sjuka och perversa nöjet han tog i att kränka och skada mig. Mitt snyftande och bönfallande var som en drog för honom. Jag kunde se honom bli hög på det, njuta av det. Han ville ha mer tills det blev det enda han hade och brydde sig om.
Min misär var hans besatthet.
Den bittra kylan började göra mina fingrar och tår domnade. Jag vet inte hur länge jag stod på bron, försökte övertala mig själv att bara släppa taget, men striden rasade i mitt huvud. Vad skulle min bror tänka? Hur skulle han hantera att jag var borta? Skulle han förstå varför jag gjorde detta?
Jag kunde fortfarande höra Noahs röst i mitt huvud håna mig, förnedra mig, reducera mig till ingenting.
Du är vidrig.
Du är så värdelös att inte ens din bror står ut med att vara nära dig.
Jag kommer njuta av att ta allt ifrån dig.
Jag äger dig, Ellie.
Jag ryste som en snödroppe i vinden, min mage vände sig och vred sig när jag mindes hur hans ögon lämnade mina och vandrade ner, svepande över mig. Det var inte attraktion jag såg. Faktum är att jag inte är säker på vad det var, men det var något kallt och mörkt. Det var så primitivt och omänskligt att jag kände de kalla fingrarna av rädsla greppa mitt bröst hårdare än någonsin tidigare. Jag visste i det ögonblicket att han inte skulle sluta förrän han hade förnedrat mig på det mest ultimata sättet.
"Jag skulle hellre dö." viskade jag för mig själv, och fann den bit av resonemang jag behövde för att lossa mina fingrar från pelaren och låta vinden skjuta mig in i avgrunden.
Tre månader tidigare
Mitt knä vippade nervöst medan jag tittade på den blå skärmen framför mig, ljudet av en telefon som ringde kom från högtalarna. Det var nästan midnatt men det här var den enda tiden jag skulle få prata med min bror som var tusentals mil bort på en militärbas.
I många år hade det bara varit Liam och jag. Jag kände inte min pappa. Han hade lämnat oss när jag var tre och lämnade mig med Liam och vår förkrossade mamma.
Mamma kunde inte hantera att vara ensamstående och hade vänt sig till alkohol, stannade ute hela natten och sov hela dagen. På den tiden var jag för ung för att förstå att min mamma inte klarade av det. Hon hade varit ganska ung när hon fick mig men bara en tonåring när hon fick Liam. Hon hade tvingats växa upp snabbt men ansvaret att ta hand om två barn på egen hand blev för mycket för den före detta skönhetsdrottningen från gymnasiet.
Pojkvän efter pojkvän dök upp under åren, ingen av dem särskilt trevliga men alla var de mammas livs kärlek tills de inte var det längre.
Sedan, när Liam var 16 och jag var 9, träffade mamma en ny pojkvän med pengar. Han var lite äldre än henne men det var allt vi visste om honom eftersom vi aldrig fick träffa honom och han visste aldrig om oss. Inom några veckor skulle de åka på semester till Las Vegas och mina vänner, det var sista gången jag någonsin såg min mamma.
Sedan dess har det bara varit Liam och jag.
Han tog på sig rollen som förälder och bror utan klagomål. Han hjälpte mig med läxor, skaffade ett deltidsjobb så att vi inte behövde förlita oss på vår mammas oregelbundna checkar och när han tog studenten från gymnasiet, gick han med i militären.
Eftersom han nu kunde vara min lagliga förmyndare, innebar det att han kunde se till att vi hade tak över huvudet men till priset av att han behövde vara borta från hemmet månader i taget. Mellan åldern 12 och 16 bodde jag mestadels hos en familjevän...nåväl, jag säger familjevän men egentligen var hon en söt gammal dam vars son också var i militären och som mer än gärna tog hand om mig när Liam var borta. Hon kände inte min pappa eller mamma och hon frågade aldrig.
Förra året bestämde hon sig för att flytta till Florida och lämnade mig helt ensam. Jag brydde mig inte så mycket. Jag var van vid att ta hand om mig själv. Jag hade ett litet deltidsjobb, jag var en hyfsad kock och jag var inte särskilt social så Liam behövde aldrig oroa sig för att jag skulle gå på fester eller stanna ute sent.
Det var inte perfekt men vad i livet är det?
Skärmen framför mig blinkade och mörknade innan en grynig bild av min bror dök upp på skärmen.
"Hej potatisar! Hur går det?" Liam log, hans röst skorrande genom högtalarna på den gamla laptopen.
"Sluta kalla mig det där." gnällde jag halvhjärtat. "Det går bra. Skolan börjar igen imorgon."
"Verkligen? Jösses, det känns som om det var igår du sa att du hade slutat för året."
"Tiden flyger verkligen iväg." Jag skrattade. "Mitt sista år också."
"Det gör det! Är du taggad?" frågade Liam.
Jag tvekade att svara.
Jag var ett ganska smart barn. Jag var inte naturligt begåvad men jag arbetade hårt och fick okej betyg. Jag hade gjort tillräckligt för att överväga högskolan seriöst och till och med tagit några extra poäng. Men skolan var min minst favoritplats i världen, särskilt om Noah Winters var i närheten.
Noah Winters. Han hade aldrig riktigt gillat mig. Han hade ingen specifik anledning till det, han var bara en mobbare som trakasserade andra som mig. Men under det senaste året hade han intensifierat sin kampanj mot mig. Det började med små saker som att försöka snubbla mig och kalla mig namn, saker jag kunde ignorera men sedan blev det värre. Han gjorde allt han kunde för att förnedra mig inför hela skolan, knuffade in mig i skåpen och fick sina vänner att sprida rykten. Vecka efter vecka blev det värre.
Jag försökte ignorera det. Jag hade några vänner som balanserade upp det hela men en efter en började de distansera sig. Antingen skulle Noah rikta in sig på dem tills de slutade umgås med mig eller så skulle han hitta något annat sätt att skjuta dem ifrån mig. Det hände så snabbt att jag knappt märkte det.
Plötsligt var jag helt ensam utan någon som hade min rygg.
Sista dagen i skolan innan sommarlovet hade varit den värsta hittills. Jag hade inte varit på bra humör den dagen så när Noah försökte snubbla mig tappade jag tålamodet. Jag hade vänt mig om och slagit honom framför hela skolan. Jag borde ha förstått då att jag var i trubbel men när jag stod där och såg detta monster gnugga kinden jag just hade slagit innan han stormade iväg, trodde jag naivt att jag hade vunnit.
Jag hade fel.
Mitt straff för mitt misstag kom dock inte förrän i slutet av dagen. Han överföll mig innan jag hann ut från skolan, drog mig till skolans simbassäng och höll mitt huvud under vattnet tills jag nästan svimmade.
"Jag kommer ha så mycket roligt med dig." Han hade morrat i mitt öra innan han lämnade mig hostande och sprutande på marken.
"Hur är allt med dig?" Jag bytte snabbt ämne, log så gott jag kunde mot bilden av min bror.
"Åh, du vet, samma gamla, samma gamla." Liam ryckte på axlarna. "Hör här. En vän till mig har just lämnat tjänsten och behöver en plats att bo på ett tag. Jag tänkte att vi kunde behöva pengarna så jag har gått med på att han kan ta gästrummet."
"Åh." Jag försökte låta bli att låta obekväm över hela saken men hur kunde jag inte? Jag hade inte träffat någon av Liams vänner och hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. "Okej. Vad heter han?"
"Aiden. Oroa dig inte, han kommer inte vara i vägen. Han borde vara där om en vecka." Liam förklarade. "Hördu, jag måste sticka. Var duktig, tater-tots, så hörs vi om några dagar!"
Liam var borta innan jag ens hann reagera, lämnade mig stirrande på en blå skärm igen med en liten notis som sa att Liam nu var offline. Suckande tungt stängde jag laptopen och sjönk tillbaka mot min säng medan mörkret omslöt mig. Min mage hade redan varit i uppror av nerver inför skolan imorgon men Liams nyheter hade ökat ångesten. Han visste att jag inte var bra med främlingar så varför lät han en flytta in i vårt hus? Tänk om den här Aiden var en fullständig galning eller hemsk?
Jag kände hur mitt bröst spändes när tankarna började svärma i mitt sinne, och anslöt sig till tornadon av oro och frågor som redan stormade genom min hjärna. Varje tanke lade till ett tryck på mitt bröst som om någon satt på mig, pressade ihop mina lungor tills jag trodde att jag skulle sluta andas helt.
Andas, Ellie. Andas...
Jag tvingade mig själv att ta några lugnande andetag, försökte få kontroll över nervstormen. Liams vän skulle inte vara här på en vecka och det fanns en chans att han kanske ändrade sig. Vilken vuxen man ville bo med en socialt obekväm tonårsflicka?
Den lilla glimten av hopp att denna främling kanske skulle ändra sig var tillräckligt för att lugna mig lite. Jag visste att det var dumt att hålla fast vid hoppet men en del av mig kunde inte låta bli. Jag hade redan tillräckligt med problem med skolan, jag behövde inte någon ex-militär typ som lade till fler problem i mixen.
Det kommer att bli okej. Han kommer antagligen inte dyka upp och det är bara ett år kvar av skolan. Vad är det värsta som kan hända?
Lite visste jag då, att jag skulle få reda på det.