Kapitel 9 Stå upp för henne
"Jag svär, jag gjorde det inte!" Isabella var på gränsen till tårar.
"Om det är sant, låt oss då genomsöka dig!" sa Laura och steg fram.
"Stopp!" En sträng röst skar genom spänningen.
Jack Brown, VD-assistenten, kom gående, hans ansikte mörkt av ilska.
"Laura, Vanessa, vad i helvete pågår här?" krävde Jack.
"Mr. Brown, vi tar en tjuv!" sa Laura självsäkert.
"En tjuv?" Jack rynkade pannan. "Vem anklagar ni?"
"Henne!" Laura pekade på Isabella. "Hon kom ut från Mr. Landons kontor och såg skum ut. Hon måste ha stulit något!"
"Jag gjorde det inte." Isabellas röst var kvävd av tårar.
"Mr. Brown, ni måste stötta oss!" inflikade Vanessa, och eldade på elden.
"Isabella, stal du något?" frågade Jack allvarligt.
"Jag gjorde det inte." Isabella skakade på huvudet, tårarna strömmade nerför hennes ansikte.
"Varför gråter du om du är oskyldig?" hånade Laura. "Känner du dig skyldig, va?"
"Jag..." Isabella var mållös.
Hon var bara en praktikant, maktlös mot Laura och Vanessa.
"Mr. Brown, jag tycker vi borde ringa polisen." föreslog Vanessa.
"Nej!" Isabella fick panik. "Jag har verkligen inte stulit något!"
"Ja, ring polisen!" sa Laura självsäkert.
"Nog!" Jack ropade. "Alla, håll käften!"
Han tittade på Isabella, hans ton mjuknade något. "Isabella, jag vet att du inte skulle stjäla något. Men du kom ut från Mr. Landons kontor, så du måste förklara dig."
Isabella visste inte hur hon skulle förklara.
Hon kunde ju inte gärna säga att hon gick för att lämna tillbaka en halsduk och sedan blev kallad att göra kaffe, och råkade bränna handen på köpet, eller hur?
Vem skulle tro på det?
"Mr. Brown, jag tror att hon inte kan förklara det!" sa Laura triumferande. "Jag tycker att vi bara ska sparka henne!"
"Ja, sparka henne!" höll Vanessa med.
"Sparka mig?" Isabellas ögon vidgades i misstro.
Hon hade arbetat så hårt, i hopp om att bli en fast anställd.
Om hon blev sparkad, skulle alla hennes ansträngningar vara förgäves!
"Mr. Brown, snälla, sparka inte mig." bad Isabella.
"Isabella, det är inte så att jag inte vill hjälpa dig, men..." Jack såg bekymrad ut.
"Vem sa något om att sparka henne?" En kall röst avbröt.
Alla vände sig om och såg Sebastian stå vid dörren, hans ansikte mörkt och hotfullt.
"Mr. Landon!" Alla flämtade till.
"Mr. Landon, vad för er hit?" Jack skyndade sig att hälsa honom.
Sebastian ignorerade Jack och gick rakt fram till Isabella.
"Är du okej?" frågade han, hans ögon fyllda av omtanke.
"Jag är okej." Isabella nickade, men tårarna fortsatte strömma nerför hennes ansikte.
"Det är bra." Sebastians röst var mjuk och mild.
Han vände sig mot Laura och Vanessa, hans blick blev iskall. "Vad sa ni just?"
"Vi..." Laura och Vanessa var för rädda för att tala.
"Tala!" beordrade Sebastian.
"Mr. Landon, vi misstänkte bara att Isabella hade stulit något." stammade Laura.
"Misstänkte?" Sebastian hånlog. "Vad ger er rätt att misstänka henne?"
Laura och Vanessa var mållösa.
"Jack." Sebastian tittade på Jack.
"Ja!" svarade Jack snabbt.
"Från och med idag är Isabella fast anställd i företaget." Sebastians röst var fast och obestridlig.
"Vad?" Alla var chockade.
"Mr. Landon, det där är emot reglerna!" sa Jack, och såg bekymrad ut. "Interns måste klara en bedömning för att bli fasta anställda."
"Regler?" Sebastian hånlog. "Jag skapar reglerna."
Han tittade på Isabella, och hans ton mjuknade igen. "Från och med nu kan du komma till mitt kontor när som helst."
Isabella var förvånad.
Hon hade aldrig förväntat sig att Sebastian skulle bryta företagets regler för hennes skull.
Laura och Vanessa var rasande, deras ansikten mörknade av ilska.
De hade intrigera så mycket, bara för att sluta med detta resultat.
Isabella satt vid sitt skrivbord, Sebastian's ord ekade i hennes sinne.
Varje ord träffade en sträng i hennes hjärta.
Hon hade aldrig föreställt sig att den kalla och distanserade Sebastian skulle stå upp för henne, en vanlig intern.
Något började växa i hennes hjärta, en blandning av sötma, värme och lite förvirring.
Gråt avbröt Isabellas tankar.
Hon tittade upp och såg Laura som snyftade vid sitt skrivbord, tårarna strömmade nerför hennes ansikte.
Kollegor viskade runt dem, deras röster låga men tydliga.
"Varför är Isabella så lyckligt lottad att bli en fast anställd?"
"Mr. Landon är så partisk!"
"Vem vet, kanske använde hon några förföriska knep?"
"Sluta prata, hon kanske hör dig."
Dessa ord kändes som små insekter, som kröp in i Isabellas öron och bet smärtsamt.
Vad hade hon gjort för att förtjäna sådant skvaller?
Isabella bet ihop läpparna och kämpade tillbaka sina tårar. Hon måste vara stark och inte låta dessa rykten besegra henne.
"Isabella, Mr. Landon vill ha dig på sitt kontor."
Jacks röst bröt plötsligt tystnaden i kontoret.
Alla tittade på Isabella, deras uttryck varierade.
"Jag?" Isabella pekade på sig själv, förvirrad.
"Ja, du," sa Jack, hans ansikte uttryckslöst. "Mr. Landon vill att du går nu."
"Åh, okej." Isabella reste sig, justerade sin krage och skyndade till Sebastians kontor.
Inne, stod Sebastian vid fönstret som sträckte sig från golv till tak, hans hållning rak.
När han hörde dörren öppnas, vände han sig om, hans blick landade på Isabella.
"Mr. Landon, du ville se mig?" frågade Isabella, hennes röst mjuk.
"Ja." Sebastian gick till sitt skrivbord och tog fram ett dokument. "Det är ett affärsmöte i eftermiddag. Du ska följa med mig."
"Vad?" Isabella var förvånad. "Jag vet ingenting om affärsmöten. Jag kommer bara att förstöra allt."
"Vem sa att du skulle förstöra allt?" Sebastian höjde ett ögonbryn. "Du ska lära dig. Som fast anställd måste du snabbt bli bekant med verksamheten."
"Men..." Isabella försökte argumentera.
"Inga men." Sebastians ton var bestämd. "Det är en order."
"Okej," sa Isabella motvilligt.
Hon förstod att hon inte hade något val.
"Vi åker om tio minuter," sa Sebastian, och återgick till sina dokument.
Isabella lämnade kontoret tyst.
Tio minuter senare satt Isabella i Sebastians bil.
Bilen var tyst, nästan tryckande så.
Isabella sneglade på Sebastian. Han hade ögonen stängda, verkade vila.
Hon vågade inte säga något, hennes hjärta rusade.
Hur skulle ett affärsmöte vara?
Som nybörjare, om hon gjorde bort sig, skulle hon inte skämma ut Sebastian?