Kapitel 8 Vill inte alltid komma ihåg smärta
Isabella hoppade till av skräck och dök snabbt under skrivbordet.
Sebastian kom in, fortfarande med en svag doft av svett från sitt träningspass.
Han närmade sig skrivbordet och märkte genast halsduken som låg ovanpå.
Han plockade upp den och rynkade pannan lätt.
Just då hörde han ett svagt ljud under skrivbordet.
När han böjde sig ner blev han förvånad över att hitta Isabella ihopkrupen som en skrämd kattunge.
"Isabella?" Sebastian blev förbluffad. "Vad gör du här?"
Isabella kröp besvärat ut från under skrivbordet, hennes kinder lika röda som mogna äpplen. "Jag... jag kom för att lämna tillbaka halsduken."
Sebastian tittade på Isabella, hans uttryck var komplicerat.
"Varför?" frågade han.
"Jag..." Isabella stammade, "Jag kan inte acceptera en så dyr gåva. Det är för mycket."
"Det här är mitt sätt att kompensera dig," sa Sebastian bestämt. "Du måste acceptera den."
"Men..." Isabella försökte säga något, men Sebastian avbröt henne.
"Inga men."
Sebastians ton mjuknade lite när han tittade på Isabella. "Isabella, jag vet vad du tänker. Oroa dig inte, jag kommer inte att göra något mot dig igen. Den här halsduken är bara en enkel kompensation, inget mer."
Isabella tittade på Sebastian, hans ögon var ärliga, inte som om han ljög.
Hon tvekade ett ögonblick, sedan nickade hon slutligen. "Okej, tack, herr Landon."
Sebastians leende blev lite djupare men försvann snabbt tillbaka till hans vanliga stränga uttryck.
"Varsågod," sa han. "Eftersom du har accepterat den, bär den väl."
Isabella sa inget mer, bara nickade tyst.
Hon vände sig för att gå men stannade sedan och tittade tillbaka på Sebastian.
"Herr Landon." Hon tvekade.
"Är det något mer?" Sebastian höjde ett ögonbryn.
Isabella tog ett djupt andetag och samlade sitt mod. "Egentligen hoppas jag att du kan ta tillbaka halsduken."
Sebastians ansikte mörknade genast, hans blick skarp. "Varför?"
"Jag vill inte bli påmind om den dagen varje gång jag ser den här halsduken." Isabellas röst blev mjukare, nästan ohörbar.
Sebastian blev tyst.
Han förstod vad Isabella menade.
Händelsen med kläderna den dagen var förmodligen en mardröm för Isabella.
Och den här halsduken var en ständig påminnelse om den mardrömmen.
Han tittade på Isabella, hans ögon fyllda med skuld, smärta och obeskrivliga känslor.
Efter en lång paus talade han. "Okej, jag respekterar ditt val."
Han tog halsduken från skrivbordet och lade den i en låda.
"Tack." Isabella kände en vikt lyftas från sina axlar och lämnade kontoret.
Sebastian såg henne gå, hans blick djup och eftertänksam.
Han tog ett långsamt andetag, som om han försökte få ut all frustration från sitt bröst.
"Gör mig en kopp kaffe," sa han plötsligt till Isabella, som just var på väg ut ur kontoret.
Isabella stelnade, vände sig tillbaka med viss tvekan. "Herr Landon, jag..."
"Vad, vill du inte?" Sebastians röst var kall.
"Nej." Isabella skakade snabbt på huvudet. "Jag vet bara inte riktigt hur man gör kaffe."
"Då lär dig." Sebastians ton var befallande. "Nu, omedelbart."
Isabella hade inget annat val än att motvilligt gå över till kaffemaskinen.
Hon fumlade med maskinen, hjärtat bultade.
Sebastian betraktade henne intensivt, som om han beundrade ett konstverk.
Han iakttog hennes fina fingrar fumla med kaffemaskinen, hennes ögonfransar som darrade lätt av nervositet, hennes läppar som putade lätt i koncentration...
Plötsligt överfölls han av en våg av dåsighet.
Han gnuggade sina tinningar, försökte hålla sig vaken.
Men dåsigheten var obeveklig, sköljde över honom i vågor.
Ett plötsligt skrik ryckte Sebastian ur hans dvala.
Han öppnade ögonen och såg Isabella hålla sin hand i smärta.
Het kaffe hade spillts överallt, stänkt på Isabellas hand.
"Vad hände?" Sebastians ansikte förändrades, och han gick snabbt fram till Isabella.
Han grep tag i hennes hand, såg den röda, svullna huden och några blåsor.
"Förlåt, herr Landon, jag menade inte att..." Isabella sa, tårar vällde upp av smärtan.
"Tala inte!" Sebastian skällde, med en antydan av panik i rösten.
Han ledde Isabella till diskhon och lät kallt vatten rinna över hennes hand.
Det kalla vattnet gav tillfällig lindring från Isabellas smärta.
Sebastians rörelser var varsamma, noga med att inte skada henne ytterligare.
Han fokuserade intensivt på hennes hand, med rynkad panna.
Isabella betraktade Sebastian, hennes känslor i tumult.
Varför hade Sebastian plötsligt blivit så mild?
"Gör det fortfarande ont?" frågade Sebastian, med låg röst.
"Det är mycket bättre," viskade Isabella.
Sebastian sa inget mer, fortsatte att skölja hennes hand under det kalla vattnet.
Tiden verkade stå stilla.
Allt runt dem suddades ut, lämnande bara de två och ljudet av rinnande vatten.
Isabella sneglade på Sebastian, fängslad av hans fokuserade uttryck. Hennes hjärta började slå snabbare.
Hon tittade snabbt ner, vågade inte se på Sebastian igen.
"Okej." Sebastian stängde av kranen och torkade försiktigt Isabellas hand med en handduk.
"Tack, herr Landon," sa Isabella mjukt.
"Varsågod," svarade Sebastian, hans röst mild.
Han tittade upp på Isabella, hans blick djup.
Isabella kände sig obekväm under hans blick och tittade snabbt ner.
"Du kan gå nu," sa Sebastian.
Isabella kände sig lättad och vände sig om för att gå.
"Vänta." Sebastian ropade plötsligt.
Isabella stannade, såg på honom med förvirring.
Sebastian gick fram till henne och tog fram en liten salva ur fickan, räckte den till henne.
"Här, använd den här," sa han.
"Tack, herr Landon." Isabella tog emot salvan och lämnade kontoret.
Så fort hon steg ut, såg hon Laura Jones och Vanessa stå vid dörren, tittande på henne med illvilja.
"Är det inte Isabella?" sa Laura sarkastiskt. "Vad gjorde du i herr Landons kontor?"
"Jag..." Isabella stammade, osäker på hur hon skulle förklara.
Laura pressade på. "Vilken rätt har en praktikant som du att vara i herr Landons kontor?"
"Jag..." Isabella stammade, kunde inte hitta orden.
"Stal du något?" Vanessa hällde bensin på elden.
"Det gjorde jag inte!" protesterade Isabella högt.
Laura hånlog. "Varför är du då så nervös? Jag tror att du bara känner dig skyldig!"