Kapitel 8 Hans ersättning
När hennes tröja togs av, föll Sebastians blick på Isabellas felfria rygg.
Han blev besviken och vände bort huvudet. Han bad om ursäkt med tung röst, "Förlåt mig."
Isabella drog lakanet över sig. Det fanns förödmjukelse i hennes ögon. "Har jag bevisat mig själv, herr Landon?"
Sebastian öppnade munnen, men han kände att vad han än sa nu skulle vara meningslöst.
När han gick, kastade han en blick mot andra våningen. Det fanns fortfarande ett svagt ljus inne i fönstret. Han tänkte på Isabellas ömtåliga utseende och undrade om hon täckte sitt ansikte och grät just då.
Sebastian tog upp telefonen och ringde Jacks nummer. "Förbered en gåva åt mig, något för en tjej, och gör den utsökt."
Så snart Sebastian gick, låste Isabella dörren och tog sina rena pyjamas till badrummet.
Hon tog av sig ytterkläderna. Även om märkena på hennes bröst hade bleknat lite, var de fortfarande mycket märkbara. Det fanns inte många märken på hennes rygg, och de hade återhämtat sig snabbt efter att hon applicerat lite salva, så Sebastian skulle inte ha märkt dem nyss.
Men Isabella var fortfarande livrädd. Hon visste inte vilka konsekvenser det skulle få om Sebastian fick reda på detta. Hon visste bara att Landon Group strikt förbjöd dejting mellan kollegor.
Hon hade kämpat hårt för att få det här jobbet, och hon kunde inte bara förlora det så här. Så hon var tvungen att hålla detta hemligt och absolut inte låta Sebastian få veta!
Efter att snabbt ha duschat, kröp hon ner i sängen och somnade.
Tidigt nästa morgon köpte Isabella två frukostar, en till sig själv och en till Zoe. När hon hängde upp droppet och låtsades leka med sin telefon, öppnades sjukhusrumsdörren med en smäll. Hon trodde att det var Sebastian och låtsades hålla huvudet nere.
"Mormor," en bekant röst hördes bredvid henne.
Isabella blev förvånad och tittade upp, och mycket riktigt, det var Matthew.
Till synes medveten om hennes blick, vände Matthew sitt huvud för att se på henne. Isabella hann inte avvärja sin blick. De möttes med ögonen.
Zoe introducerade dem med ett leende. "Det här är Isabella. Bella, det här är min andra sonson, Matthew."
Zoe var alltid kortfattad när hon introducerade folk. Isabella drog en lättnadens suck. Hon hade varit orolig att Zoe skulle nämna att hon arbetade för Landon Group, eftersom hon hade berättat allt för Sebastian tidigare.
"Hej, Isabella," Matthew såg på henne med värme i ögonen.
Isabella nickade bara artigt och sänkte sitt huvud för att fortsätta titta på sin telefon.
Matthews blick blev egendomlig, men han sa inget.
En stund senare kom sjukvårdspersonalen för att ta med Zoe på en undersökning. Matthew stannade kvar, sittande i ett hörn av sjukhusrummet och skickade meddelanden.
Isabella blev trött på att leka med sin telefon och stängde av skärmen, avsedd att vila en stund. Men när hon tittade upp, mötte hon Matthews blick. I det ögonblicket hade Isabella en känsla av att han hade stirrat på henne länge.
När Isabella skulle avvärja sin blick, talade Matthew upp, "Skulle inte du vara på en affärsresa? Varför är du här på sjukhuset?"
Isabella pressade ihop läpparna och tog upp sin telefon igen. Men den här gången tittade hon inte på den länge innan den rycktes ur hennes händer. Isabella tittade upp på Matthew som stod vid hennes säng och frågade, "Har du något att säga?"
Matthew såg på henne och sa, "Varför svarar du inte på min fråga?"
Isabella bet sig i läppen och kontrade, "Varför skulle jag svara på din fråga? Och får jag fråga vem du är för mig just nu?"
Matthew förblev tyst i några sekunder och frågade sedan, "Skyller du på mig?"
"Du tänker för mycket. Vi har redan gjort slut," sa Isabella mjukt.
"Vi har gjort slut, men har jag inte rätt att förklara mig?" sa Matthew.
Isabella förblev tyst.
Matthew fortsatte, "Det som hände mellan Samantha och mig var en olycka."
Isabella sa fortfarande ingenting.
Matthew tittade på hennes hjässa och sa, "Jag vet att du måste tro att jag skyller ifrån mig. Men oavsett om du tror på det eller inte, Isabella, det hände bara en gång. Jag har inte rört Samantha sedan dess.
"Jag ångrar vad som hände den natten, men det har redan hänt. Det enda jag kunde göra var att göra slut med dig och ta ansvar med Samantha. Jag försökte också vara ansvarig gentemot dig. Förstår du?"
Isabella kände sig förkrossad medan hon lyssnade på dessa ord. Hon hade sagt att hon inte brydde sig om det, att allt var i det förflutna, men innerst inne brydde hon sig fortfarande.
Hon hade ju verkligen älskat Matthew. De hade dejtat med avsikten att tillbringa resten av sina liv tillsammans. Hon hade planerat att ta upp äktenskap med Matthew efter att hon officiellt hade slagit sig ner och fått ett stabilt jobb, men hon hade inte förväntat sig att något sådant skulle hända.
Tårar fyllde Isabellas ögon och föll ner på sängen.
"Isabella, förlåt..." Matthew sträckte ut handen. Hans handflata vilade försiktigt på hennes hjässa.
Just då öppnades dörren till sjukhusrummet, och Sebastian dök upp i dörröppningen.
"Bror." Matthew drog tillbaka handen och tog två steg tillbaka, skapade lite avstånd mellan honom och Isabella.
Sebastians blick svepte över Isabella och landade på Matthews ansikte. "Vad gör du här?"
"Jag hörde att mormor var sjuk. Mamma bad mig komma och se henne," förklarade Matthew.
"Har du sett mormor?" Sebastians uttryck blev kallt, visade lite entusiasm mot sin yngre bror.
"Ja."
Sebastian gick in och lade ner sakerna han höll i. När han såg att Matthew inte hade gått, visade sig ett spår av otålighet i hans ansikte. "Ska du inte gå?"
Matthew rynkade pannan. "Pappa har inte varit i Lakina på sistone. Mamma sa att om du är för upptagen kan du skicka tillbaka mormor, så kan hon ta hand om henne..."
"Inget behov." Sebastian avbröt honom. "Vi behöver inga utomstående som oroar sig för mormors angelägenheter."
Stämningen i sjukhusrummet blev spänd.
Till slut vände sig Matthew om och sa lätt, "Jag går nu då."
Efter att Matthew hade gått tittade Isabella upp på Sebastian.
Han verkade vara på dåligt humör, hans panna var rynkad. Hans uttryck var ännu kallare än det vanligtvis var på företaget.
Sebastian vände huvudet och tittade på henne och frågade lugnt, "Känner ni varandra?"
Isabella ville instinktivt förneka det, men hon kände att Sebastian redan hade gissat att de kände varandra, så hon nickade.
Han ställde inga fler frågor och gick över och placerade påsen han höll framför henne. "Detta är till dig."
Han pausade och tillade, "Som kompensation."
Kompensation för igår kväll.
Isabellas ansikte blev rött när hon skakade på huvudet och sa, "Nej, tack."
Han hade bara sett hennes rygg, vilket var ingenting jämfört med att se henne i baddräkt på stranden.
Men Isabella blev lätt skrämd och kände sig skyldig, så hennes reaktion var intensiv.
Sebastian sa mjukt, "Nej, du måste ta det. Jag kan inte vara lugn om du inte gör det."
Isabella ville säga något mer, men vårdpersonalen sköt in Zoe i rummet igen.
Isabella stannade på sjukhuset i tre dagar och skrevs ut på den fjärde dagen. Läkaren gav henne lite medicin att ta hem och erbjöd några påminnelser.
När Isabella sa adjö till Zoe höll Zoe hennes hand hårt, ovillig att släppa taget. Isabella kände sig också lite ledsen.
När Sebastian såg det sa han, "Hon är anställd på mitt företag. Om du vill träffa henne kan du komma till företaget och träffa henne."
"Verkligen?"
"Ja."
Vid Sebastians försäkran släppte Zoe äntligen Isabellas hand.
Isabella lämnade sjukhuset på eftermiddagen. Sebastian gav henne en extra halvdag ledigt för att vila och sa åt henne att komma till jobbet på företaget imorgon.
Så snart Isabella återvände till sitt studentrum såg hon Samantha.