Kapitel 7 Var det du den natten
Sebastian gick först till läkarens kontor och frågade om Zoes provresultat. När han återvände till avdelningen var Isabella vaken och böjde sig över för att täcka Zoe med en filt.
När hon hörde ett ljud vände hon sig om, hennes ögon fortfarande fyllda med en sömnig dimma. "Herr Landon."
Hennes röst var mjuk, och det fick hans hjärta att mjukna också. Sebastian nickade försiktigt. "Tack för att du tar hand om Zoe."
Han hade gissat varför hon inte hade gått. Zoe skulle inte bara berömma vem som helst lättvindigt, så det var uppenbart att Isabella hade några utmärkta egenskaper.
"Du behöver inte vara så artig. Jag gjorde inte mycket. Dessutom... du bjöd mig på lunch idag."
Hon hade ätit hans lunch och ville inte stå i skuld till honom, så det var inte svårt för henne att hjälpa till att ta hand om Zoe.
Sebastian tittade på henne och frågade, "Hur smakade lunchen?"
"Va?" Isabella hade inte förväntat sig att han skulle fråga det och blev för ett ögonblick förvånad. Hon sa lite generat, "Den var ganska bra, bara lite smaklös."
"Ja." Sebastian blev inte arg och accepterade lugnt hennes åsikt. Han förklarade, "Min mormor kan inte äta för mycket salt, så jag använde mindre."
Isabella blev förvånad. "Så du gjorde den soppan?"
Innan Sebastian kunde svara, hördes Zoes röst. "Han gjorde den. Han kan inte bara göra soppa. Han kan också laga mat, tvätta kläder, byta glödlampor och reparera apparater. När du har tid, kom hem till oss och se hans färdigheter."
Isabella vände sig om. Zoe, som hade sovit djupt för bara en stund sedan, hade öppnat ögonen och log mot Sebastian och Isabella.
Isabella var tvungen att berömma honom när hon hörde det. "Du är verkligen fantastisk, herr Landon."
Hon hade sett många människor som var bra på sitt arbete men saknade vardagsfärdigheter. Men uppenbarligen var Sebastian inte en av dem. Han var mycket kapabel i sitt dagliga liv, vilket inte var vad hon förväntade sig av en arbetsnarkoman till VD.
Sebastian svarade inte utan öppnade matlådan för Zoe.
Zoe vinkade med handen. "Jag har redan ätit middag."
"Du har redan ätit middag?" Sebastian var något förvånad. Zoe var ännu mer kräsen än honom när det gällde mat, och hon åt vanligtvis aldrig ute.
Zoe log och sa, "Isabellas syster kom med middag. Jag åt med dem."
Sebastian lade undan matlådan. "Låt mig torka ditt ansikte då."
"Ingen fara. Isabella hjälpte mig redan med det. Du behöver inte."
Sebastian var mållös.
Isabella plockade upp sin väska. "Det börjar bli sent, herr Landon, så jag går nu. Hej då, Zoe."
"Hej då, hej då," log Zoe och vinkade till henne när hon gick.
Så fort Isabella hade gått, fnissade Sebastian och sa, "Du verkar verkligen tycka om Isabella, eller hur?"
"Jag gillar henne verkligen. Vad tycker du? Gillar du henne också?" Med ingen annan i närheten blev Zoe mer rättfram. "Jag har gjort lite efterforskningar, och Isabella har gjort slut med sin pojkvän. Hon är singel nu. Om du vill göra något, borde du agera snabbt."
Sebastian såg hjälplös ut.
Isabella stod utanför sjukhuset och väntade på en bil. Plötsligt blåste en vindpust och iskallt regn slog mot hennes ansikte. Hon höjde instinktivt handen för att skydda sig, men någon drog bort den.
När Isabella kände mannens doft, stirrade hon förvirrat på personen framför sig. "Herr Landon?"
Sebastian höll hennes handled. Hennes hud var mjukare än han hade föreställt sig, och han kunde inte låta bli att vilja klämma den. Han undertryckte sina impulsiva tankar och viskade, "Varför rodnar du varje gång du ser mig?"
Isabella kände sig blyg när hon hörde det. "Jag... jag är bara... bara..."
Hon kämpade för att avsluta sin mening, men Sebastian avbröt henne inte. Han bara tittade tyst på henne, njöt av synen av hennes rosiga kinder.
En vindpust svepte förbi, och han fångade Isabellas unika doft. Hans ögon smalnade genast. Med lite kraft drog han Isabella mot sig, vilket fick henne att kollidera med hans famn.
Innan Isabella hann reagera, sänkte han sitt huvud och luktade på hennes hals.
"Herr Landon!" utbrast Isabella med vidöppna ögon.
Hon kände en kylande känsla på sin hals. Sebastians näsa snuddade lätt vid hennes hals.
Isabellas hjärta rusade. Hon knuffade bort Sebastian och skyndade sig att springa ut i regnet...
Fyrtio minuter senare återvände hon till sitt studentrum.
Isabella var genomdränkt från topp till tå. När hon klättrade uppför trapporna tog hon fram sin nyckel för att öppna dörren men såg någon stå vid ingången till studentrummet.
Isabellas ben blev svaga. Hon stannade i sina spår och kunde inte röra sig framåt.
Sebastian släckte sin cigarett och närmade sig henne.
Hans långa gestalt kom gradvis närmare henne. Isabella ville springa, men hon var frusen på plats. Hon kunde bara se honom komma närmare, och med en hes röst ropade hon, "Herr Landon."
Isabella var helt genomblöt. Regnet droppade nerför hennes hår och kläder, och marken blev snabbt våt. Hennes ögon var något röda. Kände sig kall, hon skakade.
"Varför sprang du iväg?" Sebastians ilska försvann så fort han talade. Den där ömtåliga lilla flickan kunde bara inte göra honom arg. Han ville bara skydda henne.
Sebastian bad om ursäkt eftersom han kände sig skyldig för att ha skrämt henne på sjukhuset. "Jag är ledsen. Jag gick för långt. Jag menade inget illa, jag råkade bara känna doften av din parfym... Kan du berätta för mig, var det du den natten?"
Hans blick låste sig på henne som om den bar på lågor. Det verkade som att även om Isabella var blöt, kunde han antända henne på ett ögonblick.
Isabella skakade på huvudet och tog ett steg tillbaka. "Jag... vet inte vad du pratar om."
Sebastian sträckte ut handen och grep hennes handled, höll henne fast och hindrade henne från att dra sig tillbaka. Hans blick var fixerad på henne. Han frågade, "Var det du som gick in i mitt tält natten under campingresan?"
"Det var inte jag..." förnekade Isabella.
Sebastian var tyst ett ögonblick, hans adamsäpple rörde sig. "Vågar du bevisa det för mig?"
Isabella vidgade sina ögon, hennes pupiller fladdrade. Efter en lång tid svarade hon, "Jag gör det!"
Så snart dörren till studentrummet stängdes föll rummet i mörker.
Ljuskontakten klickade till.
Isabella tände skrivbordslampan, vilket gjorde omgivningen lite ljusare.
Hon vände sig långsamt om, knäppte upp sina knappar en efter en. Sebastian stod bakom dörren och stirrade på henne.
Den kvinnan från den natten hade lämnat många fingeravtryck på honom; de var märken hon hade lämnat efter sig i extrem njutning. Sebastian mindes att han inte hade varit varsam heller; han hade också lämnat sina märken på kvinnan. Om Isabella var den kvinnan, skulle det definitivt finnas spår på hennes kropp!