Kapitel 7 Ersättning
"Sebastian," ropade Matthew, men Sebastian gick rakt förbi honom utan att ens kasta en blick.
"Sebastian?" Zoe lade märke till hans mörka uttryck och ropade mjukt.
Sebastian rycktes ur sina tankar och dolde sina känslor. "Farmor, vad pratade du och Matthew om?"
Zoe suckade, hennes ögon fyllda av hjälplöshet. "Vad annars? Vi pratade om honom och den där flickan, Isabella."
"Isabella?" Sebastians panna rynkades. Han hade hört det namnet så ofta på sistone att det började irritera honom.
"Ja, stackars Isabella." Zoe skakade på huvudet, tydligt ovillig att säga mer. "Du borde hålla ett öga på henne."
Sebastian var tyst ett ögonblick innan han nickade. "Okej."
Tillbaka på kontoret gick Sebastian direkt till Isabellas skrivbord.
Isabella var upptagen med att organisera filer. När hon hörde steg såg hon upp och blev förvånad över att se Sebastian.
Hon hoppade till, hennes hand skakade och papperen spreds överallt.
"Herr Landon," stammade Isabella, nervositeten tog över.
Sebastian sa ingenting. Han placerade helt enkelt en elegant presentask på hennes skrivbord.
"Vad är detta?" Isabella såg förvirrad ut.
"Angående häromdagen, jag är ledsen." Sebastians röst var låg. Han pausade innan han tillade, "Betrakta det som kompensation."
Isabella förstod äntligen att han syftade på incidenten där han hade rivit hennes klänning.
Hennes kinder rodnade, och hon viftade snabbt med händerna. "Ingen fara, herr Landon, jag—"
"Ta det." Sebastians ton lämnade inget utrymme för vägran.
Isabella hade inget val än att acceptera det, mumlande, "Tack, herr Landon."
Sebastian sa inget mer och vände sig om för att gå.
Isabella stirrade på presentasken på sitt skrivbord, hennes sinne i uppror.
Hon öppnade asken och fann en lyxig LV-scarf, dess mjuka textur och intrikata design tydligt dyra.
Hon log bittert. Vad var detta? Tystnadspengar? Eller ett sätt att täcka över förlägenheten?
Några dagar senare blev Zoe utskriven från sjukhuset.
Isabella hade tagit ledigt för att ta farväl.
"Fru Landon, ta hand om dig," sa Isabella och höll Zoes hand motvilligt.
"Snälla du, det ska jag. Ta hand om dig själv också, överarbeta inte." Zoe klappade Isabellas hand vänligt.
"Okej." Isabella nickade, hennes ögon röda.
"Isabella, om du någonsin saknar min farmor, är du välkommen att besöka oss hemma," sa Sebastian, som stod i närheten.
Isabella blev överraskad men förstod snabbt att Sebastian visade sin vördnad för sin farmor.
Hon gav Sebastian en tacksam blick och viskade, "Okej." Men i sitt hjärta tänkte hon att det var bäst att undvika dem om möjligt.
Efter att ha tagit farväl av Zoe återvände Isabella ensam till sitt studentrum.
Så snart hon gick in såg hon Samantha hålla i LV-scarfen som Sebastian hade gett henne.
"Isabella, du är tillbaka?" Samanthas leende var allt annat än äkta. "Titta vad jag hittade! En LV-scarf, så fin! Var fick du den ifrån?"
Isabellas ansikte mörknade. Hon gick fram och ryckte åt sig scarfen. "Den är min. Rör den inte!"
"Din?" Samantha höjde ett ögonbryn. "Sedan när har du råd med en LV-scarf?"
"Vad har du med det att göra?" svarade Isabella kallt.
"Vi är ju bästa vänner, eller hur?" Samanthas leende blev ännu mer oäkta. "Var det Matthew som gav den till dig?"
"Samantha!" Isabella snäste. "Nog nu! Matthew och jag är över!"
"Verkligen?" Samantha tog fram sin telefon och ringde Matthew, satte den på högtalare.
"Hej, Samantha, hur är läget?" hördes Matthews röst.
"Matthew, gissa vad jag såg idag?" retades Samantha. "Jag såg Isabella med en LV-scarf. Hon sa att du gav den till henne."
Det blev en kort tystnad i andra änden innan Matthew svarade, "Det gjorde jag inte."
Samantha la på och tittade på Isabella. "Så det var verkligen inte från Matthew. Isabella, var ärlig, vem gav dig den här scarfen?"
Isabella höll hårt i scarfen och vägrade säga ett ord.
Samantha fortsatte pressa, "Isabella, har du skaffat dig en sugar daddy? Var ärlig, var det någon slemmig gammal gubbe?"
"Samantha, sluta prata strunt!" Isabella skakade av ilska och ville slå till henne.
"Jag är bara orolig för dig," sa Samantha självgott. "Förresten, Matthew tar med mig på en fin middag ikväll. Vill du följa med? Jag kan be honom beställa en extra tallrik. Det är en sällsynt möjlighet, och maten borde vara fantastisk."
Isabella hånlog. "Nej tack. Jag är inte intresserad av din 'kärlek' och jag vill inte ha din välgörenhet."
Samantha ryckte på axlarna. "Okej då, vilken synd. Jag ville visa dig hur 'lycklig' jag är."
På restaurangen.
Matthew såg på medan Samantha beställde ett bord fullt med rätter och rynkade pannan. "Samantha, vi kan inte äta allt det här. Det är för slösaktigt."
"Ingen fara, vi kan ta med resterna hem," sa Samantha nonchalant.
Matthew mindes hur Samantha brukade vara så sparsam, alltid räkna på rabatter även för takeout.
Men nu verkade hon vara en helt annan person, spendera pengar slösaktigt utan en tanke.
"Samantha, är det något du inte berättar för mig?" frågade Matthew försiktigt.
"Vad skulle jag möjligtvis dölja för dig?" Samantha log förföriskt. "Jag tycker bara att vi borde unna oss mer. Livet är kort, vi borde njuta medan vi kan."
Matthew såg på Samantha och kände att hon var en främling.
"Förresten, Matthew, har du i hemlighet gett Isabella pengar?" frågade Samantha plötsligt.
"Nej," svarade Matthew bestämt.
"Hur har hon då råd med en LV-scarf?" envisades Samantha.
"Hur ska jag veta?" Matthew började bli otålig. "Kanske köpte hon den själv, eller så fick hon den av någon annan. Vad har det med mig att göra?"
"Någon annan?" Samanthas ögon glittrade. "Kan hon ha en ny älskare?"
Matthew svarade inte, men kände sig oförklarligt irriterad.
När Matthew var tyst fortsatte Samantha, "Matthew, borde vi 'kolla in' Isabella? Vi är ju trots allt hennes 'bästa' vänner."
Matthew rynkade pannan. "Vad planerar du?"
"Jag vill bara..." Samanthas ord avbröts av Matthews ringande telefon.
Han reste sig för att ta samtalet och lämnade sin telefon på bordet när han gick till toaletten.
Samantha tog chansen att plocka upp hans telefon och började bläddra igenom den.
Snart hittade hon Matthews köphistorik.
Hon såg en beställning på en LV-scarf, men statusen var "avbruten."
Samanthas ansikte blev blekt.
Så det var inte Matthew som köpte scarfen till Isabella!
Vem i hela friden var det?
Nästa dag, under lunchrasten, smög Isabella in på Sebastians kontor.
Hon ville lämna tillbaka scarfen till Sebastian, inte vilja ha några fler förvecklingar med honom.
Men precis när hon lade scarfen på Sebastians skrivbord, hörde hon fotsteg närma sig dörren.