Kapitel 6 Ursäkt
Isabella satt tyst, hopkrupen i sitt säte, och försökte undvika att titta på Sebastian.
Bilen startade och körde ut från parkeringen.
Vindrutetorkarna rörde sig fram och tillbaka, men de kunde inte få bort regnvattnet, precis som Isabellas kaotiska känslor i detta ögonblick.
Bilen kom snart fram till Isabellas studenthem.
Sebastian parkerade bilen och vände sig mot Isabella.
"Ut."
Isabella rörde sig inte.
"Vad? Ska jag rulla ut röda mattan för dig?" Sebastians ögonbryn rynkades något.
Isabella bet sig i läppen, öppnade bildörren och steg ut.
Sebastian följde efter henne.
Han gick fram till Isabella, tittade på hennes genomblöta utseende, hans rynkor djupnade.
"Följ med mig," sa han och vände sig om för att gå in i studenthemmet.
Isabella tvekade ett ögonblick men följde efter honom. Det fanns ingen väg ut nu.
De gick in i Isabellas rum, en efter en.
Rummet var tomt.
Isabellas rumskamrat hade inte kommit tillbaka än.
"Stäng dörren," sa Sebastian.
Isabella stängde dörren och tittade på Sebastian, hennes hjärta bultade.
"Vad vill du?" Hennes röst darrade.
Sebastian svarade inte. Han gick fram till Isabella och stirrade in i hennes ögon.
"Den natten, i tältet, var det du?" Hans röst var låg och intensiv.
Isabellas hjärta sjönk. Hon kunde inte dölja det längre.
Tårar fyllde hennes ögon när hon öppnade munnen för att tala.
"Svara mig!" Sebastians röst höjdes.
Isabella ryckte till och bet sig i läppen. "Det var inte jag."
En komplex känsla fladdrade i Sebastians ögon.
Han tittade på Isabella, sa ingenting.
Isabellas hjärta satt i halsgropen, osäker på vad Sebastian skulle göra härnäst.
"Om det var du, skulle det finnas märken." Sebastians röst var låg.
Isabellas ansikte blev knallrött. Vad menade han med det?
"Jag..." Isabella visste inte hur hon skulle svara. Förväntade han sig att hon skulle klä av sig och visa honom?
"Jag måste kontrollera." Sebastians röst var bestämd.
Isabellas kropp skakade, hennes ögon fyllda av rädsla. Detta var skandalöst!
"Vad håller du på med?" Hennes röst skakade.
"Jag måste bekräfta om det verkligen inte var du." Sebastians blick föll på Isabellas bröst.
Hennes skjorta var genomblöt av regnet, klängande tätt mot hennes kropp, avslöjande hennes kurvor. Hennes ömtåliga hud såg ännu mer lockande ut i det svaga ljuset.
Sebastians ögon skannade henne, men han hittade ingenting.
Hennes skjorta var helt öppen, avslöjande hennes bröst. Den djupa urringningen var tillräcklig för att driva vilken man som helst till vansinne.
Men Sebastians ögon fylldes gradvis med besvikelse.
Det fanns inga märken, inga repor, inte ens en rodnad.
Kunde han ha haft fel?
Isabella slöt sina ögon hårt, hennes kropp skakade av skam och spänning.
Hon kunde känna Sebastians blick, som om den genomborrade henne.
Tiden verkade stå stilla.
Till slut vände Sebastian bort blicken, reste sig långsamt, med ryggen mot Isabella, hans röst låg. "Förlåt."
Isabellas ögon flög upp, fyllda av överraskning och förvirring.
Sebastian vände sig inte om. "Jag var för impulsiv. Jag ska gottgöra dig."
Med det gick han ut ur rummet utan att se tillbaka, lämnande Isabella stående där i en dvala.
Dörren stängdes, och Isabella föll ihop på sängen, all hennes styrka borta.
Hon kramade täcket, begravde sitt huvud i knäna, gråtande tyst.
Hon visste inte varför hon grät—var det förnedringen, skammen, eller lättnaden att hon hade täckt över kyssmärket i tid?
Den kvällen hade Sebastian lämnat ett djupt kyssmärke på hennes bröst.
Det var den enda kopplingen mellan henne och Sebastian, och den hemlighet hon fruktade mest.
Om Sebastian fick reda på det, vad skulle han tänka? Skulle han se henne som lösaktig? Skulle han förakta henne, eller till och med avskeda henne?
Isabella kunde inte bära att tänka på det.
Hennes jobb var hennes enda inkomstkälla. Hon kunde inte riskera att förlora det, oavsett vad!
Så hon var tvungen att hålla denna hemlighet, att få Sebastian att tro att inget hände den natten.
Efter att ha lämnat, ringde Sebastian omedelbart sin butler.
"Förbered en gåva, något speciellt." Sebastians röst var upprörd.
"Herr Landon, vem är det till?"
"Isabella Miller."
"Isabella Miller?" Butlern blev förvånad, "Du och fröken Miller..."
Sebastian avbröt, "Gör bara som jag säger."
"Ja, herr Landon."
Efter att ha lagt på, gnuggade Sebastian sina tinningar.
Han visste inte vad som hade tagit över honom, som fick honom att agera så mot Isabella.
Han var vanligtvis lugn och samlad, men runt Isabella tappade han alltid kontrollen.
Kanske var det skulden från att ha misstagit henne för någon annan den natten.
Kanske var det något i Isabellas ögon som fick honom att vilja skydda henne.
Eller kanske var det något annat.
Sebastian ville inte gräva djupare i det.
Han ville bara lösa detta snabbt och dra en tydlig linje med Isabella.
Nästa dag kom Isabella till sjukhuset med svullna ögon.
Zoe såg henne och log omedelbart varmt, "Bella, du är här!"
"Fru Landon, jag kom för att se dig." Isabellas röst var hes.
"Varför är dina ögon så svullna? Har du gråtit?" frågade Zoe, bekymrad.
Isabella förnekade snabbt, "Jag sov bara inte bra i natt."
"Dumma flicka, om något bekymrar dig, berätta för mig. Håll det inte för dig själv."
Isabella höll tillbaka sina tårar och nickade.
Just då öppnades dörren till rummet och Matthew kom in.
När hon såg Matthew bleknade Isabellas ansikte.
"Matthew, du är här." Zoe log. "Känner du Bella?"
"Ja, farmor, vi..." Matthew började förklara, men Isabella avbröt honom.
"Jag känner honom inte." Isabellas röst var kall.
Matthews ansikte stelnade. Han hade inte förväntat sig att Isabella skulle säga så. "Bella, hur kan du säga så?"
"Nog!" Isabellas röst höjdes, "Herr, respektera dig själv! Min ex-pojkvän är död för mig."
Matthews ansikte mörknade ytterligare.
Zoe tittade på dem båda och suckade, "Jag förstår inte er ungdomar. Men Matthew, eftersom du är här, håll mig sällskap."
Matthew nickade och satte sig vid Zoes säng.
Isabella ville inte stanna i samma rum som Matthew längre. Hon sa till Zoe, "Fru Landon, jag måste gå."
"Bella." Zoe försökte stoppa henne, men Isabella hade redan vänt sig om och gått.
Matthew såg Isabellas avlägsnande figur och kände en blandning av känslor. Han visste att deras kärlek verkligen var över.
"Matthew, vad hände mellan dig och Bella?" frågade Zoe.
Matthew suckade och berättade allt för Zoe om honom och Isabella.
"Farmor, jag vet att jag gjorde fel. Jag borde inte ha förrått Isabella. Men med Samantha var det verkligen bara en olycka. Och jag har redan gjort slut med henne." Matthew var full av ånger.
"Det finns ingen anledning att säga mer. Du och Bella, hantera det själva," sa Zoe och slöt ögonen, utan att längre ägna Matthew någon uppmärksamhet.
Matthew stod tyst upp och lämnade rummet. När han steg ut stötte han på Sebastian, som var på väg att gå in.