Kapitel 6 Väck henne inte
"Hej. Isabella, mår du bättre?" frågade Vanessa oroligt så snart Isabella svarade i telefonen.
Isabella nickade. "Jag mår mycket bättre."
"Har du fortfarande feber? Har du ätit lunch? Är du hungrig? Ska jag beställa hem mat åt dig? Eller finns det något särskilt du vill äta? Jag kan ta med det till dig." Vanessa visade en sådan omsorg att Isabella blev förvånad, eftersom de egentligen inte var så nära. Vanessas oro verkade plötslig och överdriven.
Men Vanessa menade väl, och Isabella kunde inte tacka nej, så hon svarade på hennes frågor en efter en, "Jag har ingen feber längre. Jag har redan ätit lunch. Jag är inte hungrig, men om jag blir det beställer jag hem mat. Tack för din omtanke, Vanessa."
"Åh..." Vanessa tvekade lite. "Är... Är herr Landon fortfarande där?"
"Han har gått."
"Kom han bara för att träffa dig?"
"Nej." Isabella nämnde inte att Sebastians farmor var på sjukhuset. Trots allt var Sebastian hennes chef, och om hon sa något olämpligt kunde det påverka hennes jobb.
Vanessa var förbryllad. "Varför gick herr Landon till sjukhuset då?"
"Han verkade... besöka en vän," svarade Isabella vagt.
"Herr Landon har en vän på sjukhuset?" fortsatte Vanessa att fråga.
Isabella pressade ihop läpparna. "Jag vet inte detaljerna."
"Åh," Vanessa lät besviken. Hon fortsatte, "Jag är ledig ikväll. Vad vill du äta? Jag kan ta med det till dig."
"Det behövs inte. Jag kommer inte att stanna på sjukhuset ikväll," avböjde Isabella artigt, kände sig lite överväldigad av Vanessas entusiasm.
"Okej då. Vila dig nu. Oroa dig inte för jobbet. Jag tar hand om det åt dig."
"Tack, Vanessa."
"Varsågod. Vi är ju kollegor. Vila dig nu, hej då."
"Okej."
Efter att ha lagt på lutade sig Vanessa tillbaka i stolen och rynkade pannan i eftertanke.
Laura rullade över sin stol. "Sedan när har du haft en så bra relation med den där praktikanten? Tänker du ta med mat till henne?"
Vanessa viftade med handen. "Jag tycker bara synd om henne, det är allt."
"Vad finns det att tycka synd om?" fnös Laura. "Jag har sett massor av nykomlingar som henne på arbetsplatsen. Hon låtsas vara svag och ynklig bara för att hon är ung, så att hon kan få sympati och hjälp med sitt arbete. Ni bryr er om henne, men hon är inget i mina ögon."
Vanessa log och sa inget, men hon funderade på om hon skulle gå till sjukhuset den kvällen.
När Isabellas dropp var klart var klockan över 17.
Hon hade ursprungligen planerat att åka tillbaka till skolans studenthem, men när hon såg att Zoe var ensam och kände sig ensam, bestämde hon sig för att stanna lite längre tills Sebastian kom.
Inte långt därefter öppnades dörren till avdelningen, och Nina kom in med en matlåda.
"Varför är du här?" Isabella reste sig för att hälsa på henne.
Nina ställde paraplyet hon höll i hörnet och log. "Jag tog med dig lite middag. Är du hungrig?"
Matlådan var fylld med Isabellas favoritmat.
"Oroa dig inte. Jag kan ta hand om det själv."
Sjukhuset var långt ifrån deras hem. Isabella kunde inte stå ut med att se Nina gå fram och tillbaka för hennes skull, och hon var orolig att Charlie skulle bråka med Nina, vilket skulle orsaka konflikt mellan dem.
Nina förstod hennes tankar och lugnade henne genom att klappa hennes hand. "Charlie har ett socialt evenemang ikväll. Det regnar, och jag kan inte öppna ståndet. Jag skulle bli uttråkad hemma ensam, så jag tänkte att jag skulle komma till sjukhuset och hålla dig sällskap."
Isabella nickade.
Hon tog två näsdukar och torkade bort vattnet från Ninas axlar.
"Så fint." Zoe höjde handen och torkade bort en tår. "Jag har också en syster, men hon gick bort när hon var ung. Ni två påminner om oss. Om min syster fortfarande var här, skulle hon definitivt komma och hälsa på mig..."
Hennes ord gjorde Isabella och Nina ledsna.
Nina sa, "De som har gått bort kommer alltid att älska oss, frun. Var inte för ledsen. Om din syster visste att du sörjde henne, skulle hon också vara ledsen."
"Ja." Zoe log besvärat. "Förlåt att jag gör er generade."
"Inga problem," sa Nina. "Oavsett hur gamla vi är, har vi alla någon vi bryr oss om. Vi måste uppskatta nuet, även om vi saknar dem som har gått bort."
Zoe nickade upprepade gånger och sa, "Ja."
Nina tog fram maten. "Frun, du har inte ätit än, eller hur? Vill du smaka på maten jag har gjort?"
Zoe blev mycket glad. "Självklart. Jag råkar också vara hungrig."
De tre satte sig runt sängen och började äta.
Landon-koncernen.
Vanessa avslutade att skriva det sista ordet, sparade dokumentet och tittade upp för att se Sebastian komma ut från kontoret. Sebastian kollade på sin klocka medan han gick och verkade ha bråttom.
Vanessa stängde omedelbart sin dator och följde efter honom.
När Vanessa gick ut såg hon Sebastian stå vid dörren och vänta på en bil i ösregnet.
Hon närmade sig honom. "Har du också precis slutat, herr Landon?"
Sebastian vände sig om och tittade på henne, hans uttryck kallt. "Ja."
Vanessa stirrade på regnet, såg orolig ut. "Åh nej, jag glömde att ta med mat till Isabella eftersom jag jobbade över."
Sebastian tittade på henne igen när han hörde det. "Vad sa du?"
"Jag lovade att besöka Isabella ikväll och ta med middag till henne, men jag blev för upptagen och glömde." Vanessa höll sin telefon. "Det är svårt att få tag på en taxi i det här tunga regnet."
Sebastian frågade, "Ska du till sjukhuset?"
"Ja."
Just då kom chauffören med bilen och stannade framför dem.
Sebastian sa, "Sätt dig, jag ska också dit."
Vanessa tvekade inte och satte sig i bilen.
När de öppnade dörren till avdelningen väntade en fridfull scen dem inuti.
Zoe lutade sig mot sängen, och Isabella sov.
Ljudet från TV:n var mycket lågt och smälte samman med regnet utanför som en vaggvisa.
När Vanessa skulle tala såg hon Sebastian höja handen. Han gick inte in utan steg istället ut från avdelningen och stängde försiktigt dörren.
Vanessa stod bakom honom, såg förbryllad ut. "Herr Landon?"
"Hon har inte sovit så djupt på länge. Väcka henne inte." Även om Sebastian hade stigit ut från avdelningen, var hans röst fortfarande låg, som om han var rädd att störa den lugna sömnen inuti.
Vanessa blev mycket förvånad. Det hade bara gått en dag, men Sebastian var redan så uppmärksam på Isabella. Hade han upptäckt hennes hemlighet?
Vanessa tänkte på det igen och insåg att något var fel.
Om Sebastian visste sanningen, skulle han också veta om det som hon medvetet hade hållit hemligt.
Sebastian hatade svek, så det fanns ingen chans att han lugnt skulle ta henne till sjukhuset med honom.
Vanessa kunde inte förstå.
Sebastian tog matlådan från hennes händer. "Du kan gå tillbaka först. Jag ger detta till Isabella."
Vanessa nickade motvilligt. "Tack."