Avsnitt 5 Vad har du gjort
"Åh," utbrast Isabella när hon vaknade ur sin dröm. När hon öppnade ögonen insåg hon att hon låg i en sjukhussäng.
Den äldre kvinnan i sängen bredvid log och frågade, "Hade du en mardröm, unga dam? Jag märkte att du höll fast i lakanen när du sov. Vad drömde du om?"
Som barn hade Isabella hört att det var otur att prata om mardrömmar.
Eftersom den gamla kvinnan hade frågat, svarade hon nonchalant, "Jag drömde om min chef."
Den gamla kvinnan blev förbluffad och skakade på huvudet medan hon suckade. "Din chef måste vara väldigt skrämmande."
Så snart hon hade sagt det, öppnades dörren till avdelningen utifrån och en lång gestalt dök upp.
Isabella var på väg att kliva ur sängen för att gå till toaletten. Med ena foten i skon såg hon besökaren och höll på att halka av sängen.
Sebastian hade på sig en vit skjorta med en något öppen krage. De svarta byxorna framhävde hans välproportionerade och starka ben. Han höll en termos i ena handen och hade en svart kavaj hängande över den andra, vilket utstrålade en känsla av elegans.
Isabella mötte hans blick och kände sig skyldig. Hennes hand som vilade vid sängen knöt sig ofrivilligt.
Men Sebastian gick förbi henne och gick direkt till den gamla kvinnans säng bredvid. Han böjde sig ner och kallade, "Farmor."
Isabella tittade upp förvånat och såg den gamla kvinnan, Zoe Landon, kärleksfullt smeka Sebastians huvud. Och Sebastian, som vanligtvis var imponerande på kontoret, verkade vara foglig framför den äldre kvinnan. Han var hennes barnbarn.
Under Isabellas förvånade blick öppnade Sebastian locket på termosen och skopade upp lite soppa till Zoe. Isabella kunde inte låta bli att bli lite förbluffad över att den kallhjärtade chefen hade en sådan öm sida.
Zoe viftade avvärjande med handen och sa, "Jag åt precis ett äpple, så jag kan inte äta mer."
När hon vände sig om och såg Isabella sa Zoe, "Har du inte ätit än, unga dam? Det här är perfekt. Min sonson tog med soppa. Vill du smaka?"
Sebastian tittade också på henne, men Isabella var för rädd för att svara. Hon skakade upprepade gånger på huvudet. "Nej, nej, jag är inte hungrig..."
Zoe var dock mycket entusiastisk. "Avvisar du min matlagning?"
"Såklart inte."
"Det är bra," log Zoe och knuffade Sebastian mot henne. "Kom igen. Den stackars flickan verkar ha det svårt. Det har gått ett tag, men jag har inte sett någon av hennes familj komma på besök. Förresten, hon hade precis en mardröm och såg sin chef. Den stackars flickan blev rädd. Jag antar att hennes chef inte är en bra person..."
Isabella försökte avbryta flera gånger men kunde inte få in ett ord. Zoe var verkligen någon som sa vad hon tänkte!
Sebastian höjde ett ögonbryn och tittade på Isabella. "Är det så? Gjorde du något som gör att du är så rädd för din chef?"
Isabella kände sig hjälplös.
Hon kände att hon inte kunde förklara det tydligt.
Sebastian fortsatte att stirra på henne som om han kunde läsa hennes tankar.
"Jag... jag går på toaletten. Ni kan fortsätta prata," sa Isabella och flydde in på badrummet.
Smack!
Zoe slog Sebastians hand. Zoe skällde, "Titta, du skrämde den lilla flickan."
Sebastian log hjälplöst. "Är jag verkligen så skrämmande, farmor?"
Han må vara sträng under arbetet, men Isabella var väl inte så rädd för honom, eller?
"Ja!" Zoe granskade honom allvarligt. "Du ser inte skrämmande ut, men du har alltid ett allvarligt uttryck som kan vara avskräckande. Den lilla flickan är blyg. Jag tror att hon är snäll och vet sina gränser. Jag gillar henne verkligen..."
"Stopp!" Sebastian avbröt Zoe med huvudvärk. "Hon har en pojkvän. Få inga idéer, mormor."
Men Zoe trodde honom inte. "Hon har en pojkvän? Hur vet du det?"
"För att hon är min anställda."
"Ah."
När Isabella kom ut från toaletten var Sebastian den enda i rummet.
Han tittade på henne när hon kom ut.
Isabella frös till för ett ögonblick, sedan rörde hon sig besvärat tillbaka till sängen. Det satt nålar på baksidan av hennes hand, och hon höll en saltlösningspåse högt med den andra handen. Hon försökte hänga upp påsen på ställningen men misslyckades flera gånger på grund av sin längd och begränsade rörelseförmåga.
"Låt mig ta den." En låg mansröst nådde hennes öron. Isabella vände sig om i ett töcken och kände en uppfriskande doft. Samtidigt landade saltlösningspåsen i Sebastians fingrar, och han hängde enkelt upp den åt henne.
"Tack, herr Landon," sa Isabella och höll huvudet nere, vågade inte möta hans blick.
Hon satte sig på sängen, och Sebastian gav henne en termos, som han placerade på hennes sängbord. "Den här är till dig."
Isabella blev mycket förvånad och tittade upp på honom. När deras ögon möttes, sänkte hon snabbt huvudet igen, rodnande.
Sebastian fann det mycket intressant. Han hade träffat många tjejer, men Isabella var den första som var så blyg. Hon var som en blyg blomma som skulle rodna vid minsta beröring. Det var ganska roande.
För att förhindra att hon fick fel uppfattning, tillade Sebastian, "Min mormor gav den till mig."
"Jag ska tacka henne senare," sa Isabella.
Sebastian stod kvar vid sängen en stund. "Det är en sak till jag ville fråga dig."
"Varsågod."
Han tog fram något ur byxfickan och räckte det till henne. "Har du sett den här förut?"
Isabellas pupiller drog ihop sig. Det var hennes armband!
Hur hade armbandet hamnat hos Sebastian?
Sebastian observerade hennes uttryck. "Har du sett det förut?"
Isabella vaknade ur sina tankar och skakade på huvudet. "Nej, aldrig."
Sebastian blev besviken. "Är du säker på att du inte har sett det förut?"
"Ja," Isabella knöt nervöst sina nävar. "Jag har aldrig sett det förut."
"Okej." Sebastian tog tillbaka armbandet. Isabellas hjärta var dock i uppror. Hon hade inte insett att hon hade lämnat något kvar hos Sebastian, och något så viktigt dessutom!
När Isabella var barn brukade hon ofta bli sjuk. Nina hade gjort det armbandet åt henne för att göra henne glad. Under åren hade Isabella alltid haft armbandet med sig, men det var alltid dolt under ärmen.
Förutom några få nära personer runt henne, visste ingen annan om detta armband. Hon hade inga vänner på företaget, så ingen skulle veta. Därför behövde hon inte oroa sig för mycket över att Sebastian skulle få reda på det. Men hon oroade sig för hur hon skulle få tillbaka armbandet.
På eftermiddagen skickade Vanessa några meddelanden till henne och frågade hur hon mådde. Av artighet svarade Isabella. Eftersom hon och Vanessa inte stod varandra nära, verkade samtalet ta slut efter att de utbytt några artiga fraser.
Men Vanessa skickade ett annat meddelande: [Isabella, har herr Landon varit på sjukhuset?]
De var båda Sebastians assistenter. Isabella var inte säker på om Vanessa behövde prata med Sebastian, så hon svarade ärligt: [Han kom vid lunchtid.] Snart ringde Vanessa henne.