Kapitel 5 Matchning
Isabellas hjärta kändes lika tungt och fuktigt som regnet utanför.
"Hej, Bella, jag tog med lite mat till dig."
Sjukhusdörren gnisslade när den öppnades och Nina klev in, genomblöt av regnet och med en termos i handen. Hennes hår var fastklistrat mot pannan, vilket fick henne att se lite rufsig ut.
"Nina, vad gör du här? Det öser ner ute!" Isabella reste sig snabbt och tog termosen från Ninas händer.
"Det är ingen fara; jag var orolig för dig." Nina log varmt, hennes ljusa leende jagade bort mörkret i Isabellas hjärta.
"Kom igen, ät medan det är varmt." Nina öppnade termosen och avslöjade ångande het revbenssoppa och några sidorätter.
"Du borde också äta." Isabella serverade Nina en skål soppa.
De två systrarna satt vid sjukhussängen och åt och pratade.
"Förresten, du började precis ditt nya jobb och nu är du på sjukhuset. Ger din chef dig problem?" frågade Nina plötsligt.
Isabellas hjärta hoppade till. Hon undertryckte sin panik och skakade på huvudet. "Nej, han har varit ganska snäll."
"Det är bra." Nina suckade av lättnad, omedveten om vad som hade hänt mellan Isabella och Sebastian.
"Min sonson kanske är lite rörig, men han har kontakter. Vem är din chef? Om han ger dig problem, kan min sonson hjälpa till!" sa Zoe självsäkert.
"Förresten, Bella, har du en pojkvän? Min sonson är trettio och fortfarande singel. Jag vet inte vad han håller på med hela tiden!"
Isabella rörde besvärat vid sin näsa utan att säga ett ord.
Samtidigt jobbade Vanessa sent på kontoret.
Hon stannade kvar med flit, väntade tills Sebastian var klar med sitt arbete innan hon packade ihop för att gå.
"Herr Landon, är du på väg ut?" frågade Vanessa när hon mötte Sebastian vid hissen.
"Ja," svarade Sebastian svalt.
"Herr Landon, ska du också till sjukhuset?" undrade Vanessa.
Sebastian nickade.
"Det är perfekt, jag kan åka med dig. Jag köpte precis lite mat till Isabella." Vanessas ansikte lyste upp av genuin entusiasm när hon drog fram en vackert inslagen matlåda ur sin väska.
Sebastian sa inget, steg tyst in i hissen.
Vanessa följde efter honom in.
I bilen ville Vanessa prata flera gånger men höll tillbaka.
De kom snabbt fram till sjukhuset.
"Förresten, herr Landon, kanske är det bättre om du ger henne det här, för att visa din omtanke," log Vanessa och räckte matlådan till Sebastian.
Sebastian rynkade lätt på pannan och tittade på Vanessa utan att säga ett ord. Efter en stund tog han den och gick in på vårdavdelningen.
Vanessa följde efter, hennes hjärta fyllt av svartsjuka.
Varför brydde sig Sebastian så mycket om Isabella?
Sebastian nådde Isabellas sjukhusrum och knackade försiktigt på dörren.
Det kom inget svar.
Han öppnade dörren och gick in.
Inne i rummet låg Isabella och Zoe ihopkurade på sängen, djupt sovande.
Sebastian stannade upp.
Han tittade på den sovande Isabella, en mild uttryckning i hans ögon.
Vanessa stod bakom Sebastian och bevittnade scenen.
Hennes hjärta sjönk.
"Gör inget ljud," viskade Sebastian till Vanessa.
Hans röst var mjuk och öm, som om han var rädd att väcka den sovande Isabella.
Vanessa kände en skarp smärta i sitt hjärta.
Sebastian sa inget mer, stängde tyst dörren och vände sig om för att gå.
Vanessa stod där och tittade på Sebastians bortvända gestalt, hennes känslor i kaos.
Hon visste att hon hade förlorat, förlorat mot en praktikant hon aldrig hade tagit på allvar.
Sebastian gick till slutet av korridoren och stannade.
Han räckte tillbaka matlådan till Vanessa.
"Du borde ge den till henne själv." Hans röst var lugn, utan någon känsla.
Vanessa tog emot matlådan utan ett ord.
Hon visste att Sebastian varnade henne för att hålla sig borta från Isabella.
"Mr. Landon..." Vanessa bet sig i läppen och ville säga något.
Sebastian avbröt henne. "Gå tillbaka."
Med det vände han sig om och gick in i hissen.
Vanessa stod kvar och såg hissdörrarna stängas, med en djup känsla av förlust.
Hon visste att det inte fanns någon framtid för henne och Sebastian.
På sjukhusrummet sov Isabella och Zoe djupt.
Sebastian stod vid sängen och tittade tyst på dem.
Hans blick var öm och djup, som om han ville etsa dem i sitt minne för alltid.
"Väck henne inte," mumlade han för sig själv, så tyst att bara han kunde höra.
Natten var tyst, förutom ljudet av regnet som fortfarande föll stadigt.
Nästa dag återvände Sebastian till sjukhusrummet och öppnade dörren för att hitta Isabella sittande vid sängen, försiktigt torkande svetten från Zoes panna.
Sebastian gick fram till sängen. "Farmor, du är vaken. Hur mår du?"
"Sebastian, du är här."
Zoe log mot Isabella och blev allt mer förtjust i henne. "Du är en sån bra flicka. Du skrivs ut idag, eller hur? Se till att komma förbi huset någon gång. Jag ska laga något gott till dig."
"Tack, Mrs. Landon." Isabella var lite överväldigad av den plötsliga värmen.
"Sebastian, du måste tacka Isabella ordentligt," instruerade Zoe Sebastian.
"Naturligtvis," svarade Sebastian.
Isabella steg ut ur sjukhusrummet och blev överraskad av det kraftiga regnet utanför.
Isabella stod vid ingången och tvekade om hon skulle rusa ut.
Plötsligt kände hon ett fast grepp om sin handled.
Förskräckt vände sig Isabella om och såg Sebastian.
Precis när hon skulle fråga vad han gjorde, drog Sebastian henne mot parkeringsplatsen.
"Varför rodnar du alltid när du ser mig?" Sebastians röst var låg och krävande.
Isabellas hjärta rusade. Varför var han alltid så direkt?
"Du har en unik doft." Sebastian stannade plötsligt och tittade på Isabella, hans blick djup.
Isabella tog instinktivt ett steg tillbaka, försökte undvika hans ögon.
Sebastian rörde sig närmare.
Han sänkte huvudet, lutade sig närmare Isabellas hals och tog ett försiktigt andetag.
Isabella kände en varm andedräkt på halsen, vilket fick henne att rysa.
"Var det du den natten?" Sebastians röst var hes.
Isabellas sinne blev tomt.
"Jag vet inte vad du pratar om," Isabellas röst darrade.
Sebastian hånlog. "Din doft är exakt samma som jag kände den natten."
Isabellas hjärta sjönk. Det verkade som om hon inte kunde dölja det längre.
Hon öppnade munnen för att förklara men visste inte vad hon skulle säga.
"Vi går." Sebastian sa inget mer, drog Isabella mot parkeringsplatsen.
Isabella gjorde inget motstånd. Hon visste att det var meningslöst.
Regnet öste ner, och Isabellas hjärta kändes kallt.
Sebastians bil stod parkerad i ett hörn av parkeringsplatsen.
Han öppnade dörren och puttade in Isabella.