Kapitel 3 Det djupaste förräderiet
Nina suckade, "Bella är fortfarande sjuk. Måste vi verkligen prata om detta nu?"
Isabella höll sig tyst.
"Nina, om du låter din syster komma tillbaka hit igen, så behöver du inte komma tillbaka själv!" Charlie släppte väskorna han bar och stormade ut, smällande igen dörren bakom sig.
Isabella hade förlitat sig på sin syster Nina sedan de var barn. Hon bodde hos Nina och visste hur mycket hennes svåger Charlie avskydde henne. Nu när hon hade ett jobb, kände hon att hon inte borde belasta Nina längre.
"Oroa dig inte, jag ska hitta ett eget ställe snart."
"Bella, om något händer, måste du berätta för mig, okej? Bär inte allt själv," sa Nina och smekte försiktigt Isabellas hår.
"Okej." Isabella nickade, oförmögen att hålla tillbaka tårarna längre.
Nina kramade Isabella och klappade henne på ryggen för att trösta henne.
Efter att Nina gått, behövde Isabella använda toaletten medan hon fortfarande var kopplad till en droppställning. Hon reste sig och gick mot badrummet.
När hon nådde dörren, var någon på väg ut. Isabella steg instinktivt åt sidan men märkte att personen snubblade och höll på att falla.
Utan att tänka på sin egen situation, rusade Isabella fram för att fånga henne och insåg att det var en äldre dam.
"Är du okej? Det är farligt att vara här ensam utan någon som hjälper dig," sa Isabella och hjälpte försiktigt damen tillbaka till hennes säng.
Damen talade långsamt, "Jag är fortfarande stark. Att ha någon som tar hand om mig får mig att känna mig gammal. Men ändå, tack för din vänlighet, unga dam."
Efter att ha försäkrat sig om att damen var bekväm, gick Isabella in i badrummet.
När hon tog av sig kläderna, såg hon blåmärkena på sin kropp, som smärtsamma avtryck.
Hon mindes den vilda natten innan, främlingen, de skamliga scenerna...
Hennes sinne var en röra.
Hon grät tyst, lät de varma tårarna rinna över sitt ansikte, hoppades att de skulle radera märkena och minnena.
Men de där märkena och minnena verkade vara inetsade i hennes ben, omöjliga att tvätta bort.
Tillbaka i sitt rum, tog Isabella fram en ask med tabletter ur sin väska, tryckte ut en och svalde den med vatten.
Det var ett dagen-efter-piller som hon köpt från apoteket utanför sjukhuset. Hon ville inte ta några risker.
Pillret var bittert, och fick henne att vilja kräkas.
Nästa morgon steg Isabella upp tidigt.
Hon packade sina saker och gick ut i korridoren för att fråga sjuksköterskan om procedurerna för att ansöka om företagsstöd.
Sjuksköterskan, efter att ha kontrollerat hennes sängnummer, berättade för Isabella att hennes sängavgifter redan hade täckts av någon som bad henne vila väl om hon frågade.
Isabella trodde det var osannolikt att Vanessa skulle göra detta. Kunde det vara Sebastian?
Hon samlade sig och återvände till sin säng, tog upp en bok för att fördriva tiden.
"Bella? Mår du bättre?" Ett bekant ansikte dök upp bakom boken. Det var Samantha Cook, Isabellas bästa vän och college-rumskamrat.
"Samantha? Vad gör du här?"
"Jag berättade för henne. Du sa inget om att du var sjuk. Jag var tvungen att gå till din arbetsplats för att få reda på det."
Isabellas pojkvän, Matthew Landon, vek ihop sin kappa och satte sig vid sängen.
"Vad är det med alla väskor?" frågade Samantha oskyldigt.
"Mina grejer. Min svåger kastade ut mig. Jag måste hitta ett ställe att hyra efter att jag kommer ut härifrån. Vilken röra!" muttrade Isabella.
"Varför flyttar du inte tillbaka till mig så länge? Vi kan ordna resten senare, okej?"
"Samantha, du är den bästa vännen någonsin!" Isabella kramade Samantha upphetsat.
"Bella, du behöver vila. Kom igen," sa Matthew och kastade en blick på Samantha.
"Okej," Samantha nöp motvilligt Isabella i kinden, "Ta hand om dig själv, vila och rör dig inte för mycket. Sjukhus är inte de renaste platserna."
"Jag vet. Ta hand om dig också."
Efter att de hade gått påminde en sjuksköterska Isabella om att hon hade en undersökning och behövde klä på sig och gå ner.
Hon tog ett djupt andetag, klädde på sig och gick mot hissen med sina medicinska journaler.
När hissdörrarna öppnades var Isabella på väg att kliva in när hon såg två personer där inne.
De kysste varandra, deras ansikten gömda, men deras ryggar såg bekanta ut.
Hennes hjärta hoppade över ett slag, en blandning av rädsla och obehag sköljde över henne.
Hon instinktivt steg tillbaka, stötte mot den stängande hissdörren med en duns.
Personerna där inne vände sig om, och ett bekant ansikte kom i sikte.
Isabella kände sitt hjärta hoppa upp i halsen.
"Matthew?" Isabellas röst var ansträngd, som om något kvävde henne.
Stående i hissen var Matthew, mannen hon hade känslor för.
Han såg fortfarande ut som den polerade professionella, men hans ögon bakom de guldkantade glasögonen var inte längre varma. Istället visade de överraskning och en antydan till panik.
Isabellas hjärta blev kallt. Panik? Kände han skuld, som om han hade sett ett spöke?
"Bella, jag..." Matthew stammade, oförmögen att bilda en fullständig mening.
Han försökte kliva fram men stannade, hans fötter rotade till platsen.
Bakom Matthew kikade Samantha blygt fram.
"Bella, snälla missförstå inte. Matthew och jag..." Samanthas röst var knappt en viskning, tårarna strömmade ner för hennes ansikte.
"Missförstå?" Isabella skrattade nästan. "Samantha, ni två är så här, och du tror att jag behöver missförstå?"
Samanthas tårar flödade ännu mer. "Bella, jag vet att du hatar mig, men jag älskar verkligen Matthew. Jag kunde inte hjälpa det."
"Kunne inte hjälpa det?" Isabella skrattade bittert. "Samantha, du är verkligen en skådespelerska! Du var min bästa vän, men du stal min pojkvän och säger nu att du inte kunde hjälpa det? Tror du att jag är dum?"
"Bella..." Matthew försökte tala.
"Var tyst!" snäste Isabella och pekade på Matthew. "Vad har du för rätt att tala? Jag måste ha varit blind för att falla för någon som du!"
Matthews ansikte blev fult. Han sträckte ut handen för att ta tag i Isabella, men hon puttade bort honom.
"Rör mig inte!" Isabellas röst var full av avsky. "Du är motbjudande!"
"Bella..."
"Försvinn!" Isabella spottade ut orden och vände sig om för att gå. Hon snubblade några steg, nästan föll.
Matthew försökte hjälpa henne, men hon blängde på honom ilsket.
"Visa er aldrig igen!" sa Isabella genom sammanbitna tänder, klamrade sig fast vid sina medicinska journaler när hon gick iväg utan att se tillbaka.
Hon sprang så fort hon kunde, som om hon flydde för sitt liv. Hon ville bara komma bort därifrån, från dessa två motbjudande människor.