Kapitel 10 Hans favoritism
Sebastian hade precis vaknat, eftersom hans röst hade en antydan till lättja. När han ropade Isabellas namn, höjde han rösten lite med en obeskrivlig ömhet.
Hans röst fick Isabella att rodna lite, och hon förklarade, "Det här är vad du gav mig. Jag återlämnar det till dig."
Sebastian kastade en blick på väskan på bordet. "Tycker du inte om det?"
"Det är inte det," skakade Isabella på huvudet, "Jag kan inte ta emot något så värdefullt. Jag har ingen anledning att ta det."
"Det är inte så värdefullt. Det är bara en liten gest från mig," sade Sebastian, "Eller så kan du berätta vad du gillar, så kan jag be Jack köpa det åt dig. Du kan välja själv."
Han ville uppriktigt gottgöra henne.
"Jag tänkte inte så mycket på den kvällen, herr Landon. Det är förbi, så jag kommer att glömma det. Om du ger mig något, skulle det bara påminna mig om det." Isabella talade sanning. Den händelsen hade redan passerat. Om ingen av dem tog upp det igen, skulle det vara över. Men Sebastian gav henne något som fick det att verka som om denna sak inte kunde lösas.
Sebastian nickade, kanske tänkte han att det hon sa var vettigt. "Okej. Jag kommer inte att tvinga dig att acceptera det."
"Tack, herr Landon."
Isabella vände sig om för att gå, men Sebastian ropade på henne igen. "Skulle du kunna göra en kopp kaffe åt mig?"
Eftersom hon var en del av hans assistentavdelning kunde Isabella hantera en sådan liten tjänst. "Okej, vänta ett ögonblick."
När hon återvände till soffan med kaffet, hade Sebastian slutit ögonen och verkade ha somnat.
"Herr Landon?" Isabella kallade mjukt på honom, men han reagerade inte alls.
För att inte störa honom böjde Isabella sig ner för att ställa koppen på bordet, men när hon skulle dra tillbaka handen, grep Sebastian plötsligt hennes handled.
"Ah!" utbrast Isabella och tappade greppet om koppen, vilket fick kaffet att spillas ut.
Sebastian släppte förvirrat hennes hand och gnuggade tinningen. "Förlåt..."
Han hade precis drömt om den natten, och Isabella råkade komma över. Den svaga doften från hennes kropp hade rört upp hans rastlöshet, vilket fick honom att omedvetet sträcka ut handen och greppa henne.
"Är du okej?" Sebastian kände sig skyldig när han såg Isabellas rodnade hand.
Hon var som en skör "liten vit kanin", och han verkade oavsiktligt skrämma henne hela tiden.
Medveten om att han inte menade att skrämma henne, gömde Isabella sina händer bakom ryggen. "Jag är okej. Om det inte är något mer, så går jag nu."
"Okej."
Sebastian lät henne äntligen gå.
Isabella skyndade ut och råkade stöta på två personer.
"Isabella?" Laura spärrade upp ögonen av förvåning. "Varför kom du ut från herr Landons kontor?"
Vanessa såg också på henne med förvirring i ansiktet.
Isabella ville inte förklara och försökte gå därifrån, men Laura grep tag i henne. "Gå inte! Vet du inte att praktikanter inte får vara i VD:s kontor? Och det är så tidigt; ingen annan är här ännu, men här är du, kommer ut alldeles upprörd. Har du stulit något?"
Laura märkte Isabellas vänstra hand gömd bakom ryggen och drog omedelbart slutsatsen att hon hade stulit något. Hon krävde strängt, "Vad har du i handen? Visa mig!"
I det ögonblicket kom Jack och några andra från hissen. "Vad är det som händer? Varför bråkar ni?"
Laura pekade på Isabella och sade högt, "Jag såg precis Isabella komma ut från VD:s kontor, herr Brown. Det verkar som om hon har stulit något!"
Allas uppmärksamhet riktades mot Isabella.
"Jag har inte stulit något!" försvarade sig Isabella.
"Varför har du då gömt din vänstra hand?" Laura såg ner på henne. Hon hade ogillat Isabella länge. "Vågar du visa alla vad du har i handen?"
Motvilligt visade Isabella sin vänstra hand.
Hennes hand var tom. Det fanns inget i den, bara ett rött brännmärke på handens baksida.
Laura sa, "Du tvekade länge. Du måste ha gömt något. Låter du oss söka igenom dig?"
Isabella rodnade av brådska. "Jag har inte stulit något, vad ger dig rätten att söka igenom mig?"
"För att du är misstänkt och för att du bröt mot reglerna genom att smyga in på VD:ns kontor! Om du inte låter oss söka igenom dig, betyder det att du döljer något!" Laura agerade arrogant, nästan pekande med fingret på Isabella och talade om för henne att lämna.
Vanessa stod tyst bredvid.
De andra hade vanligtvis en bra relation med Laura, så de förblev åskådare i detta ögonblick.
Jack tvekade ett ögonblick, sedan talade han, "Isabella, praktikanter får inte vara på VD:ns kontor enligt företagets regler. Visste du det?"
"Ja, det visste jag," nickade Isabella.
Hon hade bara velat lämna tillbaka något till Sebastian, inget annat. Hon var tvungen att göra det tyst.
Hon kunde inte göra det framför alla.
Annars skulle folk definitivt prata om henne i hemlighet, och de skulle missförstå relationen mellan henne och Sebastian.
Laura grep tag i ämnet för att få uppmärksamhet. "Hörde alla det? Hon gjorde detta medvetet! Hon måste ha stulit något. Kanske skickade vår konkurrents företag hit henne som spion. Ni borde verkligen undersöka henne noggrant, herr Brown!"
Jack kunde inte tro på Lauras ord.
Han var en mycket god människokännare och trodde inte att Isabella verkade som en spion. Men han var tvungen att följa företagets regler inför alla, så han sa, "Har du något att säga, Isabella?"
Isabella tvekade ett ögonblick och skakade sedan på huvudet.
Hon kunde inte förklara sig.
"Varför gick du då in på VD:ns kontor?"
Isabella skakade på huvudet igen.
"Kan någon bevisa att du inte stulit något?" Jack ville hjälpa henne. Om hon bara brutit mot reglerna skulle det inte vara en stor sak, men om hon anklagades för stöld skulle det vara allvarligt.
Isabella var mycket medveten om sin position i företaget. Vanliga anställda kunde lätt avskedas, än mindre en praktikant som hon. Och hon kunde inte räkna med att Sebastian skulle komma och reda ut saker för henne.
Hon slöt ögonen, "Nej..."
Innan hon hann avsluta meningen öppnades kontorsdörren, och Sebastians röst hördes. "Jag kan gå i god för henne. Räcker det?"
Alla vände sina huvuden mot Sebastian.
Isabella tittade också upp förvånat och såg mannen gå mot henne. Hon kunde inte beskriva sina känslor i det ögonblicket. Hon kände bara att all hennes oro försvann på ett ögonblick vid hans närvaro.
"Herr Landon?" Laura var förbluffad. "Var du på kontoret?"
Sebastian kastade en blick på henne, "Jag har varit på kontoret hela tiden. Jag tillät Isabella att gå in på kontoret, och jag kan också bevisa att hon inte tog något från företaget. Räcker det?"
Ingen vågade tala, och det var tyst i rummet.
Det var sällsynt att se Sebastian försvara någon på detta sätt.
Laura ville inte acceptera det. "Du är inte rättvis, herr Landon! Isabella är en praktikant, och företagets regler säger tydligt att praktikanter inte får gå in på VD:ns kontor. Hon bröt mot reglerna..."
Vanessa tittade på Sebastian, ville veta hur han skulle hantera detta. Trots allt var företagets regler allvarliga, och om han inte kunde hantera detta skulle det inte vara övertygande.
I teorin kunde Isabella inte undvika straff.
"Vem säger att hon är en praktikant?" Sebastian talade lugnt i tystnaden. "Jack, meddela alla att från och med idag är Isabella en fast anställd."
Alla var chockade.
Laura tittade på Sebastian med misstro.