Kapitel 3
Vi gick in i det mörka rummet och mina ögon fokuserade på det enda jag kunde se - en mycket liten men starkt upplyst scen långt till vänster.
Lupin tvekade inte att greppa min lilla handled i sin hand (det gjorde inte ont) men det var tillräckligt för att rycka mig ur min trans när han nu började dra mig mot scenen.
"Gå upp där och stå stilla, jag fixar allt annat. Gör ingen jävla scen heller... för bådas skull!" väste han, och jag gjorde genast som jag blev tillsagd och klättrade uppför trapporna och in i det ljusa området.
Jag grimaserade från de vita lamporna som hängde framför mig, medan jag försökte se mig omkring i panik och förstå vad som pågick - utan att ha någon framgång när jag bara såg djupet av det mörka rummet som stirrade tillbaka.
Jag kan inte se någon här inne, men jag kan konstigt nog känna att rummet är fyllt med människor.
Jag kan höra små klirrande glas som signalerar att folk dricker, jag kan höra mjuka viskningar från människor som pratar som om de var på ett socialt evenemang och jag kan höra svaga skrapande ljud av stolar och rörelser. Det konstigaste var dock att alla ljud verkade vara dämpade, som om det fanns en tunn vägg eller ett fönster som separerade mig från alla andra där ute.
Jag tittar tillbaka mot där jag hade klättrat upp på scenen och jag kan bara svagt se Lupins figur fortfarande stå där jag hade lämnat honom.
Han tittar noga på mig medan jag tittar tillbaka, väntar på ytterligare instruktioner.
Under detta ögonblick klickar något snart i min hjärna och jag inser att alla människor i detta rum måste stirra på mig. Jag måste vara något av huvudfokus i rummet för varför annars skulle jag stå på en scen som denna? Dessa människor, vilka de än är, måste alla titta på mig när jag står här under de starka, varma lamporna, vrider mig som en myra inför dem.
Vad är det här för plats?
Mina ögon börjar vattnas lite från den plötsliga obehaget och rädslan jag kände när min hjärna började hänga med i allt detta. Jag försökte tyst vädja till Lupin genom mina ögon - hoppades att han kunde ta bort obekvämheten för mig.
Lupin var förstås inte min vän men han var det enda bekanta ansiktet jag hade här och på ett konstigt, vridet sätt räddade han mitt liv från min far... eller hur?
Jag kände mig stel som en pinne när min andning ökade snabbt av vetskapen att jag blev iakttagen av Gud vet hur många ögon.
Precis när den första tåren rann nerför min kind, ljöd en summer som fick mig att hoppa till lite på stället. Mina ögon vidgades när jag tittade tillbaka på Lupin som nu signalerade att jag skulle komma över till honom.
Jag rörde mig långsamt mot honom, klättrade nerför trapporna innan jag rörde mig närmare honom (förmodligen närmare än nödvändigt) men jag ville bara ut ur det här rummet.
Att säga att jag nu var livrädd var en underdrift då jag kände min kropp darra som ett löv i vinden. Lupin var på inget sätt snäll mot mig, men jag kunde inte låta bli att vilja att han skulle stanna vid min sida...
Så fientlig som han har varit sedan vi kom hit, måste jag ändå komma ihåg att jag skulle vara död nu om det inte vore för honom. Det var allt jag kunde tänka på.
Jag borde vara död nu.
Den lilla tanken var tillräcklig för att trösta mig i den här jävla situationen när mitt sinne långsamt började förstå vad som faktiskt pågick här.
"Lupin..." viskar jag så tyst jag kunde, fortfarande kännandes tusen brännande ögon som tittar på mig trots att jag inte kunde se något.
"Följ mig." säger han plötsligt, greppar min handled igen och leder mig tillbaka genom samma vita dörrar som vi hade kommit in genom.
"V-Vad nu? Vad var det där? Vad är det som pågår? K-Kan du snälla berätta vad det var?" babblar jag så fort dörrarna stängs bakom oss, känner mig extremt överväldigad nu.
"Håll käften! Den delen var det minsta av dina bekymmer!" fräser han, lutar sig närmare mitt ansikte vilket får mig att rycka till igen.
Att rycka till var en vana för mig på grund av min pappa. När någon kom för nära eller höjde rösten ryckte jag utan tvekan till. Jag blev alltid retad i skolan för det också... barnen brukade medvetet komma för nära mig eller skrämma mig, med vetskapen om att jag skulle rycka till och hoppa en meter upp i luften.
Barn kan vara grymma... särskilt de på min skola...
Jag ser på honom när han tar ett steg bakåt, gnuggar handen över ansiktet i ett stressat tillstånd.
"Jag tar dig till ett rum för att vänta." säger han skarpt, vänder sig om och går mot en dörr längre ner i korridoren medan jag ökar takten för att följa efter honom.
Det här stället var inget annat än långa korridorer och slumpmässiga dörrar.
Vi passerade en annan starkt utseende man på vägen, som hade en annan tjej tätt bakom sig, de verkade båda vara på väg mot rummet som vi just hade kommit ifrån.
Hon hade huvudet sänkt när hon passerade oss, släpade fötterna längs korridoren och jag kunde inte låta bli att känna medlidande för henne.
Jag visste inte vem hon var, eller var hon hade varit, men jag hade en störande känsla i magen bara av att se henne.
Jag fortsatte att följa efter Lupin när vi gick in i ett litet rum som hade ett par bruna lädersoffor och en påslagen TV som visade vad som verkade vara... en nyhetskanal? Inte som den jag tittade på hemma dock, det här var annorlunda.
Kanalen var på ljudlöst så jag kunde bara se en märklig man och kvinna sitta vid ett skrivbord och diskutera - vad jag antar är - den text som rullade under dem: 'Människoförsäljningen ökar när demoner kämpar för att hitta lämpliga mål att transportera'.
Vad i helvete?
Läste jag just det där rätt?
När jag står och gapar på TV:n och läser nyhetsraden om och om igen, harklar sig Lupin högt vilket får mig att vända mig om och se honom gestikulera att jag ska sätta mig på den andra stolen i rummet.
Jag följer hans ledning och sätter mig stelt i stolen mitt emot honom medan han noga följer varje rörelse jag gör.
"Jag vill att du ska veta att trots att jag är en demon... så är jag inte den stereotypiska demonen som ni människor har lärt känna. Jag är inte helt ond och jag kommer inte från helvetet... jag behöver bara pengar." säger han plötsligt medan jag försöker pussla ihop vad i hela världen som pågick.
Han är galen. Blir jag lurad i något TV-program? Vad fan är det som händer nu?
"Det här är en väldigt farlig värld, Dani, och om du inte följer våra regler och spelar spelet rätt så kommer du inte att överleva... vi har varit fast i mörka tider de senaste femtio åren och inget kommer att förändra det nu... vår kung är den enda som har makten att vända på allt, och inte ens han bryr sig längre om den här världens deprimerade tillstånd... Så själviskt som det här verkar, så behöver jag faktiskt din hjälp." Han stirrar rakt igenom mig medan han talar, vilket får min mun att falla öppen vid hans sista ord...
Han behöver att jag hjälper honom? Hur kan jag möjligtvis hjälpa den här mannen?
"Min hjälp?" lyckas jag få fram med en klump i halsen, försöker acceptera att jag måste drömma.
Ja. Det är det.
Det måste vara en konstig dröm. Men vill jag verkligen vakna och gå tillbaka till min far? Nej. Så jag tar det för stunden...
"Jag har en familj... En son och en fru. Jag lovade henne att jag skulle göra våra liv bättre men för att göra det behöver jag tjäna pengar. Mycket pengar. Det finns inte många sätt att tjäna bra pengar i den här världen längre vilket ledde mig till dig... du är en av de mest värdefulla handelsvarorna i vår värld nu, Dani... om jag säljer dig så kommer jag kunna försörja min familj mycket bättre. Jag kommer kunna klättra upp i rang för att leva ett bättre liv." Han förklarar, och visar en sårbar sida jämfört med den arga jag tidigare sett.
Han använde också mitt namn två gånger istället för att bara kalla mig 'människa' som om det vore en sjukdom.
Jag förstår fortfarande inte hur han vet mitt namn men jag var inte redo att ifrågasätta honom om det just nu.
Jag kunde inte bearbeta vad han försökte säga och jag kunde inte förstå något av det men jag försöker mitt bästa för att få klarhet för min egen skull.
"D-Du räddade mig från min far... och jag antar att jag skulle vara död nu om du inte dök upp och tog mig hit..." börjar jag, min ton försiktig och tyst.
"...och om det här är sättet jag kan återgälda dig för det så... så får det vara så... men kan du åtminstone berätta vad som faktiskt pågår. J-Jag förstår inget av det här." Jag sväljer hårt medan mina ord avtar, han studerar mig intensivt medan jag talar.
Jag väntade en stund, hoppades att han äntligen skulle tala... vilket han gjorde.
"Jag borde inte ha valt dig!" muttrar han, riktar uttalandet mer till sig själv än till mig.
"Du är för ren för det här skiten... de kommer slita dig i stycken här." säger han igen, vilket får mig att rysa vid hans djärva uttalande.
Slita mig i stycken.
Vem kommer göra det? Jag kan väl inte vara i en annan värld? Det är fysiskt omöjligt... eller hur? Antingen måste jag börja acceptera allt detta eller så har den här mannen verkligen tappat förståndet? Tänk om han är sinnessjuk!
Trots allt... han räddade mig. Rädslan för min far är större än någon annan känsla jag kan känna just nu och om detta är min enda chans att fly så får jag se vart det leder mig...
"Lyssna nu... Någon kommer troligtvis köpa dig från mig, Dani, och efter det kan jag inte kontrollera vad som händer med dig... se till att du gör vad de vill att du ska göra och hoppas bara att du får en bra..." Han lutar sig framåt, plötsligt mycket mer allvarlig när han tittar på mig för att säkerställa att jag tar in hans ord.
Fick du en bra en?
Innan jag hinner svara eller ställa fler frågor, hörs ett högt knackande på dörren som får oss båda att stelna till.
Han nickar långsamt mot mig, nästan som om han är ledsen, innan han reser sig från stolen och går för att öppna dörren - som jag inte hade insett hade låst sig automatiskt från insidan efter att vi kommit in.
"M-Min Kung!" hör jag Lupin stamma fram i panik, vilket får mig att vända mig om i stolen för att se vem som lyckats göra honom så nervös så snabbt.
Jag vänder mig om och ser Lupin som nu står på knä, med huvudet böjt, vilket fick håren på mina armar att resa sig nästan omedelbart.
Vad i helvete ska jag göra? Ska jag också gå ner på golvet och buga för den här mannen? Är han verkligen en riktig kung? Allt jag kan göra i detta ögonblick är att skaka våldsamt i stolen och vänta på att något annat ska hända...
Mannen som kallades 'Kungen' gick in i rummet med full längd, ignorerade Lupin helt och hållet när han gick rakt över för att sätta sig mitt emot mig på den andra stolen.
Han slappnade av i stolen, med foten vilande på det motsatta benet i en avslappnad position medan självförtroendet strålade från honom och slog mig rakt i ansiktet.
Jag kikade upp lite, innan jag omedelbart vände blicken tillbaka ner i mitt knä.
Han sa ingenting, bara stirrade på mig medan jag började fippla med mina händer...
Jag började sedan dra i en tråd som hängde från mina leggings och önskade desperat att hela detta skulle ta slut...
Den spända tystnaden var på väg att döda mig vid det här laget medan jag började räkna hålen i mina leggings för att distrahera mitt sinne...
Jag vred mig under hans blick, kastade då och då en blick åt sidan för att se Lupin fortfarande på golvet utan att våga röra sig.
Jag menar, jag förstår varför... den här mannen utstrålade ren dominans. Han var definitionen av makt. Om det Lupin hade sagt visade sig vara sant så fanns det ingen tvekan om att denna man verkligen var kungen av denna andra 'värld'.
Vad säger jag? Accepterar jag verkligen att jag på något sätt har rest till en annan värld? Varför var jag så villig att acceptera detta som en möjlighet?
Kanske för att verkligheten var att jag kände mig tryggare var som helst så länge det var långt bort från min far...
Men i så fall, varför satt denna 'Kung' bara här mitt emot mig? Instängd i detta lilla rum? Stirrade djupt in i min själ? Som kung borde han väl ha mycket bättre ställen att vara på, eller hur?
Mer tid gick och jag vågade fortfarande inte titta på honom längre än en sekund. Jag kunde inte riktigt avgöra hur han såg ut men jag kunde se att han bar en avslappnad svart hoodie med matchande svarta joggingbyxor och jag svär att jag vid en snabb blick såg tatueringar som täckte hans hals och händer?
Varför tänkte jag ens på hans utseende just nu? Han skulle förmodligen kunna döda mig på en sekund... stryk det, han skulle definitivt kunna döda mig när som helst nu!
Men ändå kunde jag inte förneka att han drog mig till sig.
Jag var så frestad att titta upp och studera hans ansiktsdrag men jag avstod, väntade på att han skulle göra första draget...