Kapitel 1
Jag slutade inte springa trots de skarpa smärtorna som pressade mot mina lungor varje gång jag andades in den krispiga vinterluften.
Jag kunde inte och skulle aldrig sluta springa... Han skulle döda mig den här gången, det visste jag med säkerhet.
Trots att jag kände till dessa skogar som min egen ficka, kändes det ändå som om jag var mil från alla vägar eller mänskligheten när jag fortsatte att springa i den kolsvarta natten – mina bara fötter skrapade mot skogens grova mark.
Mina fötter var säkert sönderslitna vid det här laget, men min adrenalin var alldeles för hög vilket innebar att jag knappt kunde känna något i mitt nuvarande tillstånd.
Jag fortsatte att springa längre in i skogen medan min kropp började darra, ville ge upp och långsamt kapitulera inför nattens kyla.
När jag hörde det plötsliga skottet eka från avståndet... Det var precis tillräckligt med kraft för att få mig att fortsätta i snabba steg.
Jag behövde komma så långt bort som möjligt från den psykotiska jäveln som jagade mig.
Skulle jag någonsin våga kalla honom det i ansiktet? Nej. Men ibland finner jag tröst i att veta att mitt undermedvetna inte var lika ångestfyllt som jag själv.
Jag skulle definitivt dö den här gången.
Han skulle döda mig.
Han skyllde på mig för min mammas död... han torterade mig för det... men vad jag gjorde kunde inte hjälpas... jag kunde inte ha ändrat utgången den natten... men ikväll var hans slutgiltiga brytpunkt. I samma ögonblick som jag hörde laddningen av geväret från nedervåningen visste jag att jag var tvungen att lämna. Ikväll var natten han skulle avsluta mig och för att vara helt ärlig... jag övervägde till och med att låta honom göra det.
När jag fortsatte att springa, rädd för att mitt liv snart skulle ta slut... stannade jag plötsligt när ett starkt ljussken fångade min uppmärksamhet från en närliggande trädlinje.
Jag vände mig hastigt i panik för att se vad det var innan jag möttes av två bländande röda ögon som stirrade tillbaka på mig från avstånd.
Vem i helvete har röda ögon? Det måste vara några läskiga linser... och att hitta någon som bär färgade linser i vår lilla landsort? Detta måste vara ett fullständigt första.
"V-Vem är du?" stammade jag frenetiskt, och såg figuren kliva ut ur träden medan jag föll tillbaka till verkligheten och snubblade bakåt lite.
Han bar en helsvart kostym och såg ut som en affärsman (inte på ett bra sätt... mer som en maffia-drogdealande mördare typ av affärsman).
"Lupin." sa han kusligt och presenterade sig själv innan han lutade huvudet för att granska mig.
Lupin? Jag har aldrig träffat eller hört talas om någon med namnet Lupin i hela mitt liv. Han var definitivt inte härifrån.
"V-Vad vill du med m-mig?" stammade jag och tog ett steg bakåt igen, rädslan omslöt min kropp medan han flinade ner på min 1,60 långa lilla kropp.
Med tanke på min fars längd måste den här mannen ha varit ungefär 1,80 vilket gav honom full rätt att se ner på mig.
Jag var hjälplös. En dum, rädd, hjälplös flicka.
Jag skämdes över hur lättskrämd jag var... men å andra sidan, hur många flickor i min ålder blir jagade av sin galna far genom skogen med ett gevär (och springer på någon gangster med lysande röda linser under tiden)?
"Jag kan ta dig långt härifrån... långt bort från din far där han inte kan döda eller skada dig... allt du behöver göra är att ta min hand." Han lutade huvudet åt andra sidan innan han presenterade sin långa beniga hand för mig medan jag stirrade på honom med uppspärrade ögon och såg honom gå försiktigt närmare.
Min mun öppnades och stängdes som en fisk på torra land medan jag såg på honom... hur visste han att min far ville ha mig död? Vem är han? Känner han honom väl? Kanske är detta en fälla!
Under mina tankar hoppar jag nästan tre meter upp i luften när jag hör ljudet av ett till skott - ett som nu lät alldeles för nära för min smak.
Vart kan den här mannen möjligtvis ta mig? Vart jag än går kommer min pappa troligen att jaga mig ändå... Jag skulle behöva åka till en helt annan värld för att undkomma den mannen.
Men jag antar att mitt liv inte kan bli värre om jag ger det ett försök? Kanske har han en bil i närheten som kan ta mig bort från honom och sedan kanske jag kan ta mig till polisstationen? Om de ens skulle ta min historia på allvar.
Men jag menar, den här mannen skulle också kunna vara en total galen mördare... vem vet vad hans avsikter för mig kan vara?
"Tiden tickar, människa..." Han flinade, medan min andning blev oregelbunden vid insikten om min nuvarande situation.
Vänta?
Kallade han mig just människa? Vilket sätt att tilltala någon på? Jag antar att nu inte är den bästa tiden att fundera över hans slumpmässiga ordval...
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket tid jag slösade genom att stå här som en fumlande idiot när jag kunde ha sprungit. Jag kunde ha nått byn vid det här laget... jag kunde ha gått till polisen... men istället står jag här frusen av rädsla och stirrar på denna skrämmande främling.
"Dani... jag kan höra dig... jag vet att du är nära..." Jag hör min fars sjungande röst flyta ut från de närliggande träden - vilket bara får mig att rycka till.
Han är galen! Det var ingen idé att försöka prata honom ur det längre. Allt tiggande i världen skulle inte hindra honom från att döda mig. Han hatade mig.
Han skulle inte tveka innan han skjuter mig död när han hittar mig här... Jag har ungefär tjugo sekunder på mig att agera annars är jag död...
"Ta min hand så får jag honom att försvinna." Mannen som heter Lupin viftar nu med sina beniga fingrar, frestande mig att ta hans hand igen.
Hur skulle han möjligtvis kunna ta mig bort från honom? Jag har ungefär tio sekunder kvar innan han blåser ut våra hjärnor!
Svetten (trots att det var kallt nog att snöa) rann ner från mitt huvud i vågor. Jag var ett nervvrak. Jag kunde inte tänka på att gömma mig eller springa. Jag var stel av skräck och stirrade på den underliga mannen framför mig. Jag kunde inte hjälpa det... han höll mig fången med sin blick...
Min andning blåste snabbt ut kall rök när jag stod där och flämtade i desperation.
"Där är du din lilla bitch! Och se vad vi har här... någon jävla creepy pojkvän till dig som ska rädda dagen... Jag visste alltid att du var en patetisk hora som skulle knulla vad som helst som går... Jag menar åldersskillnaden förvånar mig inte ens!" Min far hånar, och tittar mellan oss båda med avsky medan han slår sidan av sitt hagelgevär i handflatan.
"Om du tror för en jävla sekund att han kommer att stoppa mig från att avsluta ditt miserabla lilla liv Dani, då är du lika dum och naiv som jag trodde! Så säg dina sista farväl nu älskling... innan jag skickar dig tillbaka till jävla helvetet där du hör hemma!" Han skrattade galet, lyfte geväret för att ladda om det och förberedde sig för sin sista skott...
Mitt hjärta bultade snabbt och jag kände mig fysiskt illamående när jag såg min far förbereda vapnet. Jag kastade snabbt en blick tillbaka på mannen som fortfarande stod bredvid mig. Jag märkte kort att han inte var rädd alls för min fars närvaro, än mindre för hans gevär...
Istället böjde den underliga mannen vid namn Lupin långsamt sitt huvud och gestikulerade ner mot sin fortfarande utsträckta hand som han tyst frestade mig att ta igen och den här gången... utan en sekunds tvekan...
Jag tog den.
Samtidigt,
ser jag min pappa dra avtryckaren och kulan skjuter direkt mot mig
Bang!