Hem
Isabelle
Morgonsolens strålar föll på mitt ansikte. Jag öppnade långsamt mina ögon och satte mig upp. Atmosfären runt omkring kändes bekväm, och när mina ögon flyttade sig till figuren som satt i soffan kände jag hur min kropp slappnade av på en sekund.
"God morgon," Kaden log och gick över till mig.
"God morgon," svarade jag.
Han log och satte sig framför mig, hans doft fyllde genast mina näsborrar. Han luktade något träigt och en svag hint av vetiver var tillräckligt tydlig för att märkas.
"Sov du gott?" frågade han, hans hand rörde sig för att försiktigt smeka min kind.
Det var länge sedan någon gjorde det...
"Ja," nickade jag, oförmögen att dölja överraskningen, hans beröring skickade en våg av gnistor genom min kropp.
Han verkade märka gåshuden på min hud och jag kunde se något blixtra i hans ögon men det försvann snabbt.
"Din frukost kommer att bli serverad när som helst," informerade han, "Du måste äta hela måltiden, okej?"
"Mm-hm," nickade jag, vilket fick ett leende att sprida sig över hans läppar.
Några minuter av tystnad sträckte sig mellan oss och honom, som bara inkluderade att han tittade på mig. Hans blick var olik någon annans jag upplevt tidigare, den innehöll så mycket tillgivenhet och frid att det inte minskade min bekvämlighet det minsta.
"Kaden?" bestämde jag mig för att tala.
"Ja, älskling?"
"Tack för att jag får stanna och allt, jag ska inte vara en börda för dig och kommer att lämna snart."
Hans hela kropp stelnade vid mitt uttalande, mörkret täckte hans ögon och jag såg honom ta ett djupt andetag innan han andades ut genom munnen.
"Isabelle," suckade han och lutade sig närmare mig och kupade mina kinder i sina händer, "Du kan aldrig vara en börda för mig och du kan stanna här så länge du vill, betrakta allt här som ditt."
Ett litet leende spred sig över mina läppar när jag hörde hans mening, han var för snäll.
"Tack, Kaden."
"Du är välkommen," Han tryckte sina läppar mot min panna, vilket fick rysningarna att sprida sig genom min kropp. Hans läppar kändes extremt mjuka mot min hud, så mjuka att jag ville att de skulle stanna där längre.
Plötsligt var det en knackning på dörren, Kaden flyttade sig bort och tittade tillbaka, "Kom in."
Dörren öppnades och en vacker blond kvinna kom in i rummet, "God morgon på er två," log hon mot oss och gick fram till sängen.
Hon satte sig bredvid mig, hennes ögon var fyllda med upphetsning, "Åh min Gud, du är så vacker!" hon satte ner brickan på nattduksbordet och omfamnade mig i en stor kram.
Jag flämtade av överraskning. Hon kastade sig verkligen över mig.
"Cassandra, du kommer att skrämma henne," hörde jag Kadens låga rop, och hon drog sig undan från mig för att titta på honom.
"Nej, hon kommer inte att bli rädd," hon rynkade pannan åt honom innan hon tittade tillbaka på mig, "Blev du rädd?" Hennes blick mjuknade.
Jag skakade på huvudet som svar och hennes ansikte lyste upp.
"Vi kommer att komma bra överens," kastade hon sig igen över mig, hennes händer omslöt min kropp medan hon lät ut ett tjut av upphetsning.
Jag lyckades få mina händer runt henne trots hennes hårda kram och klappade lätt på hennes rygg.
"Jäklar! Förlåt, jag glömde att presentera mig," talade hon efter att ha brutit kramen, "Jag är Cassandra," hon sträckte ut sin hand mot mig.
"Isabelle," log jag mot henne och skakade hennes hand.
"Du ser den här idioten här, han är min bror," pekade hon på Kaden.
"Det är trevligt..." försökte jag att inte skratta. Sättet hon adresserade Kaden verkade lustigt för mig.
"Det finns fler som du fortfarande behöver bli introducerad till," började hon, "Jason, Carter, sedan finns det Shelly, Arnold, och... Layla," jag kunde märka den lilla mängd avsmak när hon uttalade namnet Layla men hon täckte snart över det med ett leende, "Du kommer att ha mycket roligt!"
Jag kunde inte låta bli att le åt hennes upphetsning.
"Cassandra, jag tror att du borde gå nu," avbröt Kaden.
"Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra," skällde hon på honom som ett barn, "Jag är din äldre syster och jag vet vad jag ska göra."
"Ja, bara för några sekunder," himlade han med ögonen och fnös.
"Det spelar ingen roll, men faktum är att du är min lillebror och du ska lyssna på mig och lyda vad jag än säger," korsade hon armarna över bröstet.
"I dina drömmar," svarade Kaden.
"Nej, din lilla apa,"
"Vad kallade du mig just?" Kaden's tidigare uttryck försvann och ersattes av ren irritation, hans reaktion fick Cassandras flin att bli ännu bredare.
"Ja, du hörde rätt," upprepade hon.
"Cassandra, du..."
Kaden hann inte avsluta sin mening innan fnisset jag försökt hålla tillbaka slank ut mellan mina läppar. Jag täckte munnen med handen för att stoppa de kommande fnissen, men till slut kom de ut ändå.
Jag märkte hans intensiva blick falla på mig och hans ögonbryn höjdes något i förvåning. Jag vet inte varför, men värmen spred sig till mina kinder på grund av hans stirrande.
"Se, jag fick henne att skratta," log Cassandra och tittade på mig innan hennes ögon vändes mot Kaden.
"Tacka mig senare," blinkade hon åt honom och reste sig upp. Hans enda reaktion var ett skratt.
"Okej, nu ut," pekade han på dörren, vilket fick ett rynk att bildas mellan hennes ögonbryn.
"Okej, okej, var inte så ivrig att bli lämnad ensam," det busiga leendet drog i hennes läppar.
Jag kunde knappt förstå vad hon menade med det.
"Cassandra, gå," Kaden blängde på henne.
"Hejdå, lillebror," lutade hon sig fram och nöp honom i kinden, Kaden slog genast bort hennes hand och suckade irriterat.
"Vi ses senare, Isabelle," vinkade hon åt mig och blåste en slängkyss innan hon lämnade rummet, och lämnade mig och Kaden ensamma.
"Jag ber om ursäkt för henne, hon blir för uppspelt och barnslig ibland," suckade han.
"Nej, det är okej," sa jag, "Hon är trevlig."
"Här, ta din frukost," han räckte mig brickan från nattduksbordet. Han lät den vila på mitt knä.
"Det här är för mycket," utbrast jag när jag såg på maten, jag tvivlade på att jag kunde äta ens en kategori när det var så många olika sorter på tallrikarna.
"Inte alls," han klickade med tungan och skakade på huvudet, "Det här är det minsta vi kunde lägga upp."
"Det minsta?" Jag led i misstro.
"Ja," nickade han.
"Jag kan inte äta allt det här," sa jag.
"Men--"
"Kaden, snälla,"
Han höll mitt ansikte för en sekund innan han suckade, "Okej, du behöver inte äta allt men du måste äta åtminstone hälften av det,"
Även om hälften verkade mycket nickade jag. Det var bättre än att äta upp hela måltiden.
Kaden satt kvar framför mig tills jag hade ätit klart min frukost, hans blick rörde sig inte en tum hela tiden.
"Färdig," räckte jag honom brickan.
Han tog den från mina händer och ställde den på nattduksbordet igen, "En tjänsteflicka kommer snart och hämtar den," han satte sig tillbaka framför mig precis som tidigare.
"Åh, du har något där," innan jag ens hann förstå vad han menade, lutade han sig närmare och torkade bort brödsmulorna från mungipan. Hans tumme spårade långsamt över mina underläppar en sekund efter att han drog sig tillbaka.
En rysning gick genom min kropp. Något med hans beröring var otroligt överraskande. Det var som en låga till en eld som ännu inte hade börjat brinna. Jag kunde knappt nå den alls.
"Isabelle?" sa han, hans hand rörde sig för att kupa min kind.
"Se det som ditt hem, om du behöver något tveka aldrig att fråga mig, okej?" Hans röst var mjuk och lugnande.
Jag nickade åt hans ord och han log.
"Dina fötter är skadade så jag ska applicera salvan nu, det kan svida lite men oroa dig inte, det kommer inte göra så ont," informerade han och hämtade salvan från lådan.
Han lade försiktigt mina fötter i sitt knä, jag märkte hur hans kropp stelnade när han såg ner på skärsåren och blåmärkena som jag hade fått av att springa barfota i skogen i över två dagar.
Han började långsamt applicera den gula salvan på mina fötter, på de små skärsåren runt mina tår och de röda märkena också. Han var försiktig, så försiktig att en liten beröring kunde göra ont och jag blev så fascinerad av att titta på honom att jag inte insåg när han var klar med att applicera den.
"Gjorde det ont?" frågade han när han satte ner mina fötter från sitt knä.
"Nej," svarade jag.
"Okej då," log han, "Jag låter dig vila lite och på kvällen ska jag visa dig runt i huset, är det okej?"
"Ja, det är okej," nickade jag.
Och sedan, efter att ha pressat en sista kyss på min kind, lämnade han rummet. Jag vet inte varför men jag kände fjärilar fladdra i magen och leendet lämnade aldrig mitt ansikte.
Varför var jag så dragen till Kaden? Och varför kändes han som hemma?