I hans armar
Kaden.
"Jason, har du fått in det i lastbilen?" frågade jag medan jag tog på mig skjortan. Solen hade gått ner och nu var skogens mörker det enda som omgav oss. Jag kunde redan höra de svaga ylanden från varulvarna, de flocklösa vargarna verkade vandra runt mest i denna skog. Små människor har varit deras enda mål, men numera har de börjat rikta in sig på många skiftare också.
Inte för att deras närvaro störde mig, jag visste att de inte skulle våga bråka med mig.
"Ja, det har vi," Carters ansikte kom i min syn, hans andning var betydligt tyngre. Inte konstigt att han var dramatisk, för att vara en Lycan själv var han extremt lat och improduktiv, "Nu, min vän, om du skonar oss... kan vi alla bege oss mot herrgården. Du har lastat lastbilen med vilket djur du än gillar sedan du kom hit, stackars djur."
Jag kunde inte låta bli att fnissa åt hans sympatiska sätt, "Väx upp, Carter."
"Att vara en sådan brutal typ är inte min grej, herr Kaden Moretti," svarade han tillbaka.
Mina läppar kröktes till ett flin vid hans mening, "Det är därför du inte är Kaden Moretti."
"Killar, jag tror vi borde åka hem. Det kan nog börja regna," sa Jason, hans näsa rynkade sig när han stirrade på den mörka himlen täckt av moln några nyanser mörkare än det, "Dessutom kan det ta ett tag att ta sig tillbaka till bilen."
"Du har rätt, vi borde..." Innan jag hann avsluta hörde jag det.
Det svaga snyftandet, följt av ett skrik. Vanligtvis skulle jag inte ha brytt mig, men lukten nådde min näsa. Den himmelska lukten av något eller kanske någon...
Min vilda sida kämpade för att ta över, men jag undertryckte den under min hud och höll besten borta.
Sedan nådde lukten av blod mina näsborrar och äcklade mig till det yttersta. Rövare. De jagade henne. Innan mina tankar ens hann bearbeta det fann jag mig själv sprinta i riktning mot där lukten kom ifrån, det höga ljudet av tassar blev tydligt för min hörsel tillsammans med den snabba andningen från ägaren av den lukten som fick mig att förlora mina hämningar inom sekunder.
Genom att röra mig hårt genom träden och lämna dem skadade i processen, såg jag äntligen henne. Kastanjebrunt hår som spillde över hennes ansikte, den vita klänningen med flera märken och defekter, hennes hud som lyste som månen i mörkret och tårarna som glittrade på hennes kinder.
Besten inom min kropp var helt vaken vid det laget, och när mina ögon tog in synen av de avskyvärda vargarna som var redo att hoppa på henne när som helst.
Hon kolliderade med min kropp och ett litet skrik lämnade hennes mun när hon skyddade sig själv, utan att tveka ett ögonblick svepte jag mina armar runt henne och höll hennes kropp från att falla till marken. Hon var lätt som en fjäder och mjuk som en blomma.
Gnistorna sköt genom min kropp och träffade direkt vänstra sidan av mitt bröst, platsen där jag aldrig känt något hända på alla dessa år.
Hennes ögon öppnades och i samma ögonblick som hennes blå ögon mötte mina, visste jag det. Hon var min, skapad för mig. Den överväldigande lyckan försvann innan den kunde ta över när jag såg tårarna rinna ner för hennes kinder och hennes skrämda blick.
"Snälla rädda mig, de kommer...de kommer...d-döda mig,"
Jag kände en stark knut bildas i mitten av mitt bröst när jag hörde hennes rädslofyllda röst.
"Shh, du är säker," viskade jag och drog henne närmare.
Gnällande gömde hon sitt ansikte i min hals. Jag höll henne kvar då jag redan kunde känna henne darra, hon verkade vara helt utmattad och det triggade min redan exploderande ilska ännu mer.
"Min!" morrade jag och tittade på dessa fega typer som verkade rygga tillbaka bara av min blick. Jag kände henne rycka till och greppa tag i min skjorta, men hon drog sig inte bort från mig.
"Jason, Carter," beordrade jag, "Gör slut på dem."
Utan att lämna utrymme för ett annat ord, lydde de mig. De tog fram knivarna och slet de där skurkarna i bitar. Inom några sekunder var jorden genomdränkt av blod, synen var förfärligt tillfredsställande när jag såg de där uslingarna ligga sönderstyckade.
Jag märkte att min partner i mina armar försökte vända sitt huvud för att se scenen, men jag drog långsamt tillbaka hennes huvud till där det var. Jag ville inte att hon skulle se scenen, hon var redan ganska skräckslagen och det här skulle uppenbarligen skrämma henne ännu mer.
Jag strök försiktigt min tumme över hennes rygg varje gång hon ryckte till, och så snart allt var över tog jag försiktigt hennes ansikte i min handflata.
Hon höll på att tappa medvetandet, mina ögon mjuknade vid synen av hennes ansikte.
"Vad heter du, Ängel?" viskade jag mjukt.
"Isabelle," var allt hon andades ut innan hon svimmade i mina armar. Hennes huvud föll tillbaka mot mitt bröst och långsam andning ersatte tystnaden.
Jag tittade på henne, jag bara tittade.
Hennes kastanjebruna hår nådde nedanför hennes midja, hennes vackra blå ögon var nu inte i min syn på grund av hennes medvetslöshet, hennes läppar rosa och frestande som matchade färgen på hennes kinder, bara en nyans ljusare, och hennes långa ögonfransar som rörde vid hennes kinder.
Jag hade aldrig sett sådan skönhet. Det var som om en bit av himlen hade landat i en syndares armar. Jag kunde inte sluta stirra på henne. Allt med henne var så inbjudande. Till och med hennes minsta detaljer fascinerade mig. Hur kunde jag ha sådan tur att få henne som min partner? Hennes doft var himmelsk, hennes röst söt som honung.
Det enda som störde mig var hennes skador, det fanns ett sår på hennes lilla panna, och några andra mindre skärsår täckte hennes händer. Instinktivt drog jag upp den lösa ärmen och märkte att hela hennes hand var täckt av märken och de var råa.
Vreden brann genom min kropp, jag ville döda alla som hade skadat henne.
Fan! Jag visste inte ens hur många dagar hon hade varit på flykt i den här skogen. Alla sorters varelser hade sin väg i denna. Vad gjorde hon ens i den här dödliga skogen?
Om jag inte hade kommit hit för att jaga idag, de där vargarna kunde ha......
Mitt grepp om henne hårdnade, tanken i sig skrämde mig. Allt kunde ha hänt henne idag. Och jag kunde ha förlorat min partner innan jag ens fick se henne.
Jag borstade bort hårstrån från hennes ansikte och fann mig själv vara så försiktig som om en enda beröring kunde bryta henne.
"Isabelle," Ett leende formades på mina läppar och jag lutade mig fram för att kyssa hennes panna.
Jag lyfte hennes lilla figur i mina armar och började gå mot bilen, jag visste från min reaktion att Carter och Jason redan hade förstått att hon är min partner. Men... Varför kände hon inte igen mig? Eller kanske var hon för rädd. Hur som helst, allt jag brydde mig om nu var hennes hälsa, jag ville inte att hon skulle möta några svårigheter.
Jason öppnade dörren och jag satte mig i bilen med henne i mina armar, jag kunde fortfarande se hennes händer som höll fast vid min skjorta. Mina ögon föll på tårfläckarna och min käke spändes märkbart, det var inte länge sedan jag såg tillståndet på hennes fötter, otaliga skärsår täckte hela huden på hennes fötter tillsammans med torkat blod.
"Vem fan har skadat henne!" Jag slog sidan av dörren, brydde mig inte det minsta om bucklan som dök upp på den svarta ytan.
"Ta det lugnt, Kaden," sa Jason, "Vi kommer att ta reda på det, för nu måste du ta hand om henne. Hon är skadad och vi vet inte hur länge hon har varit i den där skogen," Han tittade medkännande tillbaka på Isabelle.
Vid hans mening föll mina ögon tillbaka på hennes medvetslösa figur. Mina knutna nävar släppte sig automatiskt och jag fann mig själv stryka med fingrarna över hennes kind. Mjukheten i hennes hud fick mig att vilja göra det om och om igen men jag avstod från att göra det.
Försiktigt höll jag henne närmare mig och begravde näsan i hennes hår; jag hade precis mött henne och jag visste redan att hennes doft var det enda som skulle hjälpa mig att lugna mig.
Gud har just överlämnat en ängel i en syndares armar.