Räddad
Jag sprang och sprang och sprang, utan att stanna, utan att sakta ner.
Från att fly från palatset till att träda in i denna skog, som jag ångrade att jag någonsin hade gått in i. En själsskakande stillhet rådde i skogen, träden var så täta att inte ens ljuset kunde tränga igenom.
De jagade mig, känslan skrämde mig konstant till min kärna. Den plötsliga ökningen i min hjärtrytm blev så intensiv att ljudet av den surrade i mina egna öron. Jag såg solen gå ner i väster, jag hade sett det hända två gånger sedan jag flydde och började min löpning.
Allt jag ville ha var frihet.
Mina armar och rygg blev domnade, mörkret i skogen omslöt min omgivning. Min andning kom ut som flämtningar. Vargarnas ylanden började eka genom platsen, en efter en. Då och då började höga ljud bli mer frekventa.
Ren skräck såddes inom mig. Åskans dån i bakgrunden ökade min överväldigande rädsla.
Tystnaden i skogen föll över de långa ylanden som om det var tystnaden före stormen. Min hud knottrade sig av gåshud, känslan av den okända faran från allt som tillhörde skogen. Mina ögon blev tunga på grund av bristen på energi.
De kunde fortfarande följa mig, eller kanske vänta på att jag skulle stanna så att de kunde fånga mig igen. Mina ben ville stanna men den ständiga rädslan tillät mig inte, och då hörde jag det.
De tunga tassarna av något som sprang bakom mig fick mitt hjärta att skaka, ljuden mångdubblades omedelbart. Vad det än var, så verkade det vara mer än bara en. Mina ögon fylldes av tårar och en snyftning bröt igenom, jag hade ingen utväg. Jag kastade en blick bakåt och såg en grupp okända svartpälsade djur som följde mig, blod droppade från deras hörntänder och deras gröna ögon glödde i mörkret. Deras stora grupp följde mig trots att buskarna var tjocka.
Den hårda marken mot mina bara fötter kändes som nålar och kylan i luften brände mot min hud, skogen själv kändes kvävande.
Tårarna rann fritt nerför mina kinder när jag använde de sista dropparna av min styrka för att undkomma döden som dessa okända rovdjur säkert skulle skänka mig. Jag stängde mina ögon när jag kände mina ben bli helt domnade och synen bli suddig medan ett skrik lämnade min mun. Tydligen var döden nära mig.
Jag tvingade min kropp att ta några steg till och precis innan jag var på väg att ge upp och acceptera mitt oövervinneliga nederlag, kände jag min kropp kollidera med något hårt. Ett skrik undslapp mina läppar av rädsla när min kropp snubblade bakåt och jag kände mig falla till marken, ett morrande ringde i mina öron men det var inte samma som jag hade hört från djuren som följde mig.
Jag skyddade mig själv instinktivt, men när jag kände starka armar runt min midja öppnade jag ögonen. Jag möttes av kolsvarta ögon. En rysning gick genom min kropp, både av rädsla och förundran. Hans hår hängde lågt över pannan, hans ögon stirrade in i mina medan hans läppar var lätt särade av förvåning när han tittade på mig. Jag hade aldrig sett någon så perfekt skulpterad förut, även om de få människor jag sett i mitt liv var de jag flytt undan. En kraftfull aura strålade från honom trots hans varsamma grepp om mig.
Av någon anledning trodde jag att han inte skulle skada mig. Något i hans ögon fick mig att tänka så.
"Snälla rädda mig, de kommer...de kommer...D-döda mig,"
Innan jag hann avsluta min bön drog han långsamt min kropp mot sitt bröst och hans hand rörde sig för att kupa bakom mitt huvud innan han drog mig ännu närmare, "Shh, du är säker," viskade han och märkte min tunga andning och skrämda uppsyn.
Kvidande gömde jag mitt ansikte mot hans hals bara av hans försäkran. Hans ord verkade som magi och smälte isen inom mig, och lät värmen sippra in. Jag var för trött för att ens stå stilla, hans armar var det enda som höll mig uppe.
"Min!" Hans morrande fick mig att rycka till, mina händer knöt sig instinktivt runt sidorna av hans skjorta. Jag kunde varken förstå betydelsen bakom hans uttalande som fick djuren att krypa undan, eller varför jag kände mig trygg i hans armar.
"Jason, Carter," Hans ton var auktoritär, "Gör slut på dem,"
Och sedan fylldes platsen av flera plågade tjut. Jag försökte titta men han tryckte mjukt tillbaka mitt huvud där det var. Ljudet av något styvt som slets upp följdes av ännu ett smärtsamt tjut, trots min brist på kunskap kunde jag förstå att allt som hände bakom mig var bortom brutalt.
Då och då darrade jag när djurens skrik nådde mina öron, och mannen som höll mig smekte försiktigt sin tumme över min rygg. Jag kände den okända värmen sprida sig genom min kropp. Minuter gick och jag började förlora medvetandet.
Då kände jag hur han kupade mitt ansikte och lutade min haka uppåt så att han kunde titta på mig. Även i min suddiga syn såg han fortfarande otroligt vacker ut.
"Vad heter du, Ängel?" viskade han långsamt, det fanns en ömhet i hans röst.
"Isabelle," var allt jag kunde säga innan jag förlorade mig i mörkret, i armarna på främlingen som just räddat mitt liv.