Kapitel 5
"Skynda dig, Nina! Jag är redo att gå!" sa Holly otåligt. Jag kände mig redan seg, så jag hade ingen brådska.
"Kom igen, du borde röra på dig, min svans behöver sträckas!" sa Raven. Himlande med ögonen, slängde jag i mig tre tuggor från tallriken och gav den till mamma att diska.
"Tack, mamma!"
Vi sprang ut genom dörren innan hon ens hann svara.
"Var ska vi förvandla oss?" frågade Holly, djupt i tankar. "Det måste vara tillräckligt djupt i skogen så att ingen ser oss nakna, men ändå nära hem." Jag såg henne himla med ögonen och förstod att hon pratade med sin varg.
"Jag ska visa dig var jag var igår kväll." Vi hittade gläntan, tog av oss kläderna och satte oss mittemot varandra.
"Kommer det göra ont?" viskade Holly.
"Ja, men bara ett tag. När du väl har förvandlats, försvinner smärtan och det blir den bästa känslan i världen!"
Två timmar senare, och med en skrikande Holly, såg jag äntligen en liten grå varg stå framför mig. Jag förvandlade mig också, men den här gången tog det bara några sekunder. Det var fortfarande smärtsamt men inte alls lika illa. När Raven och Indy lärde känna varandra, stack de iväg, hoppade över stockar och fångade till och med en kanin att äta. Efter ungefär tre timmar hittade vi tillbaka till våra kläder och klädde på oss.
"Det var den bästa känslan jag någonsin haft. Det är så befriande. Man ser och luktar allt annorlunda nu!" sa Holly förundrat.
"Jag vet, jag känner att inget kan röra oss när vi är i vargform. Låt oss ta en tupplur. Jag är så trött," sa jag och kämpade mig hem.
"Ja, definitivt inget mer idag!"
Så fort vi kom in, tog jag soffan och kröp ihop med en tjock, fluffig röd filt med stam-mönster på, och Holly tog fåtöljen med en grå filt med en varg på. Jag grep fjärrkontrollen och bläddrade bland kanalerna tills jag hittade en skräckfilm.
"Titta på filtarna vi valde. Intressanta färger, eller hur?" Jag skrattade, men det föll för döva öron eftersom Holly redan sov. Flickan kunde sova genom en bombning. Suckande, kröp jag ner i min kudde och slöt ögonen.
"Flickor! Ska ni vakna?" Någon ropade på mig, och jag kunde inte förstå varför. Låt en flicka sova. Jag behövde fem minuter till!
"FLICKOR!" Fan, jag öppnade ett öga och såg pappa stå framför mig med ett leende på läpparna. Stönande, vände jag mig om och skulle precis somna om, men plötsligt kände jag kall luft!
"AAAARRRR— Varför gjorde du det?" skrek Holly. Pappa drog av oss båda filtarna och lyckades dumpa Holly på golvet.
"Nåväl, flickor, det är nästan middagstid och ni har sovit bort hela dagen! Vi har tårta och presenter, plus Hollys familj kommer på middag, så gå upp och duscha och var redo om två timmar!" sa pappa och tog plats i fåtöljen och satte på tv:n.
Holly gnuggade sin höft medan hon sprang till sovrummet för att hinna in i duschen före mig. Jag lät henne vinna eftersom jag ville ha fem minuter till av sömn innan vår lilla familjefest.
Snart duschade vi, och Holly tjafsade om mitt hår och smink. Jag hatade verkligen att sminka mig, och att bära klänningar var inte min grej.
"Jag måste ha klänning imorgon. Sätt inte på mig en ikväll också! Dessutom är det min födelsedag också, så jag kan välja att vara bekväm!" sa jag bestämt.
"Okej, men inga mjukisbyxor!" Holly stirrade tillbaka med en bestämd blick. Jag himlade med ögonen och plockade fram ett par svarta trasiga skinny jeans och en krämfärgad tröja. Holly hade på sig en långärmad klänning med hög hals som slutade precis ovanför knäna. Den var vit med gula blommor på.
När vi gick in i köket kände vi de underbara dofterna av stek, potatis och morötter. En av mina favoriträtter. Jag åt tre portioner, eftersom jag blev så hungrig efter att ha fått min varg! Middagen gick bra och vi småpratade. Plötsligt mådde jag inte bra. Jag visste att det handlade om morgondagen. Jag hade lyckats glömma bort känslan hela dagen efter att ha förvandlats och sovit bort dagen. Holly och jag fick matchande halsband med en vargemblem på. Mitt var i vitguld och Hollys var i guld. Till slut sa Hollys föräldrar godnatt och vi gick upp till sängen. Det hade varit en fantastisk födelsedag, men jag VISSTE att allt skulle förändras imorgon.
"Grattis på födelsedagen, vackra," viskade Damian i mitt huvud.
"OMG, han låter mumsig," sa Raven. "Raven!" sa jag och skrattade men höll med.
"Tack! När får jag se dig imorgon?"
"Tyvärr inte förrän på festen. Jag har några saker att avsluta."
"Okej. Jag kommer vara den i rött."
"Ugh, jag kommer behöva döda någon om de ens tittar på dig eller rör dig," sa Damian och morrade.
"Hmm, vi får väl se, älskling," retades jag. Jag behövde sluta med detta innan Holly kände min upphetsning. Hon tittade redan på mig och log. Hon visste att jag hade en tankelänk med någon och av leendet på mitt ansikte visste hon vem det var.
"Godnatt, min prinsessa"
"Godnatt, min prins."
"Soo, hur är Damian?" frågade Holly när jag vände mig mot henne.
"Han är så perfekt. Om jag inte är hans mate kommer jag bli helt förkrossad." Jag hade varit kär i honom sedan vi var barn. Tänk om jag inte var hans mate och han hittade någon annan?
"Åh tjejen, det kommer inte hända. Ni är gjorda för varandra. Alla kan se att han älskar dig också. Även om han hade en annan mate, skulle han säkert avvisa henne för din skull. Jag skulle satsa pengar på det," sa Holly bestämt.
"Jag vet inte. Jag har bara en dålig känsla. Jag hoppas du har rätt, men jag kommer inte låta honom avvisa sin mate om det inte är jag. Det är inte rätt. Mate-bandet är skapat av mångudinnan själv. Jag kan inte komma emellan det." Vi hade lärt oss hela våra liv att inget var viktigare än mate-bandet. Man skulle vårda och älska dem. Det var något varje flicka drömde om att hitta. Vi var inget undantag där.
"Nåväl, jag tror att morgondagen kommer bli perfekt och vi kommer båda hitta våra mates och leva lyckliga i alla våra dagar!" sa Holly, men även hon hade en orolig ton i rösten.
"Du har nog rätt," sa jag och vände mig om och avslutade samtalet.
"Raven, vad ska jag göra? Tänk om han inte är vår mate och min saga slutar här? Tänk om han är min mate och mina dåliga känslor är något mycket värre?"
"Jag vet inte vad som kommer hända imorgon, men jag vet att oavsett vad, är vi starka och vi kommer klara vad som än händer. Inget kan bryta oss," sa Raven bestämt. "God natt, födelsedagsbarn. Vi har en lång dag imorgon också," sa Raven mjukare.