Kapitel 5
Jag vaknade av att höra Bentleys röst prata med några andra jag inte kände igen.
Alla ögon i rummet vändes mot mig när jag rörde mig mindre än en tum. Jag blev sedan upplyft av någon jag antar är Bentley.
"Layla, vi menar dig inget illa. Vår covenledare var en vän till din mamma."
Jag är nu både trött och väldigt förvirrad.
Jag öppnar munnen för att tala men det enda som kommer ut är ett skall. Men detta skall är annorlunda. Det skickar bordet flygande över vampyrernas huvuden.
Jag tittar upp och ser alla vampyrer i rummet i en försvarsposition runt den första vampyren som pratade med mig.
Han tittade sedan på mig, sedan på Bentley och nickade sedan och plockade upp mig ur Bentleys armar.
Jag gnyr av förvirring över att Bentley tillåter en vampyr att hålla mig. Om jag har lärt mig något är det att en vampyrs bett kommer att döda en varulv inom en timme.
"Ta det lugnt Layla, jag menar dig inget illa. Faktum är att jag erbjuder dig hela min coven för att skydda dig. Jag förstår att du bara är 19, medan Bentley här har varit 19 i fem år nu. Och jag har varit 20 i 20 år. Hur som helst. Jag och min coven har resurserna och styrkan att skydda dig medan du går igenom skiftet. Vilket kommer att ske om tre månader."
Jag är nu så förvirrad att jag är irriterad. Jag har ingen aning om vad han pratar om. Och faktumet att Bentley är tjugofyra år gammal och inte tänkte berätta för mig att han är mycket äldre men inte ser ut så. Så jag hoppar ur vampyrens armar och springer ut genom den tillfälligt öppna dörren. Jag hör sedan ben börja knaka precis när jag kraschar till marken eftersom jag inte vet hur man går på fyra ben.
Jag tittar upp och ser Bentleys varg stå över mig.
"Jag bestämde mig för att tala genom tankelänken för att prata med Bentley. Lämna mig ifred Bentley, det här är alldeles för mycket. Jag klarar inte av det här! Jag är inte menad för detta. Jag har tillbringat så lång tid med att fly från det övernaturliga och döda dem och nu titta på mig! Jag är en förbannad övernaturlig freak! Ingenting som ni. Och jag blir jagad för att jag är för mäktig eller något? Ugh nej jag klarar inte av det här." Jag säger den sista delen med en bit sorg i rösten.
Han böjer sig sedan ner till min nivå med sin enorma vargsnabel som är större än min kropp.
Han öppnar sedan munnen och plockar upp mig i nackskinnet.
"AAH Sätt ner mig Bentley, jag gillar inte det här."
Han sätter ner mig och vinkar mig framåt.
Jag bara blänger på honom och försöker gå men jag faller rakt på ansiktet.
"Ugh kan du inte bara berätta hur jag ska bli människa igen. Jag hatar att vara värdelös."
Han talar äntligen tillbaka till mig.
"Nej, jag vill inte. Du är så förbannat söt. Hur som helst. Om du går tillbaka till mötet som snart är över, hjälper jag dig att bli människa igen. Jag kommer inte att berätta. Jag måste använda Alfa-kommandot, du kan sluta med att döda dig själv om du försöker bli människa på det sätt vi gör. Du är inte en varulv, du är människa. Men vi vet vad som pågår här; det var det den nya ledaren för vampyrernas coven ville berätta för dig."
"OKEJ, jag går tillbaka." svarar jag när jag försöker ställa mig upp igen. Jag lyckas men jag tar två steg och faller igen.
Jag tittar tillbaka på Bentley som gör sitt dumma vargleende.
"Här Layla, jag plockar upp dig och det kommer att gå snabbare och vara mindre frustrerande. Vampyrerna har ett botemedel för din dvärgväxt som de kallar det."
Jag nickade åt honom att det är okej så han plockade upp mig i nackskinnet igen.
"Du ska inte vänja dig vid det här. Jag gör det där skall-grejen och kastar ett bord på dig."
"Gör du det Layla och det bordet kommer ha oss båda på det med mig som markerar dig."
Jag nickar bara nervöst istället för att svara genom tankelänken. Han skrattar genom sin snabel vilket slutar med att blåsa luft över hela mig och får mig att rysa.
Han går igenom den öppna dörren igen. Han sätter ner mig och springer ut. Sedan kommer han tillbaka ungefär tio sekunder senare medan han drar en skjorta över sin vältränade mage. Jag är nästan på väg att dregla över honom när jag rycks ur mina tankar av att bli lyft av iskalla händer.
"Layla. Mitt namn är Jecker Lance. Din mamma är min syssling två gånger om, tro det eller ej. Hon är människa. Vampyrgenen hoppade över henne. Jag kunde inte vara i närheten av henne förrän jag fick kontroll över mina begär. Om din mamma, må hon vila i frid, inte hade dött skulle hon vara ungefär 100 år gammal nu. Jag ska berätta allt när vi kommer till saken. Saken är att vi har en flaska med en substans som botar din dvärgväxt, vilket är vanligt bland din sort, alltså Enchanseon. Enchanseons var väldigt små folk; de är alla borta nu men att se dig som en Enchanseon betyder att det finns hopp om att de inte alla är borta. Dina föräldrar var inte Enchanseon så någonstans i din familjs släktlinje fanns en Enchanseon."
Han berättar sedan att han ska ge mig drycken.
Jag tittar på Bentley och ser honom nicka.
Jag öppnar munnen och han häller substansen i min mun. Det smakar som blåbärsockervadd.
Precis när jag sväljer ner det märker jag att jag växer några decimeter. Jag sätts sedan ner på marken. Jag fortsätter växa tills jag är ungefär 2,5 meter lång. När jag är klar säger vampyrerna något till Bentley om att jag kommer vara ur spel ett tag och något om att partnerbandet nu tar full effekt med min fulla vargstorlek. Jag ser Bentleys ögon vändas mot mig, de visar en blick av förundran och åtrå. Jag börjar ta ett steg men ångrar mig. Och självklart ser Bentley detta. Vampyrerna ursäktar sig och försvinner på ett ögonblick.
Bentley river sedan av sig kläderna och förvandlas till sin snövita varg.
Han börjar sedan förfölja mig medan han slickar sig om läpparna.
"Jag svär, om jag inte behövde din hjälp för att komma ur den här situationen skulle jag bränna dig med eld."
Plötsligt, medan jag säger det, växer elden från alla ljus i rummet och börjar samla sig i en stor boll mellan Bentley och mig.
Han sänder sedan denna konstiga mullrande ljud från sitt bröst genom luften och när det träffar mig känner jag mina ben börja knaka och omformas.
Inom fem minuter är jag tillbaka till min mänskliga form och mycket naken på golvet. Bentley sveper då en filt över mig och hans ögon blir glansiga för en sekund med den blick jag vet betyder att han tankelänkar med någon. Dörren öppnas sedan av betan, vars namn jag just minns är Daniel, och han kommer till mig, lyfter mig i brudstil och lägger mig med bröstet ner på Bentleys vargrygg och täcker mig med filten så att ingen av min rumpa eller hud syns. Utan förvarning springer Bentley ut ur rummet med Daniel tätt bakom. Vi kommer till hans rum och han låter Daniel lyfta mig och lägga mig på sängen. Jag försöker tacka honom men jag känner mig så svag att jag inte ens kan tänka klart.
Bentley kommer sedan till sängen i sin mänskliga form, iklädd joggingbyxor och en ärmlös t-shirt. Han lägger sig bredvid mig och kramar mig; sätter sitt ansikte i den del av min hals där nyckelbenet och halsen möts. Han mumlar trött att jag ska slappna av och sova och att jag är säker från all fara från och med nu. Han svär att skydda mig för alltid och när jag är redo kommer han att märka mig och vi kan då starta en familj tillsammans.
Jag ler och kramar mig in i hans varma bröst och öppnar tankelänken och säger till honom genom den att han är den enda personen jag någonsin känt kärlek till.
Jag känner honom hålla mig hårdare medan han mumlar i min hals att han aldrig kommer att svika mig.