Kapitel 3
När jag öppnar dem befinner jag mig plötsligt på andra sidan rummet och slår ansiktet först in i väggen. Sedan tittar jag på hans säng och finner mig själv sittandes på den. Jag börjar säga att jag börjar få kläm på det, men tittar mot taket och faller igen.
Jag fångas av två mycket starka armar. Jag tittar på dem och är förbluffad över hur stora och stenhårda de är. Sedan ser jag på hans ansikte för andra gången sedan vi möttes. Och jag är mållös över hur perfekt han är. Och varulvar är alla perfekta. Men den här mannen är mer perfekt än perfekt. Han är en gud.
Medan jag tänker det ser jag att han har ett roat uttryck i ansiktet.
"Vad?"
"Åh inget. Det är bara att när en varulv möter sin partner kan de båda höra varandras tankar. Men eftersom du är människa kan du inte höra mina tankar. Jag hör allt du tänker om mig just nu."
"Åh, okej. Umm. Det är lite pinsamt. Umm. Vad tänker du om mig?"
"Jag tänker hur orättvist det är att jag har tagit av mig kläderna och du inte har det."
För att inte göra det pinsamt ger jag honom en snäsig kommentar när han sätter ner mig och går några steg bort.
"Umm. Det är inte jag som rev sönder mina kläder. Och jag är inte redo att umm. Gå dit än i ett förhållande om det är vad du säger. Jag har flytt från det övernaturliga så länge nu med så många nära ögat och jag är inte säker på att du inte kommer att ändra dig och döda mig."
Han ser plötsligt mycket upprörd ut av mina ord. Sedan får han ett busigt leende på läpparna och börjar smyga mot mig.
Jag kan inte hjälpa den rädsla han ger mig. Jag tror att han försöker se sexig ut eller något. Men jag har haft vargar som tittat på mig på samma sätt och sedan vänt sig om och försökt döda mig. Jag har dödat tre vargar och knappt undkommit med livet i behåll.
Hans ansikte får en förskräckt min när jag glömmer att han kan höra mina tankar.
Jag känner sedan att jag har gjort något fel. Och om jag vet något om vargar eller varulvar ska man vara mycket undergiven mot en arg varg, särskilt en alfa, så att chansen att de dödar dig är mindre.
Jag lutar mig mot väggen och glider ner och kryper ihop till en boll på golvet. Försöker få mig själv att stoppa en ångestattack från att inträffa. Jag får vanligtvis inte ångestattacker om jag inte dödar något för att försvara mig.
Sedan talar han.
"Layla, underkasta dig inte mig."
"Varför?" piper jag fram.
"För att du är av samma rang som jag. Och jag vill inte att du ska vara rädd för mig. Jag vill få dig att känna kärlek. Och jag vill få dig att känna dig älskad av alla 200 flockmedlemmar här. Som för övrigt längtar efter att träffa dig."
"Två hundra?! Och varför jag? Jag är ingen. Jag är ett misstag i evolutionen. Och nu jagas jag för det. Jag har ingenting. De slaktade min familj, inte bara mina föräldrar. Alla som var släkt med mig försvann. Och nu vet jag vart. Jag försökte inte hjälpa dem. Jag bara sprang och såg mig inte om." Jag snyftar.
"Min ångestattack är på väg att hända." viskar jag till honom.
Plötsligt hör jag hur hans ben knakar och omformas till hans varg.
Jag försöker titta upp, men han lägger sitt huvud på mitt och får mig att titta ner igen under tyngden. Jag sitter på golvet på randen till en ångestattack och han tänker inte låta mig ens titta på honom.
Min andning blir plötsligt häftig och jag kan inte få luft.
Han griper plötsligt tag i mig genom att bita lätt i min smala midja. Men inte tillräckligt för att ens börja punktera min hud. Han är så försiktig med mig. Som om jag är något vackert och ömtåligt han inte vill förstöra. Han hoppar upp på sin enorma säng och placerar mig i mitten medan han går och lägger sig vid huvudgaveln. Han tittar sedan på mig och sedan på sin sida. Som om han vill att jag ska lägga mig på honom och använda honom som kudde.
"Nej, jag uhh. Jag mår bra, tack ändå Bentley."
Han får plötsligt ett tjurigt uttryck i ansiktet. Och jag hör hans röst i mitt huvud för första gången på grund av att han öppnar någon länk eller något.
"Antingen lägger du dig på mig eller så lägger jag mig på dig!" säger han med en halvt seriös, halvt utmanande ton.
"Umm. Varför? Jag mår bra här, jag drar bara upp täcket och önskar mig bort."
Så fort jag säger det är han uppe på ett ögonblick och blockerar mig från att få tag i täcket.
"Ugh, jag fryser låt mig få täcket din dumma pälsiga varg-man!"
Jag hör hans röst i mitt huvud igen.
"Det stämmer, jag är pälsig. Vilket betyder att jag är varm. Och jag är en varulv så jag är naturligt varm. Människor har i genomsnitt 37° medan vi har i genomsnitt 40°."
"Jäklar det är hett... vänta inte så. Jo, så. Ja.. Ugh." säger jag och slänger mig på sängen precis framför honom med flit så att jag inte lägger mig på honom.
Jag känner sedan hans tänder på min handled. Och plötsligt drar han mig i handleden med sin vargmuns och ett dumt vargleende.
"Ugh, ditt ansikte påminner mig om ett barn som får sin vilja igenom från sin mamma och nu har den där speciella leksaken som varje liten pojke vill ha."
Plötsligt hör jag hans ben börja knaka.
"Umm hej. Vargis, du ska inte gå tillbaka till din mänskliga form. Jag sa att jag inte ville lägga mig på dig. För det är min svaghet. Min vän brukade ha en schäfer som lät mig sova på honom och det var så bekvämt och jag sov så bra att hennes föräldrar var tvungna att bända loss mig från honom. Snälla ta inte min vargis från mig."
"Vänta, sa jag det? Förlåt Bentley, jag är så trött. Jag har sovit ungefär 1 till 2 timmar varje natt de senaste 5 månaderna. Om jag sover nu kommer du inte kunna gå upp och göra vad ni varulvar nu gör" säger jag och börjar resa mig upp.
Han morrar plötsligt åt mig och drar mig närmare honom och gosar sitt huvud mot min nyckelben.
"Morrade du precis åt mig?" säger jag och försöker resa mig upp för att titta på honom men hans jättelika vargtass går till min rygg och trycker ner mig vilket får mig att göra ett hmph-ljud.
Han talar sedan till mig igen. Vilket börjar bli riktigt obehagligt.
"Om jag inte kan ta din varg ifrån dig. Kan du inte ta min människa ifrån mig." Han morrar nästan i mitt sinne.
"Ugh, okej. Men du kommer att ångra dig. Jag snarkar när jag sover."
"Tror du att det är illa. Jag hittar saker att äta i sömnen." Säger han i mitt sinne och ser på mig med ett självgott leende.
"Okej. Men jag är inte på menyn. Och kom ihåg. Jag kan teleportera. Och nå toppen av ett högt träd inom 10 sekunder. Så försök äta mig och du kommer ha en människa att övertyga att komma tillbaka."
Han morrar och flyttar mig så att jag ligger på hans mage och alla hans tassar är på min rygg. Han slickar sedan min nyckelben.
"Jag vill markera dig så mycket." Säger han i mitt sinne.
"Vad betyder det? Och kommer det göra ont?"
"Umm vi kan prata om det imorgon. Jag är så bekväm med min partner som gosar med mig att jag skulle kunna vara en björn och gå i ide."
"De finns också på riktigt? Åh gud, är sjöjungfrur och enhörningar också riktiga!?"
"Jag berättar allt imorgon. Sov nu innan jag bestämmer mig för att förvandlas tillbaka till min mänskliga form och tvingar dig att sova med mig så."
"Umm. Det här är okej. Jag ska sova nu. Men vad händer om jag måste kissa mitt i natten? Vad om jag teleporteras in i ett träd igen och du inte är där för att rädda mig?"
Han flyttar sedan sitt huvud upp med nosen rakt i mitt ansikte och stirrar mig i ögonen och talar genom mitt sinne.
"Layla. Så fort du rör dig ur mitt grepp kommer jag att vakna. Jag kommer att vara på vakt för varje möjlig fara mot dig. Så länge du är med mig är du inte längre i fara. Det är mitt jobb att hålla dig säker och om något eller någon sätter dig i fara, kommer de att möta mina huggtänder." Säger han med en stor vargyawn som visar sina nålvassa tänder.
"Okej stora tuffa Cujo. Jag tror dig. Men du måste hålla det löftet. Jag vill tillbaka till skolan."
"Ja Layla. Jag glömde att berätta. Du kommer att gå tillbaka till skolan imorgon. Även om du missade första dagen. Men jag känner rektorn eftersom jag gick där och är också en senior. Han är människa men känner till vår sort eftersom han har sett mig. Men han har svurit att inte berätta för någon så han är kvar i livet och mår bra. Nu godnatt Layla."
"Godnatt Bentley." Det enda svaret jag får är att han håller mig hårdare och morrar i en glad trött melodi."
Nästa morgon
Jag vaknar utan att helt minnas var jag är. Men det första jag märker när jag vaknar är den gigantiska pälsrocken jag har ovanpå mig. Ja, den gigantiska varulven som är större än en häst ligger ovanpå mig och sover. Konstigt nog blir jag inte krossad av hans vikt men jag kan inte röra mig en tum från under honom.
Jag börjar vrida mig ut från under besten. Men jag stannar när han börjar vakna.
"Kan du flytta din enorma kropp från mig? Jag behöver kissa."
Bentley lyfter bara huvudet i sin vargform och tittar på mig. Sedan skakar han på huvudet åt mig och fnysar.
"Vad är så roligt? Din idiot? Släpp upp mig!"
Bentley tittar bara på mig och ger mig ett konstigt varggrin/leende och lägger sitt enorma varghuvud på mitt bröst med nosen på min haka.
"Ugh, du är så lycklig att du är en alfa och på något sätt min partner. Men om du hade gjort detta mot mig innan allt hände, skulle jag ha tagit dina bollar och slitit av dem."
Han reser sig snabbt i sin vargform och går ut genom en dörr som har en mindre dörr inbyggd, vilket gör att någon i vargform kan komma in och ut.
Jag är på väg att resa mig, men då kommer Bentley rusande genom dörren medan han fortfarande tar på sig byxorna och säger åt mig att vänta. Att han inte vill att jag ska teleportera och skada mig.
"Om du inte ville att jag skulle bli skadad, varför i helvete sov du då med hela din vargkropp på mig i natt? Jag kunde ha blivit skadad då?"
"För att du skulle ha blivit kall. Och jag hade inga filtar, så det bästa att använda som en filt var din stora gosiga dåliga varg."
"Stor gosig dålig varg? Det var något nytt. Hur kan du vara gosig och dålig?"
"Fresta mig inte, kissekatt."
"Du har redan börjat med smeknamnen?"
"Åh, denna stora dåliga gosiga varg har så många andra namn han kan kalla dig. Som-"
Jag är på väg att svara när en av varulvarna som hjälpte till att fånga mig springer in.
"Alfa-vampyrer vid södra gränsen. De kräver Laylas närvaro och din. De påstår sig vara på vår sida."
"Nå, det ser ut som att vi ska kissa och träffa några vampyrer." säger han och vänder sig mot mig.
"Vi ska?"
Han förvandlas plötsligt till sin vargform och river sönder sina kläder. Utan förvarning böjer han sig ner på marken och ber mig hoppa på.
Jag hoppar upp och han börjar springa mot ett hus en och en halv hektar bort, och han springer så snabbt att jag inte ens kan se något eftersom allt är en suddig röra. Plötsligt är vi vid badrumsdörren.
Han lutar sin kropp neråt så att jag glider av.
Jag vänder mig om och ser honom vända sig om och lägga sig ner som en valp.
"Bra varg, håll nu vakt medan jag använder badrummet."
Han hoppar upp och är bredvid mig på ett ögonblick. Sedan talar han i mitt sinne och går runt mig i cirklar och nafsar i de lösa delarna av mina kläder.
"Retas med mig och jag markerar och parar mig med dig här och nu. Med ditt 100% godkännande förstås. Men om du går över gränsen och fortsätter reta mig, tar jag det som ett godkännande att markera och para mig med dig och göra dig helt till min." säger han och ställer sig på sina varghasor och lägger sina tassar på mina axlar.
"Var försiktig min lilla partner. Och dröj inte för länge i badrummet. Vi har vampyrer att träffa. Och var inte rädd för dem. Annars måste jag döda dem för att de skrämt min partner."
Jag vänder mig om och springer till badrummet. Smäller igen dörren. Hans ord skickar spännande rysningar genom hela min kropp. Denna dumma partnerband kommer att bli min undergång. Jag hör sedan hans vargfniss.