Kapitel 1
Det har nu gått 2 år. 2 år av falska namn och falska leenden. 2 år av att gå vidare, glömma och fokusera på att överleva i en värld med varulvar, vampyrer och mycket mer. Och inga människor tror att de är verkliga så jag kan inte prata med någon om dem. 2 år sedan jag gick in och såg mina föräldrar bli mördade av mycket mänskliga vampyrer. Jag är väldigt smart i dåliga situationer. Jag har gått på kampsportsklasser och gymnastik sedan jag var liten flicka men blev inte bra på det förrän 5 månader innan mina föräldrars död. Jag har precis flyttat till en stad som heter Silver Willow.
Jag börjar på Silver Willow gymnasium imorgon. Eller om 3 timmar egentligen. Jag sover inte mycket. Jag har inte kunnat. Vampyrerna vill verkligen ha mig av någon anledning. Jag har hört att varulvarna vill ha mig för att de kan hjälpa mig, men jag kan inte lita på någon eller något. Jag bor i en stuga 5 kilometer in i skogen bredvid Silver Willow stad. Så jag borde nog glömma sömnen vid det här laget och börja gå in till stan. Jag har funderat på att köpa en bil. Men om jag köper en bil måste jag skriva på papper vilket skulle leda till att mitt namn finns någonstans och spårar var jag är.
Jag lämnar huset och låser.
Jag börjar min 5 kilometers promenad till skolan när jag hör det fruktansvärda prasslet av löv som sätter mina nerver på helspänn.
Sedan av alla saker att höra hör jag ett grymtande och ben som bryts. Det betyder en sak. "Varulv"
"Åh kom igen!" ropar jag högt och kastar upp händerna i luften då denna varulv har spårat mig i 3 dagar nu.
Vargen hoppar ut från bakom de gigantiska blåbärsbuskarna och siktar på att landa på mig. Av vad jag har sett vill han inte döda mig. Men han vill ha mig av någon anledning. Jag flyttar mig lite tröttsamt åt sidan när han landar och börjar cirkla mig för att avgöra mitt nästa drag.
"Snälla, Mr. Mänsklig Varg-sak. Jag måste till skolan. Det är en 5 kilometers promenad och jag skulle hata att börja min första dag som sistaårselev på Silver Willow och vara sen."
Vargen bara tittar på mig och sedan på sin egen rygg som om han säger hoppa på.
"Ja, det kommer inte att hända. Du lägger dina tassar på mig, en människa. Som känner till din hemlighet. Och vad hindrar dig från att döda mig? Kom igen, jag undkom knappt två vampyrer igår kväll som i princip är människor med extra snabbhet och en lust för blod. Jag är inte säker på om jag har energin att stå ut med dig just nu. För att inte tala om de två andra killarna som jag antar är varulvar och är med dig och borde ta på sig kläder om de vill vara på min mark."
Jag hör två flämtningar och "Åh, hon är bra". Och sedan ben som knakar, poppar och bryts.
Båda vargarna hoppar ut från buskarna bakom mig. Jag är inte imponerad av dem och börjar plocka en massa blåbär.
"Kan ni inte bara låta bli. Idag är min mammas födelsedag. Jag kan inte besöka graven jag gjorde för henne utan hennes kropp eftersom de förmodligen tog kropparna; de där dumma vampyrerna letar förmodligen fortfarande efter mig." Jag- Jag borde egentligen inte ens gå till skolan säger jag med en hint av sorg i rösten men sväljer snabbt ner sorgen och minns att jag blir cirklad av två varulvar och vad som måste vara deras alfa.
Vargen som först hittade mig. Alfan. Gnyr när jag visar svaghet.
"Wow, tar inte vargar tillfället i akt och går för dödsstöten vid svaghet? Du gnyr som om du bryr dig om hur jag mår. Speciellt du! Jag pekar på den större rent vita vargen. Om du är varulvarnas alfa borde du skämmas över dina jaktfärdigheter eftersom jag, en överparanoid värdelös mänsklig kvinna, har genomskådat dig och bara inte ville möta ett stort skrämmande odjur som du riktigt än. Varulven i fråga tittar bara på mig med en nästan kärleksfull blick vilket är konstigt. Kanske kommer han att älska att döda mig eller något." Hans ögon blir stora när han inser att jag vet när han först hittade mig.
"Du må vara tyst och smygande, men jag vägrar att dö än. Jag planerar att avsluta mitt sista år på gymnasiet först. Sedan kan du komma efter mig. Låt mig bara ha mitt sista år. Det är något min mamma skulle vilja. För jag håller på att tappa det. Jag har blivit jagad från Kalifornien till någonstans mitt i skogen i Idaho av vampyrer och varulvar som slåss om vem som får mig först; det öppnar verkligen mina öron och gör mig mer uppmärksam på faror och död runt varje hörn. Nu om du ursäktar mig, jag måste gå." säger jag och försöker gå förbi, men de andra två vargarna blockerar mig och tittar på mig med nästan nyfikenhet och empati.
De börjar knuffa mig med sina nosar mot deras alfa.
Jag tänker snabbt och gör en bakåtvolt ut ur deras ring. Deras huvuden följer mig och de ser alla på mig med chock i ansiktena.
"Det är bra att vara proffs på gymnastik!" ropar jag medan jag flyr.
Jag springer så fort jag kan. Men jag vet att jag inte kan springa ifrån en varg, än mindre en varulv som är ungefär lika stor som en häst.
Så jag når det närmaste trädet och klättrar upp lite, greppar en lågt hängande gren och hissar mig upp till nästa och nästa, för högt för att de ska nå mig i sin vargform.
Alla tre cirklar trädet jag är i. De tittar på mig med stora ögon då och då. Alfa-vargen, som är en ren vit varg, tittar på de andra och sedan på mig och en av de svarta vargarna springer iväg bakom ett träd. Jag vet nu vad han gör, han ska förvandla sig till sin mänskliga form. Den andra vita och den kolsvarta vargen stannar som vargar och en börjar klösa på trädet och gnälla och försöker övertyga mig att komma ner. Medan den vita sitter och stirrar på mig med ett vargaktigt flin på sitt ansikte. Och en nästan kärleksfull blick.
Jag hör sedan en mycket djup manlig röst som sänder en lätt rysning längs min ryggrad. Han ska försöka använda sin charm på mig. Det kommer inte att fungera. Jag skrattar åt mig själv högt. Den andra vargens flin blir ännu bredare.
Sedan talar han, fortfarande bakom trädet och tar på sig sina byxor.
"Layla, snälla kom ner. Vi är inte här för att skada dig. Vi vill hjälpa dig. Vårt pack har alltid arbetat i hemlighet runt människor och har aldrig skadat någon, du har inget att frukta, snälla kom ner älskling." säger han med en röst drypande av förförelse.
"Nej, jag tror att jag stannar här uppe. Det är ganska mysigt här utan två övervuxna vargar och nu en varulv som försöker använda sin charm på mig. Vilket inte fungerar på mig. Aldrig har, aldrig kommer."
"Åh, det fungerar, jag behöver bara vara mer övertygande." säger han medan han släpper sina byxor och säger åt mig att komma ner igen.
Den rena vita vargen morrar åt killen.
"Eh, nu är det ett dubbelt nej. Jag känner inte för att bli våldtagen av en kåt varulv. Jag väljer livet, tack så mycket."
Hans uttryck går från självsäkert till förskräckt på två sekunder.
"Nej, jag eh, Layla, jag skulle inte göra det. Jag skulle bli dödad." säger han tyst.
"Varför släppte du då dina byxor? Tack och lov för uppfinningen av underkläder." säger jag sarkastiskt.
"Hur ignorerar du min varulvsförmåga? Ingen människa kan motstå den."
"Jag är inte säker, vampyrer kan inte få mig att göra vad de vill. Varulvar kan inte få mig att göra vad de vill. Människor kan inte få mig att göra vad de vill. Jag gör vad jag vill, när jag vill, och när jag känner för det. Dessutom håller det mig säker. Vanligtvis när en övernaturlig som ni använder sin förmåga är resultatet inte bra och jag känner inte för att dö än. Jag ska överleva. Om jag måste vara på flykt hela mitt liv. Jag kommer att överleva. Det är vad mina föräldrar skulle ha velat."
"Jag håller med dig. Du ska aldrig ge upp din överlevnadsanda. Den har hållit dig vid liv så länge. Men jag är ledsen, men du är säkrare med mig." säger han medan jag plötsligt inser att den andra vargen som klöste på trädet är borta.
Jag känner plötsligt ett stick i nacken. Och känner ett par starka armar runt mig. Jag tittar bakåt för att se gärningsmannen, herregud! Varför måste de se så heta ut?
Jag släpper ut en frustrerad grymtning.
"Det sista jag säger innan allt blir mörkt. Förlåt mamma och pappa. Jag misslyckades. De fick mig. Jag kommer att se er snart. De kommer att döda mig, jag vet det. Jag känner sedan att jag blir bunden till något fluffigt, jag inser sedan att det är den vita vargen, den enda som inte visade sin mänskliga form."