Kapitel sju: Det förflutna återförs; pt 1
Kapitel 7: (redigerad)
Jag stirrade på mannen framför mig. Han var verkligen vacker. Men var hade jag sett honom förut? Jag vet att jag har sett honom någonstans.
"Är du säker på att du mår bra?" frågade han. Jag nickade och lade handen på magen. Han skulle inte veta ändå.
Han såg förvirrad och vilsen ut, samt trött. Jag tittade på honom en gång till och studerade hans ansiktsuttryck.
"Är det något som är fel?" frågade jag honom. Han vände sig mot mig och log.
"Nej, inget alls, jag hoppas vi ses snart... "han saktade ner.
"Colleen" sa jag. Han nickade leende.
"Ja, Colleen" han gick iväg och vinkade adjö, ja det var det. Jag skakade på huvudet och gick hemåt. Jag klev på bussen och åkte i tystnad. Mina hörlurar i öronen och det enda ljudet var mitt barns hjärtslag, utan musik, bara tystnaden, av det lilla budum.
Bussen stannade och jag gick hemåt, väl hemma kollade jag till mamma som vanligt. Där låg hon med en bok i handen. Jag tog boken och lade den på sidobordet, släckte sänglampan.
Sedan gick jag till köket och förberedde något att äta. Jag var hungrig och jag kan inte förklara hur smärtsamt det känns att vara hungrig. Jag drog snabbt fram några rester från gårdagen och värmde dem i mikrovågsugnen.
Mikron pep och jag öppnade den och tog ut min heta och ångande tallrik med mat. Jag satte mig vid köksön på en av barstolarna och började äta. Jag vet inte varför men mina tankar drev hela tiden tillbaka till tidigare. Jag vet inte varför men jag får känslan av att jag känner honom, vilket är väldigt konstigt.
Jag diskade och gick direkt till sängs. Liggande på min högra sida lyssnade jag noga när mitt barns hjärtslag ljudade i mina öron. Ljudet var en melodi i mina öron. Jag började tänka på framtiden, på alla "tänk om".
Tänk om alfa inte hade avvisat mig, skulle jag ha varit lycklig?
Roligt hur jag refererar till honom som alfa, för jag kallade aldrig ut hans namn avslappnat, bara en gång och jag vill inte ens minnas det. Ingen pratade mycket om honom i flocken, som man skulle förvänta sig. Han var bara alfan. Men det fanns historier om att han var kallhjärtad och listig, att han var ond och hänsynslös och mestadels skoningslös. Men oavsett de rykten som cirkulerade, stod han alltid stolt och han förblev alfa eftersom han var känd för sin lojalitet och kärlek till flocken. Men frågan som alltid slagit mig var, varför? Varför var han som han var? Varför såg man honom så? Ja, frågan besvarade sig själv efter den natten. En man som han, en som stod som om han hade värdighet var inget annat än en playboy, som inte kunde skilja mellan rätt och fel. Min naiva idé om...
Jag lät mig själv tänka på ett svar men inget kom till mig och långsamt drev jag in i sömnens värld, och jag fördes in i en värld av varm, tröstande mörker.
Nästa morgon skyndade jag mig för att hinna till jobbet i tid, jag hade vaknat sent på grund av min dumma halvt trasiga väckarklocka. Jag rusade ut genom dörren mot bussen, lyckligtvis hann jag precis i tid, jag satte mig ner och väntade otåligt på att komma till jobbet. Alfas hus stod stolt, om det finns en plats jag helst inte skulle vilja vara på, så är det här, för alltid och för evigt. Jag avskyr allt som är relaterat till honom.
Jag kom till jobbet och började städa. Idag började jag med köket eftersom några av våra anställda hade tagit ledigt ett tag. En spridande lukt nådde mina sinnen, och jag kväljdes. Jag hade en stark impuls att kräkas, och skyndade mig uppför trappan till närmaste badrum. Jag öppnade dörren och lät allt komma ut, och det verkade inte sluta när som helst. Jag kände en lugnande hand på min rygg som gnuggade upp och ner, men jag kunde inte och ville inte se vem det var, men jag kände igen rösten var som helst.
"Är du okej?" frågade den djupa rösten, vilket skickade rysningar längs min ryggrad. Rösten tillhörde ingen mindre än alfahanen själv.
Jag drog tillbaka mitt hår och sköljde munnen vid det lilla handfatet nära toaletten. Jag satte mig ner, ryggen mot badrumsväggen.
"Jag mår bra," sa jag andfått.
"Är du säker?" ifrågasatte han. Vem i hela friden är han att bry sig?
Hans ansikte visade en orolig min vilket fick mig att fnysa åt scenen framför mig. Han såg ut som om jag hade gjort något för att slita hans hjärta i bitar, medan det egentligen var tvärtom. Det här var verkligen något.
"Jag sa att jag mår bra!" snäste jag irriterat över hans uppträdande. "Så sluta låtsas att du bryr dig helt plötsligt. Du avvisade mig, inte tvärtom. Fatta vinken." sa jag hårt. Han ryckte till, innan han återfick sitt lugn. Hans ögon blev något svarta av ilska. Ja, jag hade verkligen satt mig i detta.
"Reese!" hörde jag hans namn ropas. Lillian kom in i badrummet och tittade på mig med avsmak. Jag skakade på huvudet åt hennes barnsliga beteende. Var hon verkligen någon jag betraktade som en vän? Någon jag höll kär? Lustigt hur människor kan förändras.
"Gå hem för idag, jag behöver inte att du anstränger dig och sedan skyller på mig för någon sjukdom som drabbar dig," sa han rakt på sak. En gång ett monster, alltid ett monster, en gång en skurk, alltid en skurk, men en gång en partner, alltid en partner. Den här mannen förtjänade att drunkna i en sjö, och det med mina två händer.
Men... oavsett hur mycket jag hade förolämpat honom, sved mitt plågade hjärta av längtan efter honom. Vilket skämt mångudinnan spelade på mig.
Jag såg bort från honom och samlade mig. Jag behöver inte människor som honom i mitt liv, det gör jag inte. Jag spolade toaletten och lämnade badrummet utan att kasta en blick tillbaka.
När jag gick ut ur huset, sved tårarna i mina ögon medan jag tvingade mig själv att hålla dem tillbaka. Mina dyrbara tårar behövde inte fällas för människor som inte förtjänade det. Jag gick till busshållplatsen, och lyckligtvis kom en buss några minuter senare. Jag åkte till min gata och klev av, och medan jag gick hem log jag. Jag kunde inte komma hem dyster och oroa mamma.
"Kom igen Colleen, du är starkare än så!" motiverade jag mig själv.
Jag satte nycklarna i nyckelhålet, öppnade dörren och gick till min mammas sovrum, bara för att se henne med sällskap. Mina ögon vidgades vid åsynen av gästen. Mannen jag hade stött på tidigare satt mittemot en tårögd mamma. Mitt hjärta sjönk när jag såg hennes ansikte.
"Mamma, vad är det som händer?" frågade jag, medan de båda tittade på mig med allvarliga uttryck.