Kapitel fem: Ett svagt hjärtslag
Kapitel 5:
Jag gick nerför vägen. Det regnade kraftigt. Jag stannade och tittade upp mot den mörkgrå himlen. Jag tappade bort vägen för en stund sedan. Nu vet jag inte var jag står just nu. Lustigt, eller hur?
Regnet föll på mitt ansikte och dolde tårarna som rann nerför mina kinder. Men det betyder inte att jag inte kunde känna dem. Varje tår var smärtsam.
Efter ett tag hittade jag rätt riktning igen och gick hemåt, medan minnen från tidigare sköljde över mig. Är det så här smärta känns? Är det så här det känns att bli avvisad? Jag vill inte ha det längre.
Mina nycklar skramlade när jag öppnade dörren. Jag klev in, genomblöt och kall. När jag stängde dörren hörde jag mammas svaga röst från sovrummet.
Jag gick till hennes rum och tvingade fram ett leende på mitt ansikte. Jag ville inte att mamma skulle känna smärta på grund av mig. Men jag kunde inte hålla upp min fasad, hon hade redan sett rakt igenom den i samma ögonblick som jag steg in i rummet.
"Älskling, vad är det som är fel?" frågade hon med sin lugna, lugnande röst.
Jag log medan tårarna rann nerför mina kinder. Jag ville inte bryta ihop, men jag kunde inte hålla det inne. Så det var vad jag gjorde. Jag grät.
Jag lade mitt ansikte i hennes knä och grät. Mina dämpade gråt tystnade men tårarna ökade. Mamma klappade mitt huvud lugnande och tystade mig. Det kändes skönt, men jag var i för mycket smärta för att inse det.
"Älskling, vad är det som har hänt?" frågade hon med en glimt av smärta i ögonen.
"Mamma, han avvisade mig. Han gjorde det så illa" började jag gråta igen vid mina sista ord.
"Vem avvisade dig, älskling? Varför?" frågade hon sårat.
En klump bildades i min hals och jag var törstig och mitt hjärta fortsatte att krampa i smärta.
"Min partner, mamma, han avvisade mig och sa att jag förförde honom. Jag visste inte att Lilly var bunden till honom alls, och han fick det att verka som om jag gjorde allt detta med flit" hulkade jag. "Och det värsta av allt, mamma, han tog det. Han tog det ifrån mig." sade jag och bröt ihop igen. "Snälla, bli inte arg på mig, mamma" sa jag när jag såg hennes uttryck.
"Åh älskling, jag är inte arg, bara besviken, och det är inte allt, jag är arg på hur en sådan person överhuvudtaget kan existera. Men oroa dig inte, älskling, vi har varandra. Vi behöver ingen annan." sa hon och jag höll med. Hon har rätt. Människor är bara orsaken till smärta. Orsaken till lidande.
Och jag kommer inte att tillåta mig själv att lida längre. "Nu, vad ska du göra åt det?" frågade hon mig. Jag tittade på henne förvirrat.
"Åt vad?" frågade jag oförstående.
"Vad ska du göra åt din graviditet?" frågade hon.
"Vilken graviditet?" frågade jag.
"Åh, du vet inte, du är gravid, och jag kan höra det svaga hjärtslaget, kan inte du?" just då hörde jag det. Hur kunde jag ha missat det? Hur kunde jag inte ha känt det?
"Mamma, jag vill inte att han ska veta! Jag vill inte att mitt barn ska gå igenom samma sak som jag gjorde." bad jag. Mamma lyfte sina skakiga händer och rörde vid mitt ansikte.
"Oroa dig inte, du kan bara dölja det med parfym, men det kommer att vara svårt att gömma det för alltid. De sista två månaderna av din graviditet kommer jag att skicka iväg dig, och du kommer tillbaka efter att barnet är fött, då kommer vi att hålla henne gömd. Borta från din partner, borta från de onda människorna i denna värld." lovade mamma. Jag nickade och vi pratade lite mer för att försöka få mig att glömma dagen.
Efter några timmars prat somnade mamma, och jag gick till mitt rum och lade mig ner för att försöka få lite vila. Men allt jag kunde göra var att stirra i taket. Jag lade min hand på min mage och suckade. Jag tänkte på vad som skulle bli av mitt barn och mig, och lugnade mig till slut med att lyssna på dess svaga och långsamma hjärtslag, som gav mig frid.