Kapitel tre: Födelsedag värt att ångra (Pt 2)
Kapitel 3: Del 2
"...leen, COLLEEN!" en röst skrek i mitt öra och fick mig att stöna. Jag blängde på den skyldige, ingen annan än Lilly.
"Vad?" stönade jag, kände mig trött.
"Vi kommer bli sena, vakna!" sa hon och fick mina ögon att vidgas. Hade jag somnat? Suckande av trötthet hoppade jag ur sängen och släpade mig till badrummet. Jag tvättade ansiktet, fixade sminket lite. Klänningen såg bra ut.
Jag borstade tänderna och sprayade på min parfym. Jag gick ut och Lilly visslade beundrande åt mitt utseende. "Jag kan säga nu, du ser sexig ut! Whooo" jublade hon.
Jag log och krokade min arm i hennes. Vi gick ut genom dörren, efter att jag sagt adjö till min mamma. Hon önskade mig lycka till och hoppades att jag skulle ha en trevlig kväll. Jag log medan jag gick ut ur huset och låste dörren bakom mig.
10 minuter senare...
Så var vi här! En fest! Notera min sarkasm.
Vi tittade på salen som dånade av musik, jag antar att de startade min egen födelsedagsfest utan mig, vilken flock. För att vara ärlig, alla gillade mig inte, de låtsades bara eftersom jag var vän med Lilly.
Vi gick in och alla ropade överraskning! Wow, åtminstone vet de vems födelsedag det är.
Jag tackade dem och Lilly kom fram med en tårta framför mig. Jag blåste ut ljusen och log. Jag hoppas att jag snart hittar min själsfrände. Jag bara hoppas.
Och till slut blev mina böner besvarade. En vacker, vattnande doft fångade min uppmärksamhet. Äntligen. Det är han. Min varg rörde sig och ylade i mitt huvud, och jag visste bara att det var han.
Jag gick genom den trånga delen och uppför trapporna i lokalen. In i ett mörkt rum. Ett lågt lustfyllt morrande fångade min uppmärksamhet.
"Jag har väntat på dig." sa rösten. Jag flämtade chockat när jag stod ansikte mot ansikte med min själsfrände. Han var ingen annan än alfahanen i vår flock. Min alfa.
"d-du kan inte vara, hur?" ifrågasatte jag. Jag skulle hellre bli ihopparad med en råtta än honom. Han är en player och inte bara det, han är inte värdig att vara min själsfrände.
"Jag antar att mångudinnan parade ihop oss. Är det inte så?" hånade han mig lite, skrattande för sig själv.
"Jag vägrar att bli ihopparad med någon som du" spottade jag. Han grep mina handleder och tryckte mig mot väggen.
"Tja, du avvisar mig inte heller." säger han bestämt. Han har rätt dock.
Plötsligt gick en brännande känsla genom min kropp, det kan inte vara, det är inte möjligt. Hans ögon blev mörka av lust. Det kan inte vara. Han backade och försökte kontrollera sig själv.
"Vad händer?" ifrågasatte han. "Varför är du plötsligt i brunst?"
Hetta, en tid då vargar tvingas para sig med varandra, ofrivilligt. Det är en smärtsam men ändå behaglig period.
"Jag vet inte! Jag skulle vilja veta själv." plötsligt var hans läppar på mina och jag kunde inte kontrollera mig själv. Han tryckte mig mot väggen och drog ner dragkedjan på klänningen som Lilly hade gett mig.
Han drog av den och kastade mig på sängen. Och klättrade direkt ovanpå mig, hans händer strök över min kropp. Varför hände detta? Det var så fel, men ändå så rätt, och det värsta är att jag inte vill stoppa det. Och det är ett misstag jag känner att jag kommer att ångra.
Snart väckte solen mig när jag sträckte på mig. Jag öppnade ögonen och mötte hans ansikte. Alfan. Det här kan inte vara sant.
Jag skrek så högt att jag sparkade honom ur sängen, samtidigt som jag själv föll ner. Vi landade med en duns på golvet.
"Fan!" stönade han. Han tittade på mig. Snart fylldes hans ögon av skräck. "Vad i helvete?! Igår kväll borde inte ha hänt." sa han.
"Jag vet, men det går inte att ändra, eller hur?" sa jag till honom. Han såg så blek ut, men skakade av sig det.
"Jag kan inte ändra gårkvällen, men jag kan ändra nu." mina ögon spärrades upp. Jag tittade på honom i chock. Han skulle inte. "Jag, Alfa Reese Gold, från blåmåneflocken, avvisar dig, Colleen Daniel, som min partner." Jag kände hur allt krossades, mitt hjärta, mina förhoppningar, mina drömmar och mest av allt min partner.
"Varför? Varför skulle du göra det?" frågade jag honom. "Du kan inte bara ligga med någon och sedan kasta bort dem som skräp." Jag skrek, men han log ett leende som inte riktigt nådde ögonen.
"Men min kära, jag gjorde just det. Jag kan inte acceptera en omega, en tjänare, som min partner och jag kommer aldrig att acceptera någon som du som min partner. Aldrig." avslutade han.
Jag vet inte varför, men just då fylldes mina ögon av tårar, och det var som om jag kunde höra dem falla till marken. Varför hände detta? Jag vet att jag inte ville ha honom som min partner, men jag skulle ha gett det en chans.
En gång en spelare, alltid en spelare. Jag tog en kudde och kastade den direkt i hans ansikte med kraft. Patetiskt, jag vet, men inget kunde förklara smärtan jag gick igenom. Jag klädde på mig snabbt och vände mig mot honom medan tårarna rann ner från mina ögon.
"Kan du inte bara dö, jag kan inte tro att mångudinnan skulle para ihop mig med en sådan idiot. Se om jag bryr mig längre!" sa jag medan jag gick ut ur rummet och nerför gatan hem.
Livet är mycket orättvist. Vi borde aldrig ha träffats. Jag borde aldrig ha haft en partner. Jag borde ha fått lycka trots smärta. Varför hände all denna olycka mig? Jag ångrar att jag någonsin hade den här födelsedagen.