Kapitel två: Födelsedag värt att ångra (Pt 1)
Kapitel 2: Del 1
En knackning på min dörr väckte mig. Jag satte mig upp och sa sömnigt ett svagt kom in.
"Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år. Hurra, hurra, hurra!" Lillian kom in sjungandes.
Jag kunde inte låta bli att le. Trots att min mamma inte mår bra, är hon alltid vid min sida. Genom gott och ont. Hon är min bästa vän.
"Åh, tack." sa jag till henne och kramade henne.
"Du förtjänar det." log hon och kramade tillbaka. Vi satt där en stund. "Okej. Kom igen. Vi ska ut. Vi måste göra dig redo för ikväll." sa hon och förvirrade mig.
"Vad händer ikväll?" frågade jag henne.
"Din födelsedagsfest såklart. Och du kan inte säga nej, för jag har jobbat på den i flera dagar nu." sa hon. "Och vem vet, du kanske hittar din själsfrände!!" tjöt hon. Jag log.
Att hitta min själsfrände skulle vara en dröm som går i uppfyllelse. Men jag vill inte hoppas för mycket. Man vet aldrig vilken sorts själsfrände man kan få. Men förhoppningsvis kommer min själsfrände att älska och uppskatta mig, för alltid.
"Okej, vi kan gå. Men vänta, jag måste duscha och ta hand om mamma." sa jag skrattande. Jag vet inte varför men jag känner mig ganska glad idag.
Jag klev ur sängen medan Lillian sa att hon hade arbete att göra. Jag hoppade in i duschen under det heta rinnande vattnet. När jag var klar med att duscha och klä på mig, gick jag in i mammas rum med en skål mat, redo att mata henne.
Jag satte mig vid hennes sida och skakade henne lätt för att väcka henne. Hennes ögon fladdrade upp och hon log mot mig. "Grattis på födelsedagen, Ängel." log hon. De orden hade en sådan effekt på mig att jag själv inte kunde låta bli att gråta hela tiden. Oavsett hur dåligt det blev med henne, sa hon alltid att hon älskade mig, önskade mig grattis på födelsedagen och gav mig smeknamn.
"Tack mamma." sa jag tacksamt. "Det är frukost mamma, du behöver äta, snälla?" sa jag. Jag hjälpte henne att sätta sig upp och blåste långsamt på maten så att den blev tillräckligt sval för henne att äta.
Efter att jag var klar med mamma, gav jag henne hennes medicin och berättade att jag skulle gå ut. Hon sa bara att jag skulle vara försiktig och ha en trevlig fest. Jag log medan jag gick ut ur hennes rum.
En knackning ekade genom huset när jag samlade min väska. Jag gick till dörren, och Lillian stod utanför otåligt och ivrigt.
"Redo? Okej, låt oss gå." hon drog i min arm utan att ge mig en chans att svara. Vi kom till hennes bil och jag spände fast säkerhetsbältet. Hon körde iväg mot min värsta fiende. Gallerian.
Det hade gått två timmar sedan vi kom hit och jag hade köpt tillräckligt. Mina fötter värkte och en huvudvärk var på väg. "Kan vi gå nu?" frågade jag min shoppingtokiga vän.
"Ja, ja vi är klara nu sluta gnälla.." vi kom till bilen och körde iväg till mitt hus. Lillian körde in på uppfarten.
"Du behöver sova tillräckligt och sedan om tre timmar göra dig redo, jag hämtar dig klockan sex, hur låter det?" frågade hon mig. Jag nickade som svar och gick in i mitt hus, stängde dörren bakom mig.
Jag gick upp till mammas rum och skakade henne vaken, frågade om hon behövde något. Hon bad bara om vatten och jag gav det till henne. När jag var klar där gick jag till mitt sovrum. Jag släppte shoppingpåsarna på sovrummets trägolv och släpade mig till sängen och föll ner i den.
Wow, jag kan inte tro att jag är arton. Jag kan hitta min själsfrände, skaffa en familj och göra saker. Wow. Jag skiftade lite högre upp och nådde min kudde och log.
Tittandes på taket började jag undra. Tänk om min själsfrände avvisar mig för att de tycker illa om min mamma? Nej, jag kommer inte låta det hända. Jag skulle välja min mamma över min själsfrände ändå, för hon har varit mitt livs stöd. Även nu, oavsett hur sjuk hon är.
Jag fortsatte att tänka och tänka och tänka. Och mina frågor tog aldrig slut. Sakta började mina ögon slutas och öppnas, utan att kunna hålla dem öppna, somnade jag till slut.
Ja! Kapitel 2! Hoppas ni gillade det!
Glöm inte att kommentera och rösta på berättelsen! ❎
-Rama