Kapitel tio; Tips
"Förlåt," mumlade jag under min andedräkt. Ja, han är min ex-mate, men han är fortfarande min alfa.
Han höll tyst och tittade bort från mig. Jag steg snabbt åt sidan bara för att snubbla över mina egna fötter. När jag föll väntade jag på smällen. Men istället kände jag två armar som omslöt min mage och drog upp mig. Min näsa fångade hans doft igen.
Fan, min mage.
Jag drog mig snabbt undan när han morrade mot mig. Jag backade bort när han såg ut som en rovdjur som väntade på att fånga sitt byte.
"Vad är det med dig?" frågade han, helt allvarligt.
Jag tittade bort från honom. "Inget." svarade jag kort.
Han stirrade på mig lite till, och nu blev mina handflator svettiga. Tänk om han hade känt min bebis hjärtslag?
"Colleen, vad är det för fel på din doft?" frågade han, och min andning stannade upp. Just nu känns det som om mina lungor ska explodera.
"Det är verkligen inget." sa jag och tänkte på en ursäkt. "Det är faktiskt en ny parfym jag köpte, jag tänkte att jag skulle prova något nytt," ljög jag.
Han stirrade på mig medan jag svalde hårt. Ja, han förtjänar att veta sanningen, och ja, jag ville berätta för honom. Men jag måste också tänka på mig själv. Det var trots allt han som avvisade mig, gjorde mig gravid och ändå hade mage att ljuga och få alla att hata mig. Den här mannen var verkligen avskyvärd.
Jag tittade bort från honom, medan jag kom ihåg alla hemska saker han gjort. "Jag måste gå nu," sa jag hårt medan jag gick bort från honom.
Jag hade all rätt att vara arg, all rätt att hata honom. All rätt att hålla sanningen dold. Han förtjänade inte mig, han förtjänade inte att vara med mig.
Jag gick in i klassrummet och satte mig längst bak. Snart ringde klockan och alla började strömma in i klassrummet, en efter en. Läraren kom in och vi började arbeta. Tänk att sista dagen på sista året skulle innebära förberedande arbete? Vilken skola.
Snart kände jag en våg av illamående. Detta var dåligt. Jag sprang ut ur klassrummet, och min lärare ropade mitt namn. När jag kom in på tjejernas toalett öppnade jag en av båsarna och kräktes. Det kändes så äckligt. Var det så här det kändes att vara mamma? Att lida av morgonsjuka.
"Om du ska få mig att lida, kan du åtminstone se mer ut som jag," tänkte jag för mig själv medan jag tittade ner på min icke-existerande mage.
När jag var klar lutade jag mig tillbaka mot båsens vägg. Jag grep tag i mitt hår medan jag satt ner och andades. Detta sög verkligen. Jag började dagdrömma, och snart gick jag tillbaka till klassrummet.
"Fröken Daniel, mår du bra? Behöver du gå till sjuksköterskan?" frågade han bekymrat. Jag skulle gå till sjuksköterskan, men hon skulle berätta för Reese om det. Och jag ville definitivt inte att han skulle få veta.
"Nej, det är okej. Jag mår bra," ljög jag. Han nickade med en viss oro i ögonen.
Jag gick tillbaka till min plats och vi fortsatte arbeta. Skoldagen drog ut på tiden och snart kände jag mig trött. Min rygg började göra ont och jag kände mig yr. Jag gick nerför korridoren mot biblioteket för att läsa. Jag skickade ett meddelande till mamma och berättade att jag skulle komma hem sent.
Jag satt i biblioteket medan orden började snurra och dansa. Jag kunde inte urskilja orden, men koncentrerade mig hårt. Snart började en liten migrän göra sig påmind. Någon annan kom in i biblioteket och gjorde sitt arbete, och snart kände jag mig trött och sömnig. Men som sagt, jag tänkte inte sova, utan jag tänkte läsa klart min bok. Och göra klart mina läxor. Idag hade jag inga uppgifter hos alfan.
Utan att kunna kontrollera mig själv somnade jag snart på bibliotekets bord med boken under ansiktet. Jag lät mörkret ta över och välkomnade drömmarnas land.
Snart blev jag väckt och såg in i den gamla bibliotekariens ansikte.
"Colleen, mår du bra?"
Hon frågade mig. "Du somnar aldrig så här, särskilt inte i biblioteket," sa hon.
Jag tittade på henne och log, skakade på huvudet. "Jag mår bra, tack. Om något så mår jag jättebra. Det är bara att jag sov sent så jag kände mig trött," ursäktade jag mig. Hon nickade bara.
Jag packade ihop böckerna jag läste och började gå hemåt. Gav jag ledtrådar? Jag frös på plats.
Suckande av irritation sparkade jag på en buske i närheten. Det var ingen chans att någon skulle förstå det här, eller hur? Jag försökte trösta mig själv. Medveten om att det var förgäves satte jag mig ner på trottoaren och drog i mitt hår igen. Om jag inte slet ut något den här gången skulle jag säga att mitt hår var friskt som tusan. Irriterad över min situation ställde jag mig upp och tog ett djupt andetag.
Tittande på min mage igen kunde jag inte låta bli att peta på den.
"Det verkar som om du vill göra din närvaro känd, eller hur?" frågade jag tyst, som om bebisen skulle höra mig.
Gud, jag måste ha förlorat förståndet på grund av all stress jag har samlat på mig den senaste veckan.