Kapitel 1 - Ensam
Astrids perspektiv
Jag bröt ut i kallsvett igen, blinkade bort resterna av mina mardrömmar. "En till dålig dröm?" sa Celeste och tittade på mig med medlidande i ögonen, men jag sa ingenting. Jag kunde inte.
Det var inte som om det fanns något mer att säga. Hon kände redan till mönstret.
Jag har en hemsk dröm.
Jag vaknar upp skrämd och sedan tröstar hon mig, eller åtminstone försöker.
Till slut kan jag knappt minnas något från drömmen.
Idag var inget undantag.
"Det kommer att bli bra," log hon. Jag trodde henne inte. Jag menar, hur kunde jag när jag hade hört samma sak om och om igen de senaste arton åren?
Inte när vi bodde i en byggnad som knappt hade ett tak över våra huvuden.
"Jag fick ett jobb, så jag borde kunna få tag på lite matrester. Vad vill du ha till middag?" sa hon och log mot mig.
"Ingenting, låt oss bara spara ihop för att få något bättre—" Ett skrik hördes på avstånd och avbröt mig.
Jag tog ett steg tillbaka.
Jag kände min kropp vibrera, jag visste redan vad detta var.
"Astrid," ropade Celeste, jag kunde redan höra paniken i hennes röst även om hon försökte hålla modet uppe. "Jag behöver att du springer."
Jag skakade på huvudet även om hon inte kunde se mig eftersom hennes rygg var vänd mot mig. "Det finns ingen chans att jag lämnar dig att slåss ensam!"
"Snälla!" Hon grät och tittade på mig med tårar i ögonen. "Det är bättre att de tar en av oss och den andra överlever. Jag lovar att hitta dig när jag kommer ut." Hon log mot mig.
Det var en lögn.
Vi visste båda att när utomjordingarna tog en människa var det slutet...
"SPRING!!!" På kommando började mina ben röra sig av sig själva när jag försökte komma därifrån så fort jag kunde.
Jag kände tårarna rinna fritt från mina ögon. Bara så där lämnade jag min enda familjemedlem i händerna på de där odjuren.
Jag kvävde snyftningarna som hotade att bryta fram.
Jag behövde vara tillräckligt tyst annars skulle de höra mig.
De skulle hitta mig. Och mitt övergivande av min syster skulle vara förgäves.
Vid den tanken kände jag mitt hjärta slå hårt mot bröstkorgen. Insikten slog mig, och skulden smög sig in.
Jag lämnade henne, jag övergav henne. Jag slutade springa och tittade tillbaka.
Jag borde inte ha lämnat henne även om hon sa så, jag borde ha stannat.
Vi lever tillsammans
Stannar tillsammans
Och dör tillsammans.
Det har alltid varit vårt motto.
Jag kvävde snyftningen och tittade på den tomma vägen.
Inte en enda människa var här. Alla hade antingen dött eller blivit tagna som slavar.
**
Jag suckade och tittade upp mot himlen. Det var mörkt nu, troligen timmar sedan de invaderade vår plats. Jag kunde känna min kropp vibrera av rädsla.
Tänk om de fortfarande var där? Tänk om de väntade på mig? När jag närmade mig den nu tysta byggnaden, bad jag till himlen, om det verkligen fanns någon där, att jag inte skulle hitta min systers kropp där. Åtminstone skulle det betyda att hon var vid liv och fångad.
Jag skulle fortfarande kunna hitta henne igen om så var fallet.
Lukten av blod mötte mig innan synen. Jag öppnade dörren halvvägs och såg min systers sönderslitna kropp. Jag tog ett steg tillbaka och bet mig i läppen medan jag kämpade mot tårarna.
'Gå,' den förrädiska tanken smög sig in i mitt sinne när jag tog duffelväskan som låg vid sidan av rummet och kastade i alla kläder mina händer kunde greppa.
Jag rusade ut, tvingade mig själv att inte bryta ihop, tills jag nådde ett säkert avstånd och då slog det mig.
Jag föll ner på knä på en säker plats och grät.
flashback
"Celeste, när kommer mamma tillbaka?" frågade sjuåriga jag, kände mig vilsen.
"Det är bara du och jag mot världen," sa hon och log mot mig med tårar i ögonen.
Jag suckade, torkade bort tåren som hade hittat sin väg nerför min kind.
"Jag sa ju att den var vid liv!" En kvinnlig röst ropade för nära mig vilket fick min själ att lämna min kropp av skräck.
Jag kände hur min kropp började vibrera. Det var första gången jag såg en utomjording på nära håll, de var två vilket inte hjälpte min ångest just då men samtidigt kunde jag inte låta bli att märka att de såg.....
"Vackra," sa jag under andan. En av dem hade en smal men atletisk byggnad. Hans hud var blek, nästan genomskinligt blå, med intrikata mönster av guldmarkeringar som virvlade över hans armar, bröst och ansikte. Han hade höga kindben och en spetsig haka. Hans ögon var stora och mandelformade, med vertikala pupiller som verkade glittra när de tittade på mig. Å andra sidan hade kvinnan långt och flödande hår gjort av fina, silvriga trådar som verkade krusa som vattenytan. Trådarna var prydda med delikata guldtrådar, som fångade ljuset och skimrade som små stjärnor.
Jag höll andan. Hur kunde något så vackert vara så... ont?
"Hon verkar inte tala," sa mannen med en sträv röst, vilket fick mig att ta ett steg tillbaka, men jag stoppades av en vägg.
"Ännu bättre," sa kvinnan med en glimt i ögonen.
"Din jävel!" Stekpannan träffade min rygg innan jag kunde göra något åt det. "Jag sa åt dig att städa det här förbannade stället innan vi öppnade!" En annan panna kom flygande mot mig och träffade sidan av mitt huvud.
Jag stod där och tog slagen som de kom.
De få veckor jag tillbringade här lärde mig att försöka undvika slagen bara var att be om fler slag.
"Förbannade. Säg. Något," sa hon mellan slagen, men jag kunde inte förmå mig att säga något.
Sedan Celeste dog, kunde jag inte förmå mig att säga ett ord till någon. Det kändes fel att hon inte fick höra min röst längre men andra gjorde det.
Hon suckade när hon insåg att jag återigen inte skulle säga något till henne. "Gå till ditt rum!!" skrek hon och kastade en elak blick på mig.
Jag gjorde min väg till min skokartong till rum, suckade när jag stängde dörren.
Jag torkade bort mina tårar aggressivt, tacksam att hon inte såg mina tårar.
Detta var det. Så här skulle jag leva mitt liv, för alltid som en slav till de odjur som förslavade min sort, tog min familj och lämnade mig helt ensam.
Jag gav upp att torka bort tårarna från mina ögon, drev iväg till sömn,
Eller åtminstone försökte tills jag fann mig själv bli bunden och ögonbindlad.
Jag kämpade inte emot, det fanns ingen poäng med det när det inte fanns något kvar att kämpa för.
Så jag lät dem, välkomnande den fridfulla sömn som välkomnade mig....