Kapitel 7 (Konstiga drömmar och beslutsamhet)
Lauras perspektiv
Jag har varit här nu i en vecka, och till en början var det inte lätt att klara sig utan familjen runt omkring mig, men ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att jag kanske var lite mer ensam än jag hade trott.
När jag ser tillbaka på allt inser jag hur blindt dum jag var, så många saker som nu är mycket mer begripliga än de var tidigare. Det som är gjort är gjort, ingen mening att älta det nu. Dessutom älskar jag mitt nya jobb, och jag tror att jag kommer att få några riktigt bra vänner där.
Inte att förglömma att jag har fått en ny patient på min avdelning, Robin Andersson, han är en sjuårig liten pojke med de största blå ögon jag någonsin sett, han är en riktig sötnos. Han är nu ett statligt omhändertaget barn, hans far är okänd och hans mor försummade honom, hon begick självmord och lämnade den lilla killen ensam i världen.
Trots allt detta är han en glad och sprallig unge, alltid med ett leende för alla som är runt omkring honom, han är också smart och älskar att rita. Jag tar med mig några färgpennor och ett ritblock till honom imorgon.
När polisen hittade honom hade han ett stort blåmärke på sidan av ansiktet, de tog honom till sjukhuset för att göra en CT-skanning för att se till att han inte hade en hjärnskakning, istället upptäckte de att han hade en sällsynt typ av hjärncancer.
Han börjar sin behandling imorgon och jag tänker vara där för honom även om jag måste tillbringa min lediga tid sovande på golvet bredvid honom. Ingen ska behöva gå igenom något sådant ensam, särskilt inte ett sjuårigt barn.
Jag har äntligen fått min lägenhet möblerad och bekväm, jag har inte hört något från min familj eller mitt ex-fästman. Vilket betyder att de inte har listat ut var jag tog vägen, det gör mig lite lugn om jag ska vara ärlig.
Jag har haft några riktigt märkliga drömmar på sistone, det är alltid samma sak, det är en man som letar efter mig, ropar på mig, jag kan inte förmå mig att gå till honom men varje gång jag försöker gå bort är hans röst alltid i den riktning jag försöker springa till. Jag vaknar alltid precis när jag tror att han äntligen har hittat mig.
Igår kväll var samma som tidigare men slutade annorlunda och det gör mig fortfarande obekväm att tänka på det. Allt var som vanligt tills slutet när jag kunde se honom svagt i fjärran, istället för att vakna den här gången vände jag mig om för att gå och där står han framför mig, mitt ansikte är mot hans bröst och jag kan känna hans doft.
Jag kan fortfarande känna hans doft även när jag är vaken, det var en undflyende doft av djup skog, något modernt och helt manligt. Han var varm när han lade armarna om mig och viskade i mitt öra, jag kunde känna hans varma andedräkt smeka min hud. Hans röst var låg och sensuell, minnet av den ger mig fortfarande gåshud.
“Min lilla duva, snälla flyg inte iväg.”
Hans röst var så kärleksfull och sorgsen att jag kände mig tvingad att sträcka ut handen till honom för att ge honom tröst, det var då jag vaknade, alla täcken från sängen låg på golvet och jag var täckt av svett. Jag bröt ut i tårar av sorgen i hans röst, jag kände mig ensam i det ögonblicket, mer ensam än efter uppbrottet med Devin.
På något sätt kändes det fel att lämna honom i den drömmen, jag gick och tog en varm dusch för att lugna mitt sinne så att jag kunde tänka, för att vara ärlig var jag trött på att tänka. Så, utan att veta vad jag annars skulle göra, lade jag drömmen åt sidan och gick tillbaka till sängen. Jag har morgonpasset den här veckan, jag älskar att arbeta med barnen.
Det gör ont i mitt hjärta när ett nytt barn blir intaget, jag gör det till min uppgift att se till att de är så lyckliga som jag kan få dem, så att de kan glömma sin smärta och fokusera på att läka.
Under veckan som jag har arbetat har jag redan fått tre dejtförslag, jag tackade nej till alla. Jag är inte redo att ge mig ut på den snåriga vägen igen, om någonsin. Till slut känner jag mina ögon bli tunga. Jag sluter dem och ger mig hän till sömnen för andra gången i natt.
Aidens perspektiv
Jag kan inte fatta att det redan har gått över en vecka nu. Jag gick tillbaka till hotellet, men jag fick veta att hon hade checkat ut samma dag som jag blev kallad tillbaka till flocken. Jag kan fortfarande minnas den dagen i all sin hemska prakt.
Vi öppnade dörren till barackerna och där, i allrummet, fanns sex krigare som vi tränade från en annan flock. De var alla utklädda till bondgårdsdjur, med kostymer på sig, och det enda som syntes av dem var deras manliga könsorgan som svajade när de rörde sig från en flicka till en annan.
Nina och Kitty var nakna förutom att de båda bar hundhalsband och var bundna till rummets mittstolpe. Ingen av dem verkade märka att de nu hade en publik. Det låg halm över hela golvet, förmodligen för att ge det en bondgårdskänsla.
De gjorde alla djurläten när de nådde klimax. När en var klar tog nästa hans plats och så vidare. Jag var inte säker på hur länge jag stod där i chockad tystnad, det var Josh som fick mig ur min förlamning.
Jag tog fram min telefon och tog några bilder, tänkte visa dem för deras kära pappa och se om de kunde prata sig ur det här.
Han ställde sig framför mig och skrek...
“Vad i all sin dar pågår här!?”
Först verkade de inte märka något, men i min ilska använde jag min alfa-röst och skrek igen. De insåg plötsligt att de var ertappade och hoppade bort från Nina och Kitty som om de vore frätande syra.
En naken Nina och Kitty reste sig fortfarande bundna till mittstolpen. Till min förvåning visade de inga tecken på förlägenhet eller skam. Vad är det för fel på dessa två kvinnor? Hur blev de så här? Det kommer inte att sluta bra för någon av dem nu.
Min flock är inte särskilt stor, men den växer. De flesta av oss kommer från andra flockar, man kan säga att vi är ett band av de oönskade, antingen för att de inte hade en plats i sin flock eller för att de är föräldralösa.
En sak jag inte kommer att tolerera är den här typen av skit. Vår flock har ett rykte om att vara respektabel. Jag tänker inte riskera det på dessa två slampor.
Min varg, Ares, brukar inte bry sig om dagliga flockärenden, men han var med mig den här gången när jag morrade lågt och använde min alfa-röst blandad med Ares låga morrande...
“Alla av er ska rapportera till mitt kontor om femton minuter, och ni ska vara ordentligt klädda. Om någon av er vågar dyka upp och se ut som detta, vad det nu är, kommer jag att döda er på plats.”
Jag vänder mig om och går därifrån, lämnar Josh att hantera att få dem att röra på sig.
Jag tar fram min mobil och ringer Alfa Zephan för att låta honom veta att hans döttrar har skämt ut sig och är förvisade från min flock för alltid. Jag skickade sedan bilderna jag tog så att han visste att jag inte överreagerade. En ursäkt han gillade att använda när någon klagade på Nina och Kittys beteende.
Sedan skickade jag ett mentalt meddelande till de två flockäldste vi har och berättade vad som hänt och att jag ville att de skulle närvara vid mötet som vittnen. Jag stoppade tillbaka mobilen i min jackficka och marscherade argt tillbaka till mitt kontor.
Kanske är det en bra sak att detta hände innan jag gjorde anspråk på min partner. Jag vill inte ha henne någonstans nära den här typen av skit. Att övertyga henne att acceptera mig kommer att vara svårt nog, att berätta för henne att jag är en vargskiftare kommer att vara nästintill omöjligt. Det faktum att hon är människa kommer att få en del päls att resa sig, men jag brydde mig inte. Hon är min.
Jag gjorde ingen stor sak av att jag var miljardär, det verkade alltid som skryt eller arrogans. Nu är jag glad att jag har så många resurser som jag kan få tag på. Jag har en känsla av att jag kommer att behöva alla för att binda min partner till mig.
“Vår partner.” rättade Ares.
Jag log när jag tänkte på henne, den frid hon gav mig bara genom att se henne gå om sitt dagliga liv. Hon var min lilla duva, jag vill göra henne till min partner, jag hoppas bara att jag inte behöver klippa hennes vingar för att göra det.