Kapitel 6 (Nytt hem och städhus.)
Lauras perspektiv
Jag anlände till en ny stad, jag hade ett nytt jobb som jag skulle börja om en vecka, det jag behövde var ett ställe att kalla hem. Turen var på min sida, när jag åt lunch på ett litet kafé hörde jag två äldre kvinnor prata om att hyra ut ett litet hus på andra sidan staden.
Jag lärde mig medan jag tjuvlyssnade att de precis hade renoverat och moderniserat det. De försökte komma på vad de skulle skriva i annonsen, jag lyssnade en stund till och gick sedan fram för att presentera mig.
”Hej, mitt namn är Laura Roberts, jag kunde inte låta bli att höra er konversation; som det råkar vara letar jag just nu efter ett litet ställe, helst utanför eller i utkanten av staden. Jag har precis fått ett jobb på sjukhuset och behöver en bostad.”
Båda kvinnorna granskade mig och log sedan.
”Vi skulle naturligtvis behöva göra en bakgrundskontroll och du kommer att behöva betala första och sista månadshyran samt en säkerhetsdeposition.”
Jag gav dem några nummer till mina kollegor och vänner som referenser, jag ville inte ge dem min tidigare hyresvärds nummer eftersom han kanske skulle fråga om Devin. De verkade nöjda med referenserna, jag gav dem mitt nya mobilnummer och sa att jag bodde på ett hotell för natten och skulle träffa dem tillbaka på kaféet på morgonen om det var okej.
En dag senare fann jag mig själv titta på ett litet mysigt hus, det låg i förorterna så det skulle ta ungefär en halvtimme att pendla, och det var helt okej. Jag tog med mig allt jag hade in i huset, med en suck insåg jag att jag skulle behöva möbler och en säng.
Jag har fortfarande lite tid innan jag börjar mitt jobb för att se vad jag kan hitta för möbler, det får bli ett pågående projekt för nu.
Jag rullade ut min sovsäck på sovrumsgolvet och tyckte det fick duga, jag packade upp några av mina kartonger till köket. Jag hade handlat mat på vägen hit och att ha mat i huset fick det på något sätt att kännas lite mer välkomnande.
Det var ett litet hus, det hade två sovrum av måttlig storlek, ett fullstort badrum, vardagsrum och kök med en liten matplats och en vind. Det kändes perfekt för mig och den nya väg jag nu vandrade på. Jag vet att jag förr eller senare kommer att behöva konfrontera min familj igen, men det kommer att ske på mina villkor och när jag är redo.
Av någon anledning trodde jag att jag skulle känna mig ensam, men istället kände jag mig lite uppspelt. Jag var inte dum, jag visste att jag med tiden skulle känna det, jag har levt mitt liv omgiven av familj och vänner, nu har jag frivilligt förvisat mig själv.
Jag skickade ett sms till Amanda, en nära vän och kollega, hon vet allt som har hänt och jag sa att jag skulle sms:a henne igen när jag hade kommit i ordning, hon var inte så glad över det. Hon ville komma och vara med mig, hon ville också slita av Devin hans bollar.
Önskar att jag kunde vara en fluga på väggen när Devin måste besöka labben. Amandas dödsblick är tillräcklig för att få även den mest härdade krigaren att gråta. Hon har också en vass tunga som hon älskar att använda som vapen. Jag fnissade åt den tanken, ja, det finns i alla fall någon på min sida.
Chocken hade lagt sig och jag drog upp mig själv i stövelremmarna. Dags att se vad jag kan göra på egen hand nu. Jag bestämde mig för att laga lite pasta och lyssna på musik på min mobil innan jag tog en dusch och gick och lade mig.
Aidens perspektiv
Jag körde upp till skogsområdets packhus, där väntade Josh; han hade en blick av avsky och ilska i ansiktet innan han tittade upp på mig med ett leende. Fantastiskt, vad är det som pågår, det måste vara illa om Josh hade den typen av uttryck i ansiktet.
Jag bestämde mig för att länka honom mentalt istället för att prata högt, inte säker på varför men det kändes som rätt väg att gå.
”Vill du berätta vad som pågår? Varför 911? Du vet att jag var ute och letade efter min partner, jag hittade henne och var tvungen att åka innan jag fick en chans att träffa henne, så det här bättre vara viktigt.”
“Du har hittat din partner?! Omg, det är fantastiska nyheter, även om jag inte är säker på hur slamporna kommer att ta det. Snälla låt mig vara den som berättar för dem. Jag har tagit hand om allt medan du var ute och jagade, jag förtjänar en liten belöning.”
Jag skrattade, ingen gillade verkligen de två "slamporna" som Josh kallade dem, men Josh var den som var mest äcklad av deras beteenden. Det började när de försökte förföra honom för att komma närmare mig.
”Varför har du kallat på mig, Josh?”
“Nina och Kitty har varit igång igen, de gav sig på Emily. De spelade fult den här gången. Emily har sprungit iväg och ingen av oss kan hitta henne. Jag försökte kontakta henne mentalt men hon svarar inte, jag visste bara inte vad jag skulle göra så jag ringde dig.”
Jag skickade ut en mental länk till min syster, jag väntade och först var det inget svar men sen kom en arg viskning..
”Gå iväg!”
“Em, det är okej, jag kommer att skicka hem de två för gott, det spelar ingen roll vad deras far säger denna gång. Jag har fått nog av dem båda, dessutom har jag några underbara nyheter att berätta för dig. Du måste komma ut ur ditt gömställe innan jag berättar det dock.”
“Bli av med dina slampor först, sen kan jag överväga det.”
“De är inte mina slampor.”
“Säg det till dem, Aiden, sedan du stack iväg till gud vet var så har de låtsats vara framtida Luna’s i denna flock. Josh och jag gjorde allt vi kunde för att stoppa dem, men de använder sin pappas alfakort. För att inte nämna att de båda är en speciell sorts galna.”
“Vänta lite, de säger båda att de är Luna’s som i att dela titeln?”
“Ja, det är precis vad de säger till alla.”
Jag stod där i tystnad en stund medan min ilska svalnade lite, båda de där idioterna visste hur jag kände för dem.
“Okej Em, kom fram nu. Att gömma sig i skogen är inget sätt för en framtida Luna att bete sig på, jag kommer att förvisa dem båda och vara klar med det.”
“Jag gömmer mig inte, jag gick för att min varg skulle göra köttfärs av deras ansikten. Jag kom till mitt gömställe för att behålla min förnuft.”
“Det spelar ingen roll, de tror att de har vunnit, dags att komma ut ur skogen. Dessutom vill du väl se deras ansikten när de inser att de blir skickade hem i vanära utan chans att återvända?”
“Bättre än så, kom hem och klä upp dig. Jag kommer att kalla samman flocken, alla kommer att vara vittnen till detta, så det kommer inte finnas några lögner om hur de blev behandlade.”
“Okej, jag kommer tillbaka. Jag behöver ungefär tjugo minuter för att göra mig i ordning.”
“Det är bra, nu ska jag ta Josh och ta reda på var de är och vad de gör. Jag vill att du står på trappan om mindre än en halvtimme. I ordentlig form.”
Jag hörde henne sucka, jag log och visste att hon var på väg och sedan vände jag mig till Josh.
“Vill du berätta var jag kan hitta dem båda?”
“Efter deras senaste handlingar förvisade jag dem från flockhuset igen, de är så vitt jag vet just nu vid krigarbarackerna. Det är där de brukar gå när de har överstannat sitt välkomnande överallt annars.”
“Vilka krigare håller de på med? Krigarna vet alla att det är förbjudet att ha icke-krigarkvinnor i barackerna. Jag är ledsen Josh, jag borde ha gett dig officiell makt att hantera allt detta strunt som tillfällig Alfa i mitt ställe.”
“I stället gav jag dig en pappersfluga att hantera getingar med.”
“Det är okej Aiden, vi trodde båda att de skulle bete sig efter att deras pappa skällde ut dem. Gissar att pappa inte har så mycket inflytande över dem trots allt.”
Vi gick fram till barackdörrarna, direkt kunde vi höra musik inifrån. Jag tittade runt och ute på träningsfältet kunde jag se att nästan alla våra krigare var ute på fälten och gjorde olika övningar, detta var märkligt eftersom det inte var tid för träning.
Jag slog upp dörren, där i allrummet var en syn som omedelbart fick mig att känna absolut avsky.