Kapitel 2 * Förräderi och förtvivlan. *
Lauras perspektiv
Jag var frusen tills jag äntligen lyckades rycka upp mig och smälla igen dörren. Med tårar i ögonen plockade jag upp min övernattningsväska och lämnade lägenheten, smällde igen dörren bakom mig. Jag kunde höra rörelser när jag gick men jag brydde mig inte.
Jag var blind av mina tårar, jag fortsatte att torka bort dem men de bara fortsatte att rinna. Jag kände mig bedövad och kall när jag snubblade fram till min bil. Jag satt där en stund för att få bort fler tårar ur ögonen när jag backade ut från parkeringen och ut på gatan. Jag tittade i backspegeln bara för att se min halvnakna bror springa efter mig, jag kunde höra honom skrika mitt namn.
Jag fortsatte, ökade farten när jag körde ut i trafiken, jag körde runt i staden fram och tillbaka, bara förlorad. Jag kunde höra min mobiltelefon gå amok men jag lämnade den där den var. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville inte se någon av dem. Jag vet att jag inte kommer att gifta mig imorgon och jag började gråta igen.
Saker och ting blev lite suddiga efter det när jag fann mig själv parkera vid ett litet hotell ungefär en kilometer från staden, jag stannade parkerad där på parkeringen och försökte samla mig tillräckligt länge för att gå ut och få ett rum.
Till slut tittade jag mig omkring, hotellet var litet, men det såg inte ut som ett av de skumma som brukar finnas i utkanten av staden. Det fanns en äldre dam bakom disken och en äldre herre som satt och läste en tidning på en stol bredvid henne.
Med tillräckligt mycket styrka samlade jag min handväska, övernattningsväska och gick in för att se om de hade ett rum tillgängligt för natten åtminstone, kanske lite längre, om det visar sig vara ett bra och säkert ställe.
Jag visste bara att jag inte kunde möta någon just nu, jag behöver lite tid att släppa ut all denna smärta, mitt hjärta kändes som om det höll på att dö och jag blev riktigt trött. Allt jag ville ha var något att äta, en lång varm dusch och en säng.
”Hej, har ni några lediga rum?”
Paret log mot mig, den äldre damen såg bekymrad ut när hon märkte mitt utseende och hon måste också ha märkt att jag fortfarande hade på mig mina arbetskläder. Den äldre herren kom runt disken och erbjöd sig att bära min väska åt mig. Utan att ens tänka överlämnade jag den till honom.
*”Oroa dig inte fröken, vi har lediga rum, vi har ett fint runt baksidan som har en balkong och skogarna bakom för privatliv. Vi håller alla våra rum rena och enligt standard, ärligt talat är de inte så lyxiga men vi är stolta över vårt lilla ställe.”
”Kommer du bara att stanna en natt eller vill du göra en längre reservation?”*
Jag blev överraskad av deras vänlighet för en minut. Med en skakande hand gav jag kvinnan mitt kreditkort och ID, och sa att jag ville boka två nätter, kanske mer, beroende på hur jag kände mig. Det var som om jag inte ens var i min kropp, jag körde på autopilot.
De instruerade mig att köra min bil runt till de bakre parkeringsplatserna, där de mer privata rummen låg. Om jag hade tänkt mer på det, skulle det ha slagit mig att flytta min bil från vägen, skulle dölja min närvaro här, och tänka på hur de flesta av de där kriminalprogrammen börjar.
Jag brydde mig dock inte, ärligt talat var jag lite glad över det. På detta sätt, om någon kör förbi och letar efter mig, kommer de inte att se min bil parkerad här. Jag vet att min mamma och pappa skulle komma och leta men jag ville bara inte se dem heller. Jag ville vara ensam och slicka mina sår innan jag möter världen igen.
Jag gick ur bilen och den äldre herren väntade på mig på trottoaren, jag tog min handväska och låste min bil.
”Här är det fröken, rum 22, det finns bara en annan gäst på denna sida av hotellet så du borde ha gott om privatliv och lugn.”
Han öppnade dörren och gav mig nyckeln, jag blev förvånad när jag tittade runt i rummet, det var verkligen rent och enligt standard. Möblerna var moderna, det fanns ett litet kök med en mikrovågsugn och kaffebryggare.
Han tände ljuset i badrummet och även det var en liten överraskning. Visst, det var inte ett lyxhotell men det var rent och det mesta såg ganska nytt ut. Det hade ett fint badkar och dusch. Jag var nära att börja gråta igen när han äntligen gick, och sa att om jag behövde något så var det bara att ringa.
Jag gick över till sängen, som var en queen size, och satte mig där, tankelös och utmattad. Min mobil började ringa, jag tittade på skärmen och såg att det var Devin som ringde och att det fanns tjugofyra meddelanden från Devin och min bror. Jag stängde av den och kastade den i rummets hörn.
Jag plockade upp min övernattningsväska för att inventera. Inuti fanns ett par extra arbetskläder, ett par jeans, lite underkläder, en bh, två tröjor, ett par träningsbyxor och ett linne. Jag tog ut den lilla blå påsen med mina extra saker, det var bara provstorlekar av de saker jag använder dagligen, en extra tandborste och så vidare.
Om jag stannar längre än en dag eller två måste jag gå och handla, men just nu tar jag med mig alla mina saker in i badrummet och börjar ta ett långt, varmt bad. Min mage kurrade och jag sa åt den att vara tyst och vänta på sin tur.
Jag kände mig lite uppfriskad efter badet och mycket mer avslappnad. Jag tog på mig jeans och en T-shirt. Jag var fortfarande lite bedövad, det var som om jag gick igenom rörelserna för att få saker gjorda så att jag kunde krypa ner i sängen och glömma världen en liten stund.
Jag tog min handväska och min jacka och gick ner till min bil. Jag satte mig i den och satt där en stund innan jag startade den. Jag körde runt till framsidan av hotellet och frågade kvinnan om det fanns några ställen i närheten där jag kunde få något att äta.
Hon log mot mig...
*“Om du inte har något emot enkel mat från ett vägkafé, så finns det ett kafé som heter Kathy’s bara några kilometer härifrån. De har öppet hela natten för lastbilschaufförer och andra resenärer. Det är ett bra ställe och de har god mat.”
“Säg bara att Mable har skickat dig så tar de verkligen hand om dig.”
“Tack, Mable.”*
Nu kan jag sluta kalla henne den gamla damen nu när jag vet vad hon heter. Jag satte mig tillbaka i bilen och körde nerför vägen och mycket riktigt fanns det ett litet kafé och på taket i stora rosa neonskyltar stod namnet “Kathy’s”.
Trots att det var mörkt ute nu kunde jag se att det var ett trevligt litet ställe och det såg tillräckligt rent ut. Det var definitivt inte som de där flottiga vägkaféerna som lastbilschaufförer brukar hänga på. Självklart var jag inte direkt en expert på lastbilschaufförers kaféer.
Jag gick in och blev välkomnad av en mycket glad dam, hon hade rött hår uppsatt på huvudet, bar jeans och en svart tröja med ett rosa Kathy’s på vänstra sidan.
Hon visade att jag kunde sitta var jag ville, det var inte så mycket folk här inne, det var två äldre män vid disken och en yngre man i en bås vid dörren. Jag tog inte mycket notis om någon av dem och satte mig i båset längst bort i hörnet.
Jag hade precis satt mig när den rödhåriga kvinnan kom fram till mig med en meny och lade den på bordet.
*“God kväll, vad kan jag få till dig, sötnos?”
“Jag skulle vilja ha en stor Cola eller Pepsi, vad ni än har, och ett stort glas vatten.”
“Visst, kommer strax.”*
Hon gick iväg för att hämta dryckerna, jag hade precis öppnat menyn när hon kom tillbaka med mina drycker. Det var inte tillräckligt med tid men jag hade en ganska bra idé om vad jag ville ha ändå.
*“Jag skulle vilja ha en ostburgare med allt på och en sida pommes frites. När jag är klar med det skulle jag vilja prova er blåbärspaj med en skopa glass.”
“Åh, jag kan se att det har varit en sådan dag för dig, oroa dig inte jag ska ta väl hand om dig sötnos. Jag vet hur det är att gå nerför den vägen.”*
Jag har hållit koll på min diet ända sedan jag blev friad till, behöver inte oroa mig för det nu. Jag gav ifrån mig ett litet fniss; jag ska frossa tills jag inte får plats med mer. Sedan ska jag rulla ut härifrån och gå och sova tills jag vaknar.