Skräckor
Jag glider bort från honom, skjuter mig så långt åt vänster som möjligt.
Han skrämmer mig.
Att jag inte kan kontrollera den här känslan jag får när han är nära mig fyller mig med fasa.
Han rubbar min kropp. Den svarar inte som den ska.
När han ger mig en mörk blick, biter jag mig i läppen.
När han hotar mig, tänker jag att han är så het.
Han skulle kunna göra vad som helst med mig, och mest troligt skulle jag njuta av det.
Nu, när jag sitter i passagerarsätet på hans BMW, den ljudlösa luften låter mina tankar löpa amok, slår det mig.
Han kontrollerar mig.
Jag kan inte kontrollera mig själv runt honom, och därför kontrollerar han mig.
Luciano stannar bilen framför mitt gamla komplex och stänger av motorn.
För några ögonblick är det tyst; han sitter bara där och stirrar ut i tomma intet.
Min hand sträcker sig mot dörren när jag hör låsen klicka.
"Jag har ändrat mig. Du ska gå upp dit, hämta några saker och vi åker tillbaka till godset," säger han.
"Men du sa—!"
"Och nu säger jag något annat," väser han.
"Du har femton minuter."
Utan ett ord låser han upp dörrarna och kliver ut.
Mina fötter rör knappt marken innan han greppar min hand och drar mig ut.
Tyst drar han mig in i byggnaden, uppför trapporna.
"Lås upp," kräver han.
Jag gör som han säger.
Med ett knarr ger dörren vika och avslöjar en hemsk scen.
Allt. Allt är krossat.
Jag är inte rik, långt ifrån.
Inget av dessa saker var egentligen värt mycket, men de var mina.
De var mina.
Och nu, var de borta.
Med suddig syn går jag in i lägenheten, trampar på ramar och papper.
Mitt liv i spillror.
Om det vore en tavla, skulle jag kalla den Mitt liv i spillror.
Den skulle vara vacker.
"Tja, jag antar att du inte behöver tio minuter, va?" Hans ton är roande, men jag ignorerar det.
Jag stirrar på mitt hem och känner mig mer hemlös än när jag inte hade en adress.
"Vi går, Gattina. Jag ska se till att detta blir städat. För nu måste vi tillbaka till godset."
"Jag har just kommit på hur du kan betala dina skulder."