Kapitel 9
Kyle Denver
"Bröllopet är om en månad och Catherine kommer att stanna här i Toronto tills dess. Vi kommer att ha bröllopet här innan ni två flyttar till LA för gott." sa min farfar med en allvarlig ton. Jag tittade på honom och gillade inte alls idén som han just presenterade.
"Vi ger er två lite tid att prata nu." sa Tim Ashton. Han och min farfar gick ut ur rummet och lämnade mig ensam med Catherine, eller ska jag säga.. Dakota, min före detta sekreterare. Hon flyttade sig till stolen framför mig och vi båda tittade på varandra helt mållösa.
"Jag trodde aldrig att vi skulle mötas igen på det här sättet, Mr. Denver." sa hon och jag började observera henne mer eftersom hon satt mitt framför mig nu. Hon hade färgat håret blont och sättet hon klädde sig på var helt annorlunda än när hon var min sekreterare. Hon var proper och jag kunde se det på sättet hon satt.
"Så.. Kan du förklara vad som pågår här? Varför är du inte Dakota? Du är en förbannad miljardärs barnbarn, Dak- Catherine!" utbrast jag, helt oförstående inför situationen.
"Det är en lång historia, Mr. Denver. Kort sagt, jag rymde från min familj efter att ha tagit examen från Harvard och jag började jobba på ditt företag. Jag ville inte använda mitt riktiga namn eftersom folk vet vem Ashton är så.." Hon försökte förklara men hon var lite nervös.
"Herregud." sa jag och suckade.
"Hur är det med dig? Är du Kyle Denver eller Jacob William?" frågade hon och jag tittade på henne.
"Jag är båda, du kan kalla mig vilket som helst. Du kan kalla mig Kyle eller Jacob men jag föredrar Jacob här i Toronto. Kalla mig inte Mr. Denver, du är inte min sekreterare längre." sa jag med en kall ton eftersom jag fortfarande bearbetade situationen.
"Varför skickade du Brad?" frågade hon.
"För att jag inte vill ha den här uppgörelsen!" utbrast jag helt frustrerad eftersom jag måste gå med på denna uppgörelse, annars har min farfar en annan plan i sin agenda.
"Så vad tänker du göra åt det?" frågade hon.
"Är du med på detta?" frågade jag henne och hon ryckte på axlarna. Jag tittade på henne misstroget och reste mig från min stol. Jag gick mot fönstret för att lugna ner mig.
"Vi kan inte dra oss ur denna uppgörelse, Jacob. Du vet det." sa hon och jag vände mig mot henne.
"Vi kan fortsätta med det, men kom ihåg.. du är ingenting, Catherine. Du kommer bara vara min lilla dekoration överallt jag går, precis som när du arbetade med mig men skillnaden är.. din titel är min fru." sa jag till henne med en riktigt kall ton. Hon tittade på mig uttråkat och drack långsamt glaset med vatten framför sig.
"Jag har inget emot det. Jag menar, du kommer att arbeta i New York och jag kommer att vara i LA så.." Hon ryckte på axlarna och jag höjde ögonbrynen.
"Så du har inget emot att gifta dig? Jag trodde du sa att du inte gillade idén." frågade jag och tittade på henne lite misstänksamt.
"Det har jag inte, men om din idé om äktenskap är så här... så har jag inget emot det. Jag menar, vi kan ju skilja oss om vi vill. Vi kan avsluta det enkelt eftersom vi inte har något som binder oss samman." sa hon och jag satte mig ner framför henne igen.
"Är du säker? Säger du inte att du tar kärlek på allvar? Och att du inte har någon tur med kärlek?" frågade jag och korsade armarna framför bröstet.
"I slutändan kommer det inte att fungera. Varför försöker du så hårt att få mig att ändra mig? Vi kan inte backa ur den här överenskommelsen. Vi kommer att skilja oss en dag så... ta det lugnt." sa hon lugnt och jag lutade mig tillbaka i soffan.
"Har du en pojkvän? Ex? Eller..."
"Varför vill du veta det?" frågade hon och tittade på mig med smala ögon.
"Tja... jag vill veta. Jag vill inte att min image ska förstöras bara för att du har en hemlig pojkvän eller en galen ex." sa jag och hon skakade på huvudet.
"Oroa dig inte, jag var för upptagen på någons kontor med att ordna scheman och springa ärenden." sa hon med en sarkastisk ton och jag ignorerade henne. Hon reste sig från sin plats.
"Något mer, Herr William? Behöver du ditt kaffe? Du börjar bli grinig." Hon log elakt mot mig och jag skakade på huvudet.
"Oroa dig inte, jag kommer inte att binda dig eller vara en galen fru om det är vad du oroar dig för. Vi kan köpa ett hus tillsammans och sedan kan vi dela det på mitten efter vi skiljer oss. Jag kommer inte att använda några av dina pengar heller så vi kommer inte att klaga på varandra när vi skiljer oss. Något mer?" Hon log sött mot mig.
"Nej."
"Åh... du kan ta med din älskarinna så länge du inte blir påkommen. Gör det inte i huset heller... jag bryr mig inte." sa hon.
"Wow... jag kan inte tro att du är så inne på det här." sa jag och släppte ut ett sarkastiskt skratt.
"Jag vill inte bråka med min familj, min morfars hälsa är inte så bra så... jag föredrar att gå med på detta än att se min morfar bli ledsen och kanske förkorta hans liv." sa hon och tog sin väska innan hon gick mot dörren.
"Catherine." stoppade jag henne.
"Vad?"
"Min morfar är smartare än du tror, han är inte lätt att lura." sa jag varnande.
"Vi kan agera framför honom, oroa dig inte. Jag stannar här i en månad och jag satsar på att vi kan lura vem som helst i en månad." sa hon självsäkert vilket gjorde mig lite obekväm.
"Vad är din plan?"
"Vi övar på det, oroa dig inte." sa hon och sedan gick hon ut ur rummet. Jag tog ett djupt andetag och släppte ut det. Jag är fortfarande frustrerad och chockad över situationen.
Jag kan inte tro att tjejen jag ska gifta mig med är... min egen sekreterare.