Kapitel 6
Catherine Ashton
Jag tittade på mig själv i spegeln och log lite. Äntligen är den riktiga Catherine Ashton här. Jag är inte längre Dakota Lennix och gömmandet är över nu. Jag är tillbaka med mitt blonda hår, min egen klädstil och bara vara Catherine. Jag är glad att jag bestämde mig för att komma tillbaka även om jag älskade mitt jobb i New York.
Jag tittade på min klocka och gick snabbt ut ur hotellrummet för att gå ner och äta middag med en man vid namn Jacob Williams som min morfar ville att jag skulle träffa. Istället för att träffas i LA, hade han arbete i Vegas så han sa att han ville träffa mig där.
Jag gick in i restaurangen och servitrisen frågade efter mitt namn. Jag sa mitt namn och hon ledde mig till ett privat rum. Jag öppnade dörren och där satt en man i min ålder och väntade på mig. Han reste sig upp och log mot mig när jag kom in i rummet. Han var cirka 185 cm lång, mörkbrunt hår som var bakåtslickat, blå ögon, tunn skäggstubb och han var ganska stilig.
"Hej, du måste vara Catherine Ashton. Jag är Jacob Williams och jag är ledsen för att jag fick dig att träffa mig här." sa han medan han gick fram till mig och sträckte fram handen. Jag skakade den och han drog ut stolen åt mig så jag kunde sätta mig först. Jag log lite osäkert och han satte sig på sin plats.
"Så.. ehm.. Trevligt att träffas, jag är Catherine." sa jag och presenterade mig och han log.
"Vill du beställa först?" frågade han och jag nickade. Han tryckte på knappen och en servitör kom in. Jag tittade på menyn och bestämde mig för att beställa en biff och Jacob beställde fisk och chips. Servitören gick ut och jag vände mig mot Jacob igen.
"Så.. jag hörde att du har jobbat i New York hela tiden?" frågade han.
"Ja, jag arbetar under någon där. Hur är det med dig? Jag har aldrig hört talas om dig.. jag vet att det låter oartigt men.."
"Jag är från Toronto, mitt företag är baserat i Toronto och det är okej. Ingen fara att du inte vet." Han skrattade och jag kände mig lite mer bekväm med den här mannen.
"Jag antar att du har hört om det arrangerade äktenskapet?" frågade han och jag kunde inte låta bli att nicka.
"Ja." sa jag lite osäkert.
"Vi kan dra oss ur om vi vill, vill du inte det?" frågade han och jag nickade lätt.
"Det är 2000-talet och idén om arrangerade äktenskap är bara konstig.." sa jag medan jag tog mitt glas vatten.
"Ja, men jag antar att vi kan lära känna varandra mer och låta tiden avgöra." Han log och jag drack mitt vatten.
"Nåväl.. kanske." sa jag och log tillbaka.
"Tar du över Ashton nu?"
"Ja, det är dags att ta över efter 5 år av att försöka vara självständig. Hur är det med dig?" sa jag och nickade.
"Jo.. jag också. Efter att ha njutit av mitt ungkarlsliv, tror jag att det är dags att slå sig till ro."
"Så du planerar att gifta dig?" frågade jag och höjde ögonbrynen.
"Kanske, om jag hittar någon.."
"Om det här arrangerade äktenskapet, vill du det?" frågade jag försiktigt.
"Ärligt talat, jag tvivlade på det eftersom jag inte kände dig, men nu.. vill jag veta mer om dig. Jag menar.. jag kommer inte att gå med på det om du inte vill, jag kommer inte att tvinga dig." svarade han och det fick mig att tänka. Ska jag ge det här en chans eller bara dra mig ur? Han verkar vara en riktigt trevlig kille.
"Jag vet inte. Jag har aldrig haft riktigt tur i kärlek.." sa jag och kände mig helt osäker på hur jag skulle hantera detta.
"Varje vecka kommer jag att komma till Stockholm för att besöka dig så att vi kan lära känna varandra bättre. Låt ödet bestämma, jag vill inte heller tvinga fram något." sa han och jag nickade.
"Visst.." sa jag och samtidigt kom vår mat. Vi pratade mer om våra liv och jag fick veta att han är enda barnet i familjen, han gick på Uppsala universitet och han är mer av en hundmänniska. Han är verkligen trevlig och bättre än jag trodde.
Jag förväntade mig en skitstövel men han är långt ifrån det. Han var artig, väl uppfostrad och bara så trevlig. Att prata med honom var inte tråkigt men inte heller superkul, det fanns ett flyt i det men det var okej. Efter lunchen var vi tvungna att gå åt varsitt håll men han lovade att han skulle komma till Stockholm nästa vecka för att besöka mig igen.
Efter det gick jag till hissen för att åka upp till mitt rum och samtidigt.. ringde min morfar mig.
"Hur var det?" Jag kan inte tro att han frågade om det direkt.
"Det var okej.."
"Verkligen?"
"Han sa att han kommer till Stockholm nästa vecka för att besöka mig." sa jag och jag kunde höra min morfar skratta.
"Jag är så glad för detta, jag vet inte varför." sa han och jag himlade med ögonen.
"Ja.. du är glad att försöka leka äktenskapsmäklare för mitt kärleksliv." fräste jag kallt.
"Åh kom igen, Cathy. Han är inte så illa, eller hur?"
"Jag hatar dig."
"Åh.. Joseph bjöd faktiskt in mig till Göteborg om 3 dagar. Vad sägs om att du följer med mig dit eftersom de har ett välgörenhetsevent? Jag menar du kan överraska Jacob där."
"Ehmm jag vill inte." sa jag helt ointresserad av att gå till ett välgörenhetsevent oinbjuden.
"Han nämnde inget om välgörenhetseventet tidigare så jag tycker inte att det är en bra idé att bara åka."
"Catherine, hans farfar är min bästa vän. Du behöver inte känna dig obekväm."
"Förresten.. du är sjuk och jag kommer inte låta dig åka till Göteborg." sa jag.
"Jag behöver njuta av mitt liv, Catherine. Du följer med mig till Göteborg om 2 dagar, inga fler klagomål." sa han och jag suckade.
"Jag hatar dig."
"Åh, du kommer att älska mig." Jag kan säga att han flinade stort bakom den där telefonen.