Kapitel 5
Dakota Lennix
Jag tittade sorgset på min dagbok som jag lade ner i min låda och såg mig omkring i mitt kontor som nu är helt tomt. Jag tog ut min sista låda och stängde dörren. Det kändes så tungt att lämna denna plats och jag vet inte riktigt hur jag känner heller. Jag gick mot min chefs kontor och knackade två gånger på dörren. Jag ställde ner lådan och gick in.
Herr Denver var upptagen med att läsa några filer och när han såg mig komma in, gestikulerade han att jag skulle sätta mig på stolen framför hans skrivbord.
"Jag är besviken, Dakota. Jag kan inte fatta att du bara kastar bort alla dina ansvar så här." sa han och vände sig mot mig.
"Jag är ledsen, herr Denver. Det är något jag inte kan kontrollera. Jag måste tillbaka till LA så snart som möjligt eftersom jag inte vill riskera något." sa jag allvarligt och han började titta kallt på mig.
"Du vet att jag alltid räknar med dig för mitt arbete och jag vill bara säga att vi inte avslutar det här på riktigt bra villkor, Dakota."
"Jag är verkligen ledsen, herr Denver. Om jag kunde stanna, skulle jag stanna men jag kan inte. Det är en riktig nödsituation och jag kan inte undvika det." sa jag och han suckade.
"När åker du tillbaka till LA?" frågade han.
"I kväll, herr Denver. Jag måste verkligen lämna New York så snart som möjligt." sa jag och han nickade. Han öppnade plötsligt sin låda och gav mig ett kuvert. Jag tittade förvirrat på honom och han gestikulerade att jag skulle öppna det.
"Du har jobbat för mig i 5 år och jag tycker att du förtjänar det." sa han och mina ögon vidgades när jag såg en check inuti kuvertet.
"Herr Denver, jag tycker att det är för mycket. Jag har redan fått min lön tidigare." sa jag och han skakade på huvudet.
"Du sa att din morfar är sjuk så... jag vill bara hjälpa till och du har förtjänat det." sa han uppriktigt och jag log.
"Tack, herr Denver." sa jag och han nickade och gestikulerade att jag skulle gå.
"Tack så mycket igen, herr Denver." sa jag när jag reste mig. Jag gick ut från hans kontor och tittade ner på min låda som stod och väntade på mig. Jag lade checken i lådan utan att planera att ta den eftersom jag inte behöver ta hans pengar när min familj har mycket av dem och jag vill inte ta det som en chans att bara ta hans pengar.
Jag tog fram min telefon och ringde Eric, min livvakt och personliga assistent som min pappa skickade till mig. Jag bad honom att ta bilen till lobbyn eftersom vi skulle åka till LA nu. När jag plockade upp lådan, kom plötsligt herr Denver ut. Han var förvånad över att jag fortfarande var här.
"Varför är du fortfarande här?"
"Behöver du något?" frågade jag.
"Kaffe." sa han och jag ställde ner min låda och planerade att gå och göra kaffe åt honom men herr Denver höll mig i handleden och hindrade mig från att gå.
"Låt mig göra det själv, bara gå." sa han och jag vände mig mot honom. Jag log och gav honom en kram. Jag kände hur hans kropp spände sig och jag släppte snabbt taget.
"Förlåt, jag bara... jag älskar det här jobbet och tanken på att sluta... förlåt och tack igen, Mr. Denver." sa jag nervöst. Jag tog snabbt min låda och sprang iväg till hissen. Jag tryckte på knappen och gick in. Jag tryckte på L-knappen och stängde dörren snabbt.
Jag andades ut djupt och suckade stort. Min telefon ringde och jag tog upp den ur fickan. Det var Cameron och jag svarade snabbt.
"Hej." sa jag medan jag höll telefonen med axeln. Jag plockade upp lådan och gick ut ur hissen. Eric såg mig och hjälpte mig genast.
"Kommer du till Stockholm ikväll?" frågade han.
"Ja, varför?"
"Bara undrar, jag trodde aldrig att du skulle avsluta saker i Göteborg så snabbt." sa han och jag suckade. Eric öppnade dörren åt mig och jag gick in.
"Ja, men det är bättre att åka tillbaka snabbare. Jag vill inte förstöra detta, jag måste ta över snabbt." sa jag och bad Eric stanna vid McDonald's för att köpa middag innan vi åkte till flygplatsen.
"Ja, jag förstår, men du vet att farfar kommer att arrangera ett äktenskap åt dig, eller hur? Jag hörde att den där killen kommer till Stockholm imorgon." sa han och jag stängde ögonen och suckade stort.
"Jag hatar den här idén så mycket. Det är helt meningslöst."
"Jag vet, men jag antar att du kommer att träffa den där killen imorgon." sa han.
"Jag har inget annat val."
"Catherine, om du inte vill göra det här, så är det okej." sa han och jag fann mig själv skaka på huvudet även om han inte kunde se det.
"Nej, gör bara din grej... det är inte så att jag inte vill. Jag vill bara inte ha den titeln nu. Det är inte så att jag vill ha kul eller att jag vill stanna i Göteborg och jobba under någon annan, men... du vet varför."
"Ja, jag förstår. Det har gått 5 år-"
"Jag vet, det är därför jag har bestämt mig för att åka hem nu. Det är dags... men den här idén om arrangerat äktenskap suger." sa jag.
"Ja... jag vet, men jag föreslår att du träffar killen först. Jag slår vad om att han inte är så dålig."
"Ja, jag ska försöka. Vi ses senare." sa jag.
"Okej, vi ses." Jag avslutade samtalet och lade tillbaka telefonen i väskan. Jag tittade ut genom fönstret och tog en sista titt på Times Square.
"Det är dags... Du är tillbaka till Catherine Ashton nu, du är inte längre Dakota Lennix." sa jag till mig själv.
"Ms. Ashton, jag fick ett samtal från din farfar att du ska till Las Vegas istället för Los Angeles. Han sa att han vill att du träffar någon där innan du åker tillbaka till LA nästa dag." sa Eric och jag suckade.
"Okej, säg till honom att jag åker dit." sa jag och han pratade med någon i sitt öronstycke igen.
"Fantastiskt... bara fantastiskt."