Kapitel 4
Kyle Denver
Jag klev ur bilen och Dakota hälsade mig direkt. Hon gav mig min iPad så att jag kunde se hennes rapporter om byggarbetsplatsen. Hon började berätta mitt schema för hela dagen och vi gick båda in i hissen tillsammans.
"Boka in ett möte med John Travis imorgon, säg till honom att vi behöver prata." sa jag till Dakota och hon skrev ner allt.
"Vad ska jag ordna för lunch åt dig, Mr. Denver?" frågade hon när vi gick ut ur hissen på väg mot mitt kontor.
"Köp min favoritbiff och glöm inte extra potatismos." sa jag när jag gick in på mitt kontor. Hon följde mig mot mitt skrivbord och mina ögon landade på ett uppsägningsbrev på mitt skrivbord.
"Något mer, Mr. Denver?" frågade Dakota och jag plockade upp uppsägningsbrevet. Jag vände mig mot henne och hon svalde nervöst.
"Vem är det ifrån?" frågade jag när jag öppnade kuvertet.
"Det är mitt uppsägningsbrev, Mr. Denver." sa hon och jag började läsa brevet. Jag läste det snabbt och mina ögon vände tillbaka till henne.
"Sätt dig." sa jag och gestikulerade mot stolen framför mitt skrivbord.
"Förväntar du dig att jag ska låta dig gå imorgon? Är du galen?" frågade jag och kastade pappret framför henne. Hon tittade ner och undvek ögonkontakt.
"Vad är din anledning?" frågade jag medan jag stödde mitt huvud med handen. Jag tittade på henne och väntade på hennes svar.
"Dakota! Vad är din anledning? Annars.. kan du inte säga upp dig."
"Jag måste flytta tillbaka till LA, min farfar är väldigt sjuk. Jag vill vara vid hans sida." sa hon.
"Hur mycket tid behöver du?" frågade jag och hon tittade upp på mig. Hon såg förvirrad ut och jag satte mig rakt upp.
"Vad menar du, Mr. Denver?"
"Hur mycket tid behöver du för att vara vid din farfars sida? 1 månad? 2 veckor? 3 veckor? Ge mig en tidsram." sa jag och hon skakade på huvudet.
"Jag kommer att flytta till LA permanent och jag kommer inte tillbaka till New York." svarade hon och jag tittade misstänksamt på henne.
"Du kan inte bara lämna imorgon! Jag måste hitta din ersättare och du behöver lära henne allt-"
"Edna kommer att vara min ersättare." avbröt hon mig och jag tittade på henne med misstro.
"Det är jag som är chefen här!" Jag slog i bordet och hon hoppade till lite. Hon tittade på mig lite rädd och jag lutade mig närmare henne.
"Du kan sluta nästa månad.. efter att du har lärt-"
"Jag kan inte, Mr. Denver. Jag kan inte sluta nästa månad.. jag måste tillbaka till LA imorgon." sa hon med panik i rösten. Jag tittade på henne förvirrad och lite misstänksam.
"Har du begått något brott eller något?" frågade jag och hon skakade på huvudet och händerna framför mig.
"Nej... nej... jag ska gifta mig." sa hon plötsligt och det gjorde mig lite överraskad. Jag är säker på att hon aldrig dejtar någon eftersom hon tillbringar all sin tid med mig. Hon är sekreterare och jag har aldrig sett henne dejta eller ens gå ut med en kille.
"Gifta dig?"
"Fick du ett frieri?" frågade jag och hon tittade på mig med misstro. Hennes käke föll och hon såg på mig helt förvirrad.
"Mötte du den här personen på Tinder? Bad han dig att åka till LA och gifta dig? Är han rik? Är du en golddigger?" frågade jag och hon tittade på mig som om hon ville slå mig i ansiktet.
"Herr Denver, jag kanske är sekreterare men jag är inte så låg." sa hon med en kall ton. Det var första gången på nio år som jag hörde min sekreterare tala till mig med en kall ton och en mordisk blick.
"Varför ska du plötsligt gifta dig då?" frågade jag.
"Det är en lång historia och det är min privata angelägenhet, herr Denver. Jag hoppades att du kunde förstå det. Jag har inget annat val, herr Denver, och jag är ledsen. Jag vet att jag borde vara mer ansvarsfull i detta men situationen jag befinner mig i är... inte bra." sa hon medan hon tittade mig i ögonen. Jag tog min kopp latte och sippade långsamt.
"Så din morfar är inte riktigt sjuk? Du åker till LA bara för att gifta dig?" frågade jag och hon suckade.
"Min morfar har arrangerat ett äktenskap för mig, det är hans sista önskan." sa hon och jag tittade på henne... mållös.
"Det här är 2000-talet... arrangerat äktenskap? Du skämtar!" skrattade jag och hon tittade på mig allvarligt.
"Behöver du något annat, herr Denver?" frågade hon medan hon reste sig från sin stol.
"Nej." Jag gestikulerade åt henne att gå ut och hon gick ut från mitt kontor. Jag tog hennes avskedsbrev och vände min stol mot fönstret. Jag läste avskedsbrevet om och om igen men... på något sätt är det konstigt.
Varför ville hennes morfar att hon skulle ha ett arrangerat äktenskap? Är det bara för att han håller på att dö och vill se henne lycklig först? Märkligt. Jag krossade pappret och kastade det i papperskorgen.
Låt henne säga upp sig, det finns tusen sekreterare där ute som vill ha ett jobb och de kommer att vara bättre än Dakota ändå. Jag vände min stol tillbaka mot skrivbordet och började fortsätta arbeta.
När jag arbetar gillar jag att sträcka på kroppen lite. Mina ögon landade på Dakota som pratade i telefon och gick runt i sitt kontor. Hon pratade med någon och det verkade som om hon skällde ut personen. Hon slutade med att kasta sin telefon i golvet, helt förbannad. Hon slängde sig ner på soffan i sitt kontor.
Vad är det egentligen för fel på henne?