Kapitel 1
Rachel
Jag flyr från min ex-make. Ja, han är min ex-make men han hittar fortfarande sätt att nå mig. Jag är färdig med den fysiska och emotionella misshandeln.
Jag förlorade ett barn på grund av hans misshandel, vilket var droppen. Jag vet inte ens om jag kan få barn längre. Jag väntade inte på något test på sjukhuset. Jag ville bara ut, ut ur sjukhuset och ut ur äktenskapet. Bara ut.
Jag ansökte om skilsmässa en vecka efter missfallet och till min förvåning motsatte han sig inte skilsmässan. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag var bara glad att komma bort från honom efter skilsmässan och från det faktum att han inte slutade trakassera mig. Jag var tvungen att svälja min stolthet och be om hjälp. Jag berättade aldrig för min familj vad som hände i mitt äktenskap. Jag berättade inte ens om missfallet. De varnade mig alltid för honom, men jag lyssnade aldrig.
Min bror var den enda som inte sa "vad var det jag sa". Han hjälpte mig att få ihop en plan och komma bort. Han kontaktade en vän som bodde i New York och frågade om jag kunde bo hos dem tills jag stod på egna ben. Han köpte en enkelbiljett till New York åt mig. Som tur var gällde mitt pass och visum fortfarande i några år till. Min bror och jag bestämde att ju längre jag kunde komma, desto bättre skulle det vara. Om jag stannade i Sverige kunde han alltid nå mig. Att flytta till en ny kontinent skulle göra det lite svårare.
Så här är jag på väg till New York. Jag sålde alla "förlåt mig"-smycken från honom och det gav mig en bra summa pengar att klara mig några månader om jag inte fick ett jobb. Han förstörde glädjen i att få smycken som gåva för mig, det kommer alltid att lämna en bitter eftersmak. Bara ytterligare en sak han tog ifrån mig.
Jag är på planet på väg till New York via Dubai när jag plötsligt blir skrämd av ljudet från flygvärdinnan.
"Fröken, är ni okej?"
"Ja, tack, varför frågar ni?"
"Ni gråter, fröken."
När jag rörde vid mitt ansikte kände jag den våta huden. Jag är inte säker på varför jag grät, var det för att jag är på väg mot frihet, eller var det för att jag lämnar allt och alla jag känner bakom mig?
"Jag är verkligen okej, tack för att ni frågar," sa jag till henne.
"Kan jag hämta något åt er, fröken?"
Jag bestämde att ett glas vin skulle hjälpa mig genom denna flygning. "Ett glas vin, tack," bad jag henne.
Hon kom genast med ett glas vin och några pretzels. "Tack" log jag mot henne. "Min nöje."
Jag lutade mig tillbaka och njöt av mitt vin och mina pretzels, efter det lade jag ner huvudet och somnade snabbt.
Jag sov större delen av flygningen. Jag vet inte om det var vinet, för att jag var känslomässigt utmattad och fysiskt trött eller bara en kombination av allt.
När vi landade kände jag mig lite bättre, lite stel efter den långa flygresan men bättre. Jag hade ett nytt perspektiv, nya drömmar för mitt liv och en beslutsamhet att jag skulle få det att fungera och jag skulle få ett jobb. "Det är rätt Rachel, var positiv, du kommer klara det här och om du har det svårt, kom ihåg dessa ord: fejka det tills du lyckas," sa jag till mig själv om och om igen. 'Fejka det tills du lyckas.' Viljestyrka över verklighet.
Massimo
Mitt namn är Massimo Marchetti, jag är son till Salvadore och Rossa Marchetti, som är lagliga restaurangägare. Jag betonar det lagliga eftersom mitt arbete å andra sidan inte är lika lagligt. Jag har ett kriminellt imperium, och mitt huvudmål är att bli ledare för alla maffiafamiljer i New York City. Min far var aldrig med i maffian eller arbetade för maffian, men det var alltid vad jag ville bli, en maffiaboss. Min far förstod aldrig var detta kom ifrån hos mig, men det är bara den jag är. Med alla pengar och makt jag har i New York City skulle jag säga att det bara är en tidsfråga, jag har arbetat hårt för att komma dit jag är. Och jag kommer att bli ledare för maffiafamiljen. Min bästa vän Damon är ledare för de organiserade brottsgängen i New York City. Hur kan vi vara vänner när vi gör samma sak, frågar du kanske. Damon och jag har en bra förståelse, vi trampar inte varandra på tårna, vi hjälper varandra. Han vill att jag ska bli ledare för maffiafamiljen av sina egna skäl.
I mitt privata liv, det lilla jag har, är jag dominant och utövar BDSM. Det är svårt att hitta kvinnor som är i livsstilen och inte bara låtsas för att få tag på dina pengar eller berätta för folk att du har misshandlat dem. Det är en mycket svår situation. Det finns en klubb jag går till när jag vill leka, men jag går inte dit ofta. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid på mina dagar.
När det gäller kärlek är jag inte så säker på att kärlek finns i mina kort, och kärlek vid första ögonkastet är inget jag tror på. Kvinnor är bara en distraktion och kommer i vägen för affärerna. Jag låter cynisk men det är vad jag tycker. Om jag någonsin "faller" för någon skulle den personen behöva vara något slags fantastiskt. Kvinnor säger alltid att om en man kommer ridande på en vit häst så är han för dem. Kanske om en kvinna kommer ridande på en vit häst till mig skulle jag tänka på det. Jag skulle tänka länge på det.
Jag har mina män som arbetar för mig så det finns alltid folk runt mig, jag är aldrig ensam. Jag känner aldrig behovet att gå och leta efter kvinnor eller andra vänner. Jag är nöjd.
Rachel
Jag klev av planet på JFK och tog ett djupt andetag. Är det så här frihet luktar? Jag hoppas verkligen det.
Först behövde jag bli av med några av kläderna jag hade på mig. Det var vinter i Kapstaden så jag hade på mig en vinterklänning, jacka, leggings och långa stövlar, åtminstone hade jag sandaler i mitt handbagage. Hur jag kom ihåg att packa sandaler i mitt handbagage vet jag inte, jag är bara glad att jag gjorde det. Tänk dig att gå runt i den här värmen med vinterkläder. Nej tack. Jag gick till damtoaletten, tog av mig vinterkläderna och satte på mig sandalerna, klänningen var fortfarande lite tung men åtminstone kändes det svalare. Det kändes så mycket bättre när jag lämnade damtoaletten. New York är varmt, jag är definitivt inte van vid denna värme.
Jag gick till bagageutlämningen och hämtade alla mina väskor. Jag kände mig väldigt upprymd över detta nya kapitel i mitt liv.
Först och främst, skaffa en Uber och åka till min brors vän. Jag satte mig i en Uber och gav Uber-föraren adressen till Herman, min brors vän. Han bor på Lower East Side. Jag har aldrig träffat min brors vän men han lät väldigt trevlig när min bror pratade om honom, och det är väldigt snällt av honom att låta mig bo hos honom.
När Uber-föraren körde ut från parkeringsområdet var jag så överväldigad av allt jag såg, det var så stort, upptaget och vackert. Jag tryckte ansiktet mot fönstret och tittade på alla byggnader och bilar som passerade oss och allt jag kunde höra i mitt huvud var Alicia Keys låt, Empire State of Mind, orden.
"Baby I’m from New York
Concrete jungle where dreams are made of
There’s nothin’ you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand-new
Lights will inspire you
Let's hear it for New York
New York, New York"
De orden fortsatte att spelas i mitt huvud om och om igen, när vi nådde byggnaden såg jag en annan gul taxi och blev mycket besviken över att jag inte tog en av dem på flygplatsen. Var är man ens i New York om man inte åker i en av de gula taxibilarna? Jag gjorde en mental notering att använda en av dem snart. Vi nådde Grand Street, på Lower East Side där Hermans lägenhet var. Lägenhetsbyggnaden såg ut som en brownstone-lägenhet. Det såg ut som New York eller ska jag säga vad man ser på film.
Jag klev ur Ubern, tog mitt bagage, tackade föraren och hittade lägenheten.
En välbyggd kille med brunt hår och bruna ögon öppnade dörren, han var en attraktiv kille. Är alla i New York attraktiva? Tänkte jag för mig själv.
"Hej Rachel, jag är Herman, kom in, är du snäll."
"Hej Herman, tack."
"Kan jag hjälpa dig med dina väskor?"
"Tack Herman, jag skulle uppskatta det."
Herman tog mina väskor till mitt rum. "Du ska bo här, Rachel. Jag lämnar dig att packa upp så länge, jag kommer vara i vardagsrummet," sa Herman till mig och lämnade mig att packa upp. Det var ett litet rum men det dög för nu. När jag var klar gick jag till vardagsrummet för att hitta Herman.
"Där är du," sa han när jag gick in i vardagsrummet.
"Hur var flygresan?"
"Lång, men nu är jag här och jag kan inte vänta med att börja om."
"Kom och sätt dig så kan vi prata. Kan jag erbjuda dig vin?"
"Ja tack."
"Rött eller vitt?"
"Du får välja," sa jag och gick för att sätta mig på en L-formad brun soffa vid fönstret och gjorde mig bekväm.
"Vad har du för planer?"
"Först och främst vill jag leta efter ett jobb. Jag vet att jag har en bakgrund inom administration, men jag kan göra vad som helst tills jag har kommit i ordning och kan leta efter något inom administration."
"Min flickvän såg en annons för en barista på ett kafé på Östermalm om du är intresserad. Det kan hålla dig sysselsatt medan du letar efter något annat."
"Det låter bra, då kan jag leta efter en lägenhet så länge med de besparingar jag har."
"Ingen brådska, Rachel, verkligen ingen brådska. Jag har sagt till din bror att du kan stanna här så länge du behöver."
"Tack Herman, men det är okej, det kommer vara bra för mig att vara på egen hand och börja leva igen och vara självständig."
"Som du vill. Jag ger dig adressen till kaféet så kan du gå och träffa dem imorgon."
"Tack, Herman."
Vi satt och pratade om vad han gör för att leva, var hans flickvän Sally jobbar och hur han känner min bror. Vi drack en hel flaska vin medan vi pratade. Två timmar gick utan att vi märkte det. När jag kollade på klockan sa jag till Herman att jag skulle ta en dusch och gå och lägga mig, jetlagen började påverka mig och jag ville vara på kaféet tidigt nästa morgon.
"Inga problem, Rachel. Om det är möjligt, kan vi äta middag imorgon kväll? Då kan du träffa Sally också och vi kan prata om allt."
"Jag ska se till att jag är här imorgon kväll. Tack, Herman. Ha en god natt."
"God natt, Rachel."
Jag gick till mitt rum och hämtade mina toalettartiklar. Sedan gick jag för en mycket behövlig dusch. Flygresan tog 36 timmar med alla anslutningsflyg och jag kände mig klibbig och smutsig från resan. Jag gick in i duschen och tvättade bort all smuts och medan jag tvättade mitt hår tänkte jag på min ex-make och hur jag faktiskt tvättar bort honom och det förflutna. Jag är i ett nytt land, en ny stad och långt borta från honom. Jag ska få detta att fungera. Jag ska gå in på det där kaféet imorgon med mer självförtroende än jag känner och få jobbet, det kommer vara en början, en bra början. När jag gick och lade mig kände jag mig lättare och redo för morgondagen.