Kapitel 5: Blommor
Där det inte finns någon kamp, finns det ingen styrka. – Oprah Winfrey
Jolene körde av vägen och in på en parkeringsplats när hennes däck började dunka dunk dunk. Hon skulle bli sen till lektionen med professor Brown, som hatade när folk kom för sent. Med tårar i ögonen ringde hon sin man.
"Hej, älskling." Kom det sömniga svaret när han svarade.
"Jag har fått punktering," sa Jolene med en röst som sprack.
"Det är okej, älskling. Berätta var du är."
"På Diamond T bensinstation vid åttonde och Pine," sa hon efter att ha tittat sig omkring för att se exakt var hon var.
"Okej, jag är på väg." Hon kunde höra honom röra sig runt medan han klädde på sig. "Gråt inte, älskling. Vill inte förstöra det vackra ansiktet."
Hon log och torkade bort tårarna som hotade att falla. Han kände henne så väl. "Jag ska inte. Jag älskar dig."
"Jag med, älskling."
Hon avslutade samtalet och fällde ner solskyddet för att använda sminkspegeln. Suckande över vad hon såg, tog Jolene fram sin lilla sminkväska och fixade sitt ansikte. Hennes karamellfärgade ögon var lite ljusare än hennes långa vågiga hår. Åtminstone var håret fortfarande i sin fläta.
Hon duttade lite puder på sina bleka kinder innan hon borstade på lite rouge. Det knackade på hennes fönster och hon vevade ner det med ett leende mot den skallige mannen som tittade på henne. Han hade på sig slitna jeans och en t-shirt från en varuhuskedja.
"Körkort och registreringsbevis."
"Jag vet inte var de är."
"Då får du gå ut och ge mig en kyss." svarade han och öppnade dörren.
Skrattande gick hon ut och kysste sin man. "Min hjälte i blått."
"Alltid." Han räckte henne sina nycklar. "Ta min pickup så du inte blir sen."
Hon gav honom en snabb kyss till. "Du är bäst."
"Ja, ja." Han skrattade medan hon tog sin ryggsäck och handväska innan hon skyndade över till pickupen.
Hon kom fram till lektionen bara en minut för sent. Bokstavligen en minut. Professor Brown hade inte ens rest sig för att börja föreläsningen. Med en mental suck firade hon att hon hade hunnit.
"Fru Fargo." sa den äldre professorn utan att titta upp från tidningen framför sig. "Vilken lysande ursäkt har du för att vara sen?"
"Jag fick punktering på vägen hit."
"Och du bytte det?" frågade han och tittade upp på henne. Det självgoda uttrycket i hans ansikte visade att han redan visste svaret.
"Nej, sir. Jag ringde min man och han gav mig sin pickup så att jag inte skulle bli sen." svarade hon och skruvade sig lite i stolen i föreläsningssalen.
"Ändå var du sen." påpekade professorn.
Föreläsningen började och hans frågor riktades mot Jolene. De var alla inledda med kommentarer som "Hon kanske inte vet hur man byter ett däck, men kanske vet fru Fargo…."
Hon var glad när den lektionen var över. Innan nästa lektion gick hon till biblioteket bara för att upptäcka att boken hon hade reserverat hade lånats ut till någon annan. Hon satte sitt namn på listan igen och var nu nummer fem.
Barnpsykologiklassen drog ut på tiden och hon kom för sent till sin tredje lektion, algebra. Hon hatade algebra och professor Thompsons överraskningstester. Kvinnan älskade att ge överraskningstester.
När hennes sista lektion för dagen var över, planerade Jolene att åka hem och byta fordon. Hon föredrog sin lilla kompaktbil framför Hanks överdimensionerade lastbil. Varför han behövde en så stor lastbil skulle hon aldrig förstå.
När hon kollade sina meddelanden såg hon ett från sin chef. Meagan var sjuk och Jolene behövde komma in så snart som möjligt. Snabbt skickade hon ett meddelande till Hank och begav sig till det lilla caféet.
Torsdagar brukade vara lugna så hon förväntade sig att dagen skulle bli bättre.
Hennes dag blev inte bättre.
I sex timmar log hon medan kunderna berättade allt som var fel. Ett barn kastade en chokladmilkshake på henne och nu luktade hon sur mjölk.
När Jolene gick in i lägenheten försökte hon komma på vad hon skulle laga till middag. Hon hade inte kommit hem som hon brukade så inget hade tagits ut ur frysen. På det lilla bordet stod en stor bukett blommor och en lapp.
Fick ditt sms om att det varit en skitdag. Lämna dina kläder i tvättmaskinen, jag tar hand om dem. Jag har gått för att hämta middag. Kolla badrummet.
Hon gick in i badrummet med lappen tryckt mot bröstet. Ljus omringade badkaret och duschdraperiet var uppbundet. Hennes lilla radio med CD-spelare som vanligtvis stod i köket var på bänken med en lapp där det stod 'spela mig' fastklistrad på toppen. En ask med långa tändstickor låg bredvid med 'tänd mig' klottrat på etiketten. Under tändstickorna låg ett paket med nya badbomber.
Med tårar i ögonen satte Jolene på vattnet och lät badkaret fyllas medan hon klädde av sig sin äckliga uniform. Den staplade tvättmaskinen och torktumlaren i lägenheten var precis lagom för dem. Så länge man var okej med små tvättar hela veckan.
De hade kommit överens om att stanna i den lilla lägenheten tills hon hade ett lärarjobb. Det första hon ville ha när de flyttade var en fullstor tvättmaskin och torktumlare. Det andra var en diskmaskin.
När hon återvände till badrummet tände hon ljusen och släppte i en badbomb. När hon tryckte på play på radion fylldes det lilla rummet snart med Nat King Cole som sjöng Unforgettable.
Jolene älskade den här låten. Hennes mamma brukade sjunga den för henne och hennes bröder när de var små. Hon sjönk ner i badkaret och slappnade av tills Hank kom in och sa att han hade hennes favorit när hon var klar.
Mycket riktigt, hon fann rostbiffsmörgåsar dränkta i Horsey Sauce.
"Jag älskar dig." sa Jolene när hon satte sig bredvid honom på soffan med sin smörgås och pommes frites.
Han kysste henne på hjässan. "Jag älskar dig också, älskling."