Kapitel 1: Ny början
En diamant är en bit kol som klarade sig bra under tryck. – Henry Kissinger*
Helen visste att det var över. Långt innan hennes man hade sagt det. Hon visste om de andra kvinnorna. Och hans andra barn.
Hon var ingen idiot. När barnen var yngre låtsades hon bara att allt var bra. När de blev äldre visste de att det inte var det. Den yngsta, JD, gick nu sista året på gymnasiet och det gick inte längre att dölja.
Bob hade flyttat ut för sju månader sedan. Han ringde barnen regelbundet men hon visste inte om de pratade eller inte. Det var inte helt hans fel. Hon var inte oskyldig till att deras äktenskap föll isär.
Hon hade ingen älskare och en andra familj gömd någonstans. Men hon var lika skyldig.
När de gifte sig för tjugofyra år sedan var hon inte liten, men hon var inte heller så här stor. Tre barn, sköldkörtelproblem och låg självkänsla hade lagt på hundra kilo.
Eller mer.
Väckarklockan i rummet bredvid gick igång och lät henne veta att JD var vaken. Det var onsdag vilket betydde att han hade sin veckoliga löprunda med de andra flottisterna. Hon hörde honom gå igenom sin morgonrutin och sedan skramlade nycklarna när han gick ut.
Efter att Bob hade lämnat kunde Helen inte längre hålla uppe med bolånet och var tvungen att sälja huset. Efter att ha betalat av bolånet delade de på det som blev över, enligt skilsmässodekretet och statens lagar. Bob hade lagt en handpenning på ett nytt hus för sin nya familj. Helen betalade för sin begagnade bil och hon och JD flyttade in i en tvåa.
Med sin veckoliga lön kunde hon betala sina räkningar, mata sig själv och den bottenlösa tonårssonen och ha tillräckligt kvar för sin enda lyx.
Hennes naglar.
Damen på nagelsalongen sparade alltid hennes lördagsmorgonstid åt henne. Lördagsmorgnar klockan 9:45 satt Helen i massagestolen med fötterna i det lilla badet. Bian valde ut en färg och lät inte Helen se förrän allt var klart. Nagelkonst och allt.
De åttio dollarna kunde användas mer klokt. Men hon njöt av sin tid för sig själv. Lite bortskämdhet och hon kunde möta en ny vecka.
Hon rullade ur sängen och tog sig till det enda badrummet. Det hade varit en stor omställning. Men nu gick det bra.
Hon saknade det stora badkaret. När hon steg under duschens strålar tvivlade hon på att hon skulle kunna ta sig ner i det här badkaret.
Om hon var ärlig, skulle att ta sig ner inte vara problemet. Att ta sig upp? Det skulle nog kräva olja. Och en kran. Möjligen brandmän.
Fnissande åt tanken undrade hon om hon kunde få de heta brandmännen från TikTok.
Hon tvättade sitt hår och tillsatte balsam medan hon tvättade sig själv. När hon ansåg sig vara ren, sköljde hon av kroppen och håret. Sedan steg hon ut och använde en strandhandduk för att torka sig.
JD hade övertalat henne att skaffa dem när han fick reda på att bostadsområdet hade en pool. Hon skulle INTE gå till poolen. Inte i baddräkt. Inte i en kaftan. Inte ens i ett cirkustält. Det skulle inte hända.
Men hon gillade att hon kunde svepa handduken runt sig. Hon kammade ut sitt hår och lät det hänga ner längs ryggen för att torka. När hon tittade i spegeln såg hon sig själv och kunde inte klandra Bob för att han hade lämnat henne.
En och sextiofem lång och hundratjugo kilo. Musbrunt hår med inslag av grått. Ljusa bruna ögon såg allt. Kinderna var för runda. Skrattrynkor och kråkfötter.
Slappa armar. Stor mage. Lår som inte bara nuddade varandra, Helen undrade ofta om hon var en del sjöjungfru. Ja, hon kunde definitivt misstas för en sjöjungfru. Eller åtminstone en manet.
Hon gjorde klart sitt smink och fönade håret innan hon klädde på sig. Det var tidigt i augusti och hon var redan varm så här tidigt på morgonen. Lägg till det som ännu en anledning till att Bob lämnade. Klimakteriet, även om hennes läkare kallade det perimenopaus. Hon såg ingen skillnad.
Klänningen hon valde var gyllenbrun med flerfärgade höstlöv på. Enkla guldringar i öronen och armbandet hennes barn hade gett henne var de enda smycken hon bar. Det hade gått över sex månader sedan hon tog av sig sin vigselring, och hon var fortfarande inte van vid att inte bära en ring.
Helen tog en jacka och sin lunch från kylen och gick ut i morgonljuset och började sin trettio minuter långa bussresa till kontoret där hon hade arbetat sedan hennes äktenskap tog slut.
De nya ägarna av byggnaden hon arbetade i skulle komma dit idag. Åtminstone skulle de inte ta bort hennes receptionisttjänst.
Än.
Hon visste att en av advokaterna på en av byråerna ville bli av med henne. Kvinnan klagade ständigt på den tjocka receptionisten som kunde ersättas av en säkerhetsvakt. Eller en kiosk.
Som om Helen inte visste att hon var tjock, kvinnan som sprang maraton på helgerna gillade att påpeka det för henne.
Hon ville verkligen ge kvinnan en avhyvling. Helen hade alltid ett smart svar redo, som aldrig blev sagt.
"Jag har en spegel, ja, jag ser hur tjock jag är."
"Verkligen? Åh herregud! Är det därför jag måste köpa storlek 2X?"
"Jag är så glad att du berättade det för mig. Jag har bara haft den här kroppen i fyrtiotre år, jag visste inte att jag var tjock."
"Det är för att jag har mer personlighet än du. Jag håller den gömd mellan mina fettvalkar."
Helen undrade ofta vad kvinnans reaktion skulle vara om hon sa något. Men hon gillade sitt jobb. Ännu mer, hon gillade förmånerna med sitt jobb. Du vet, de som att kunna betala hyran. Så hennes kommentarer stannade i hennes sinne bakom hennes leende. Medan hon hoppades och bad att hennes tårar inte skulle falla.
När hon kom fram till byggnaden satte Helen upp de tre kaffestationerna i den stora lobbyn. Persiennerna var öppnade lite för att släppa in morgonljuset. Sedan satte hon sig vid sitt skrivbord och öppnade sin dator.
Tjugo minuter efter åtta blev hon kallad till byggnadsförvaltarens kontor. Leende nervöst satte hon sig i stolen han pekade på.
"Helen, jag vill att du ska veta att nästan alla här är upprörda över detta. Ägarna tar bort din tjänst. Men ett av kontoren på övervåningen vill gärna prata med dig."