Hans Galna Luna

Känslan

Jag himlade med ögonen. Det är Olive, den otrevliga tjejen från klubben. Jag stönade. "Vad i hela friden gör du här?"

Hon väste. "Jag borde fråga dig det," skrek hon.

Jag stönade. Den här tjejen är bara för aggressiv för min smak. "Det här är min skola, okej? Om det är någon som är ny här, så måste det vara du."

Ella fnissade. "Kom igen, Olive. Det är din första dag här. Du borde inte ställa till med en scen."

Jag himlade med ögonen. Så hon är ny här. Olive stirrade farligt på mig ett tag. Jag lät mig inte påverkas av hennes blickar. Jag stirrade tillbaka på henne. "Be för att vi inte stöter på varandra igen, för om vi gör det, kommer jag att krossa dig," sa hon. Mina ögon vidgades. Hotar den här tjejen mig? Hon gick förbi mig och stötte till mig i processen. Jag kände en pirrande känsla. Hon stannade upp och stirrade på mig. Min varg var glad och det kändes som om den snart skulle hoppa ut ur min kropp. Jag himlade med ögonen. Hon kan väl inte vara min partner, eller hur? Vi stod båda och stirrade på varandra och jag kunde svära på att jag såg gnistor i hennes ögon. Ella harklade sig och ryckte oss tillbaka till verkligheten.

Jag himlade med ögonen. Hon stötte till mig för andra gången, den här gången hårdare. Jag stönade. "Hej!!" Hon ignorerade mig och drog med sig Ella. Jag himlade med ögonen. Det är något med den här tjejen som jag inte riktigt förstår. Jag fortsatte stirra efter henne tills hon var utom synhåll. Hennes doft fyllde fortfarande mina näsborrar. Jag suckade. Nigel brast ut i skratt och jag väste.

"Varifrån känner du henne?" frågade han.

Jag väste. "Det är en lång historia."

"Berätta allt."

"Du får fråga Google om det," svarade jag och gick ifrån honom.

Han sprang efter mig. "Hej!!" Jag ignorerade honom och gick in i klassrummet. Några tjejer vinkade åt mig medan andra glodde.

Några minuter senare kom Olive in i klassrummet med Ella. "Hej, Nolan," vinkade Ella.

Jag log och vinkade tillbaka. "Är hon inte söt?" viskade Nigel.

Jag rynkade pannan. "Vem?"

"Tjejen Olive."

Jag väste. "Och aggressiv också."

Han fnissade. "Du har inte berättat hur ni träffades."

Jag himlade med ögonen och plockade upp en lärobok. "Vad ska vi ha nu?"

"Du ignorerar mig, va?"

Jag reste mig. "Jag tror jag behöver hämta något från mitt skåp," sa jag och gick ut ur klassrummet. Jag kunde höra Nigel stönade men det brydde jag mig inte om.

**

Det var dags för lunch. De flesta eleverna hade lämnat klassrummet, kvar var jag, Nigel och Olive. Nigel var upptagen med sin telefon medan Olive skrev ner några saker. Med uttrycket i hennes ansikte visste jag att hon hade svårt med vad hon än gjorde. Jag bestämde mig för att erbjuda henne hjälp. Jag reste mig. Nigel höjde på huvudet. "Hej, vart ska du? Skulle vi inte vänta på Bella?"

Jag himlade med ögonen. Nigel och hans frågor! "Vi väntar på Bella."

"Och vart i hela friden skulle du gå innan jag stoppade dig?"

Jag pekade på Olive. "För att hjälpa henne."

Han väste. "Och när blev du en hjälpare, Nolan?"

"Ser du inte att hon har svårt?"

"Jag vet. Jag ser det tydligt. Men vad jag inte förstår är hur det är ditt problem?"

Jag himlade med ögonen. "Jag försöker bara vara snäll."

Han lade ner sin telefon på bordet. "Berätta för mig. Är det något jag missar med den här tjejen? Har du börjat få känslor för henne?"

Jag fnissade. "Skojar du?" Jag satte mig ner. "Titta på hennes attityd. Är hon den typen av tjej jag vill ha?"

"Nej, det är det som är det överraskande. Nolan, vad pågår?"

Jag fnissade. "Kom igen, det är väl inget brott att hjälpa, eller hur?"

"Nej, men är du säker på att du inte gör det av någon anledning?"

Jag himlade med ögonen. "Ja."

Han tittade misstänksamt på mig. "Inga dolda motiv?"

Jag fnissade. "Inga som jag kan tänka på." Han suckade. "Kan jag gå nu?"

"Du kan. Men när hon krossar ditt hjärta, kom inte och gråt."

Jag himlade med ögonen. "Jag sa aldrig att jag skulle gå dit för att bjuda ut henne."

"Det sa jag aldrig heller."

"Vad som helst," mumlade jag. Jag lämnade Nigel och gick för att träffa henne. "Hej." Hon lyfte på huvudet. "Jag ser att du har svårt att..."

Hon avbröt mig. "Jag bad aldrig om din åsikt."

Jag stönade. "Är du alltid så här?" Hon rynkade pannan. "Jag menar otrevlig, kaxig..."

Hon lade handen på bordet och blinkade med ögonfransarna. "Jag tror att du har överstannat ditt välkomnande."

"Vad?"

"Du hörde mig och jag är säker på att du inte är döv." Jag himlade med ögonen. "Ut!!" skrek hon. Jag himlade med ögonen. "Ut..."

"Du behöver inte skrika, okej? Jag går." Jag lämnade henne och gick för att träffa Nigel som stirrade på oss. Jag visste att han skulle skratta. Det var bara en tidsfråga. Han kunde inte hålla sig, för han började skratta i samma ögonblick som jag satte mig. Jag blängde på honom.

"Jag sa ju att det var en dålig idé."

Jag fräste. "Det var inte som att jag frågade ut henne."

"Ser hon ut som någon som bryr sig?"

Jag stönade. "Åh, jag känner mig förnedrad." Nigel skrattade. "Sluta skratta. Det är inte roligt."

Han täckte munnen med händerna. "Jag kan bara inte låta bli."

Jag fräste. "Och var är din tjej?" Han fnissade. "Hon borde vara här nu. Vad håller henne?"

"Hey, häll inte din ilska på min tjej."

Jag fräste. "Om hon inte är här inom fem minuter går jag."

Han skrattade. "Tala om trollen." Jag vände mig mot dörren. Bella kom gående mot oss. Jag log. Det är min kusin. Jag gillar hur hon bär sig åt.

"Hej kusin. Hej älskling." Hon gav oss varsin kindpuss men spenderade tid på att kyssa sin tjej.

Jag stönade. "Det finns singlar här, kom ihåg?" Jag tittade på Olive för att se hennes reaktion. Överraskande nog stirrade hon också på mig. Men hon vände bort blicken när jag tittade. Jag fnissade.

"Är någon kär?" frågade Bella.

Jag rynkade pannan. "Vem är kär?"

Hon skrattade. "Du så klart. Ser du hur du har stirrat på pojken där borta. Säg inte..." Jag tittade på Nigel och vi började skratta. "Vad? Missar jag något?"

"Han är en tjej. Förlåt, hon är en tjej," svarade Nigel. Jag var för upptagen med att skratta för att tänka ut det bästa svaret på hennes fråga.

Hon smalnade med ögonen. "Är du seriös?" Jag nickade. Hon skrattade. "Jag misstänkte det när jag kom in. Hon är för söt för att vara en pojke."

Nigel himlade med ögonen. "Vad menar du? Att killar inte är söta?"

Jag fnissade och lutade mig tillbaka. Ännu ett hett pargräl är på väg att börja. "Nej, jag menade bara att hon ser ut som en tjej..."

"Det rättfärdigar inte dina ord."

"Kom igen, älskling. Jag menade inte så."

Jag himlade med ögonen. Tråkiga parkonversationer. Jag reste mig upp. "När ni är klara med att bråka vet ni var ni hittar mig."

Nigel skickade ett tankemeddelande till mig. "Hej, Nolan. Vi är inte klara med att prata."

Jag fräste. "Hon är din tjej, inte min. Lös det själv."

**

Resten av dagen i skolan var inte som vanligt för mig. Jag kunde inte koncentrera mig i klassen. Jag spenderade mestadels av tiden med att stirra på Olive. Hon blängde på mig vid varje tillfälle hon fick, men jag var för upptagen med att stirra på henne för att bry mig om det. Nigel fortsatte att knuffa mig. När det var dags att gå hem gnällde min varg. Han ville inte sluta stirra på vår förmodade partner. Jag var inte ens säker på att hon är vår partner än. Men den här känslan jag har just nu får mig att tro att hon måste vara min partner. "Nog med stirrandet, låt oss gå hem," sa Nigel.

Jag himlade med ögonen och reste mig. "Jag stirrade inte."

"Det gjorde du visst."

Jag fräste. "Möt mig i bilen."

Han drog tillbaka mig och jag blängde på honom. "Vad döljer du för mig?"

Jag stönade. "Ingenting."

Han fräste. "Nolan, jag känner dig för väl. Du döljer något."

Jag himlade med ögonen. Det finns mycket som är dolt för dig, Nigel. "Det gör jag inte," svarade jag.

"Är hon din partner?"

Jag himlade med ögonen. "Nej."

Han skrattade. "Hon är din partner."

"Det är hon inte."

"Jo, det är hon." Han pekade på mitt ansikte. "Ser du den här blicken, jag kan fortfarande minnas den."

"Jag vet inte vad du pratar om."

Han skrattade. "Två år sedan. När jag brukade hjälpa dig smyga ut ur flockhuset." Jag stönade. "Jag tror inte att hon vet att du är den hon räddade för några år sedan."

Jag fräste. "Hon är inte densamma. Mycket har förändrats med henne."

Han fnissade. "Någon har äntligen accepterat sanningen."

Jag rynkade pannan. "Vilken sanning?"

"Att hon är din partner."

Jag fräste. "Hon är för aggressiv."

Han fnissade. "Vet hon det än?"

"Vad då?"

"Att hon är din partner." Jag skakade på huvudet. "Jag tycker att du borde berätta för henne."

Jag fräste. "Vilken skillnad skulle det göra?"

"Man vet aldrig."

"Jag kan inte."

"Kom igen, du kan."

"Jag tycker det är en dålig idé."

"Det är det inte, lita på mig."

Jag suckade. "Jag litar på dig. Jag ska berätta för henne imorgon."

Han skrattade. "Det är min kille."

**

När vi kom tillbaka till flockhuset var jag tvungen att öva på hur jag skulle berätta för henne att hon är min partner. Jag fortsatte att gå runt i rummet och försökte hitta de perfekta orden att säga. Jag kunde höra en telefon ringa, men det var inte min telefon. "Det måste vara den andra jag brukar ha i garderoben." Jag plockade upp telefonen och kollade på displayen. Jag stönade. Jag antar att jag får öva imorgon. Just nu kallar jobbet.