Hans Galna Luna

De nya flickorna

När jag kom tillbaka till klubben var Nigel redan upprörd. "Vill du att min pappa ska leta efter oss, eller hur?"

Jag himlade med ögonen. "Ta det lugnt, jag är ju här nu." Han blängde på mig och jag skrattade. "Kom igen, låt oss gå."

Han mumlade några ord och tog äntligen ett steg. Jag fnissade och följde efter honom tillsammans med Bella. Bilresan tillbaka till flockhuset var tyst och jag kunde inte sluta tänka på tjejen jag träffade på klubben. Jag gillade verkligen hennes energi och hon påminde mig mycket om någon jag en gång kände. När vi kom fram till flockhuset väntade Declan, Nigels pappa, redan på oss. "Hur många gånger har jag varnat er båda för att inte stanna ute sent?"

"Vad var det jag sa," viskade Nigel och jag fnissade.

Han gick mot oss. "Var ni på klubben igen? Tvingade Nigel dig att gå den här gången?" frågade han.

Jag skrattade. Till och med hans pappa vet hur mycket han älskar klubbar. "Nej, nej. Vi ville bara ha lite kul," svarade jag. Nigel suckade.

"Gå bara in. Och se till att ni inte stannar ute så här sent igen." Vi nickade som små barn. "Är det ett löfte?" Vi nickade igen. "Gå in nu. Det blir kallt ute."

Jag himlade med ögonen och vi gick in i huset. "God natt," vinkade jag till Nigel och Bella när jag gick mot mitt rum. Jag kände mig redan trött och sömnig. Jag tog en snabb dusch och lade mig i sängen. Jag måste sova tidigt, för jag vet att morgondagen kommer att bli hektisk för mig, om inte för alla.

**

Det var alarmet som väckte mig ur sömnen. Jag stönade. Jag kände mig fortfarande sömnig. Jag stängde av alarmet och lade mig ner för att sova lite till. Den här gången var det ljuset som strömmade in genom fönstret som väckte mig. Jag tog upp telefonen för att kolla tiden. Klockan var några minuter över åtta och mitt möte med Brian Enterprises var klockan nio. "Fan," svor jag. Hur kunde jag sova så länge? Jag måste ha druckit för mycket champagne. Jag fnös. Tack vare Nigel. "Det här är inte tid att bli arg," sa mitt undermedvetna.

Jag nickade instämmande och reste mig ur sängen. Jag rusade in i badrummet för att ta en dusch och klädde mig sedan i en svart kostym. Hur mycket jag än hatar att bära det, måste jag göra det för jobbet. Jag tog min kontorsväska för att kolla om alla dokument var där. Lyckligtvis var de det. Jag lade mina svarta läderbyxor och jacka i en väska. Jag ska byta om till det för skolan efter mötet. Efter att ha fixat håret rusade jag nerför trapporna. Nigel satt vid matbordet med några andra varulvar. Bella var inte där. De reste sig för att hälsa på mig men jag vinkade bara åt dem. "Nigel, möt mig vid parkeringen."

Han rynkade pannan. "Ingen frukost?"

"Nej, det är nästan dags för mötet."

Han stönade. "Okej, jag möter dig där nere."

"Skynda dig."

"Självklart."

**

Mötet slutade med att vi fick kontraktet. Mr. Brian reste sig. "Grattis, Mr. Nolan."

Jag log och reste mig också. "Tack så mycket för att du litar på oss, Mr. Brian."

Han log. "Jag tror inte att ni kommer göra mig besviken."

"Det kommer vi inte, det är ett löfte," svarade Nigel och jag nickade.

Mr. Brian log. "Vi ses på mitt kontor på måndag."

Jag nickade. "Vi kommer att vara där."

Vi skakade hand och jag följde honom till dörren. Efter att han gått drog jag snabbt av mig kostymen. Jag svettades redan. Nigel skrattade. "Ta det lugnt."

Jag himlade med ögonen och satte mig ner. "Jag kan inte tro att vi fick kontraktet."

Han log. "Jag visste att du skulle klara det."

Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen. "Jag kan inte tro att jag har lyckats bygga och upprätthålla det här företaget så länge. Jag trodde jag skulle misslyckas. Jag trodde jag skulle bli så deprimerad att jag skulle sluta som en förlorare."

Nigel tog min hand. "Jag har alltid vetat att du skulle klara dig bra. Titta på dig, du har vuxit upp. Du har byggt ett namn för dig själv. Du har också lett flocken med stor ansträngning. Ibland beundrar jag dina ledarskapsförmågor."

Jag fnissade. "Och du har inte lärt dig något av det än?"

Han fnös. "Jag har ingen tid för stress."

Jag himlade med ögonen. "Verkligen?" Han nickade. "Jag ser det som ett tecken på lathet."

"Jag är inte lat."

"Det ser jag inte."

Han fnös. "Ska vi inte till skolan?"

"Självklart ska vi det."

Han stönade. "Måste vi? Kan vi inte bara stanna kvar på jobbet?"

Jag himlade med ögonen. "Du springer ifrån Bella. Bråkade ni igår?"

Han suckade. "Nej, det var inget bråk. Bara ett litet missförstånd, men du vet hur Bella är. Hon är komplicerad."

Jag skrattade. "Hon är din partner. Du måste förstå henne."

Han fräste. "Jag önskar att du också hade en partner, så jag kunde säga samma sak till dig." Jag blängde på honom och han skrattade. "Förlåt. Jag borde inte ha sagt det. Men jag hoppas verkligen att din partner dyker upp snart."

Jag reste mig upp. "Gå och gör dig i ordning. Vi ska till skolan."

"Nolan?"

"Nu!" beordrade jag.

Han suckade. "Okej, Alpha," sa han med en sarkastisk ton, men jag var inte på humör för det. Jag lämnade honom och gick för att göra mig i ordning för skolan. Mitt humör var inte lika livligt som tidigare. Hans ord träffade mig djupt. Jag önskade en gång att jag också hade en partner. Men just nu vill jag inte tänka på min partner, inte efter att ha letat efter henne i två år. Jag bryr mig inte om henne!

**

Bilen stannade precis framför skolans grind. Det är en skola för alla Alphor. Men familjerna till Alphor och Betor får också gå där. Jag öppnade dörren för att kliva ut. Nigel stönade. "Ska han inte köra oss in på skolgården?"

Jag fräste och klev ur. "Du kan sitta kvar i bilen för allt jag bryr mig om!" Jag började gå.

"Hej!" ropade han och sprang efter mig. Jag skrattade. "Vänta!"

Jag höll snabbt ett neutralt ansikte och vände mig om. "Vad?"

Han himlade med ögonen. "Är du fortfarande arg på mig?"

Jag rynkade pannan. "För vad, exakt?"

Han suckade. "För att jag pratade om din partner."

Jag brast ut i skratt. Är han seriös? "Nej. Jag tänkte inte ens på det."

"Men du har vägrat prata med mig."

Jag skrattade. "Åh, det. Jag var inte på humör att prata med dig."

Han fnös. "Verkligen?"

Jag nickade. "Verkligen."

"Du..." Jag ignorerade honom och började gå iväg. Jag hörde honom stöna. "Hej, jag är inte klar med att prata." Jag ignorerade honom och fortsatte gå. "Nolan." Han rörde vid mig och jag sköt bort hans hand. "Hej!" Jag himlade med ögonen och började springa. Han sprang efter mig och lyckades till slut komma ikapp mig. "Du är en riktig skitstövel!" Jag kunde inte sluta skratta. "Hej, sluta skratta. Det är inte roligt, okej?"

"Jo, det är det. Såg du ditt ansikte när jag sa att jag inte var på humör att prata med dig?"

Han fräste. "Du är bara..."

"Nigel?" Bella ropade. Nigel stönade. Jag höjde blicken för att se henne komma mot oss. "Ni är sena!" Jag himlade med ögonen och tittade på Nigel som redan såg frustrerad ut.

Han mind-linkade mig. "Är du redo?"

Jag himlade med ögonen. "För vad?" svarade jag genom mind-linken.

"Att springa." Jag skrattade. "Jag är seriös. Om du inte springer med mig får du möta din kusin ensam."

Jag blinkade. Jag är inte redo att lyssna på hennes babbel. "Jag är redo."

Han nickade. "Efter räkningen av tre. Ett, två, tre."

Vi sprang iväg till Bellas förvåning. "Hej!" skrek hon. Vi slutade springa när vi var säkra på att vi var långt ifrån henne. Jag höll mig för bröstet och skrattade. En sak jag älskar med den här skolan är att jag får vara mig själv, inte bara en Alpha.

Nigel skrattade. "Jag kan inte tro att jag sprang ifrån min partner," sa han.

Jag himlade med ögonen. "Du springer alltid ifrån henne. Det är inget nytt." Han blängde på mig och jag skrattade. "Dags att gå till lektionen." Jag vände mig om för att gå men stötte in i någon. Hans/hennes böcker föll till marken.

Jag stönade och Nigel skrattade. "Hej. Är du blind eller något?!" Hon skrek. Jag himlade med ögonen. Det är en tjej. Jag höjde blicken och hon flämtade. Hon drog sitt hår bakåt. Jag böjde mig ner för att hjälpa henne plocka upp böckerna och räckte dem till henne. Hon skrattade. "Förlåt att jag skrek åt dig."

"Det är inget. Jag får väl vara mer försiktig nästa gång."

Hon rynkade pannan. "Är du inte arg?"

"Nej."

Hon log. "Du är snäll." Jag himlade med ögonen. "Förresten, jag heter Ella," sa hon och sträckte fram handen för att skaka min.

"Nolan," sa jag och tog hennes hand i min. Nigel hostade och jag stönade. "Ella, det här är Nigel. Min..."

"Bästa vän," svarade Nigel snabbt. Jag blängde på honom. Jag ville säga Beta, inte min bästa vän!

"Trevligt att träffas, Nigel."

"Trevligt att träffas du med."

"Ella?" Någon ropade. Jag vände mig om för att se vem det var och möttes av två arga blå ögon. Vänta, hennes ansikte ser bekant ut. "Du!" Hon pekade på mig. Jag flämtade. Den här tjejen igen!