Den hänsynslösa alfaen
OKÄND
Jag stod vid fönstret och tittade ut över utsikten framför mig. Det har blivit min morgontradition när jag vaknar. Jag går direkt till fönstret för att titta på trädgården, några meter från mitt packhus. Jag älskar hur morgonfröjdens blommor öppnar sig varje morgon. Det är beviset på en vacker morgon. Ett litet leende smög sig fram på mina läppar, men jag dolde det snabbt. Som om jag plötsligt kom ihåg något, vände jag mig snabbt om. Vad är så bra med den här morgonen? Ingenting! Inte med nyheterna jag fick igår. Jag stönade och satte mig i soffan. Jag borde ringa Martins. Jag behöver veta vad som gäller. Om vi ska anfalla eller inte. Jag reste mig och gick för att hämta min telefon. Mitt alarm ringde och jag stönade. Dags att göra sig redo för skolan. Jag himlade med ögonen. Sa jag skola? Dags att förbereda sig för jobbet. Jag borstade bak håret. Herregud, jag behöver gå till skolan och samtidigt kallar jobbet. Jag stönade. Det har varit svårt att hålla jämna steg med båda. Jag skrattade till. Jag pratar som om de är människor, eller hur? Tja, de är som mina föräldrar. De som dog för några år sedan. Jag blinkade med ögonen. Jag hatar att minnas natten de dog. Jag... Min telefon ringde och jag suckade. Jag kollade vem det var och det var Martins. "Perfekt timing," tänkte jag.
Jag svarade på samtalet. "Boss?"
Jag suckade. "Du räddade mig precis från att tänka"
"Jag är glad att jag kunde hjälpa"
Jag nickade. "Vad är uppdateringen?"
"Månpaket har vägrat att samarbeta. Jag föreslår att vi anfaller"
Jag log. Det är min pojke. "Och Soluppgångspaket?"
"Samma"
Jag nickade. "Bra. Gör er redo. Vi anfaller vid midnatt"
"Ja, boss"
Samtalet avslutades och jag suckade. De vill ha det hett, jag kommer besöka dem ikväll!!
**
Jag satt i mitt rum och gick igenom några dokument. Det var kartan som innehöll alla gömställen i paketen. Vi kommer att invadera några paket den här veckan. Månpaket är det paket vi vill börja med. Jag gick igenom kartan när dörren öppnades. Min vän kom in. Jag gömde snabbt papperen. "Hej, No..." Han stirrade på mig och jag log. "Vad gömmer du?"
"Åh, inget. Du är redan klädd?" frågade jag och försökte byta ämne.
Han blängde på mig. "Försök inte byta ämne, okej?"
Jag kliade mig lite i huvudet. "Jag borde gå och göra mig redo för skolan"
Han rynkade pannan. "Skolan?". Jag nickade.
"Eller har du planer på att missa skolan?"
"Jag trodde vi hade ett möte med Williams AB?"
Jag skrattade. "Tja, jag tror jag..."
Han fräste. "Bara gör dig redo och möt mig nere"
Han gick ut ur rummet och jag skrattade. Jag borde nog göra mig redo innan han stormar in i mitt rum som ett argt lejon.
**
Jag tog på mig min mask och plockade upp mitt svärd. Jag var klädd i svarta byxor och en svart skjorta, med mina svarta stövlar och kappa. Jag älskar att klä mig i svart när jag ska på ett dödligt uppdrag. Jag kallar det kläder för humöret. Efter att ha sett till att min mask täckte mitt ansikte, gick jag ut. Det var efter midnatt. Fyra av mina vakter väntade redan på mig. De bugade när de såg mig. "Alpha, vi är redo för uppdraget"
Jag nickade, även om jag inte var intresserad av det. "Är de andra svärden redo?"
Arden, en av vakterna bugade. "Ja, min herre"
"Bra". Jag tittade mig omkring. Allt verkade tyst. Vi var mitt i en tät skog, i ett av mina många lager. Jag suckade och gestikulerade med händerna för dem att komma närmare. "Vi borde ge oss av". De bugade alla när jag gick in i bilen. Vi körde iväg.
**
Bilen stannade och jag klev ut. Martins och tjugo av mina krigare var redan på plats och väntade. "Du är här boss" Martin bugade.
Jag flinade. "Självklart är jag det. Vad är uppdateringen?"
"Alla sover"
Jag stönade. "Jag vill inte att de ska sova. Vi dödar dem inte tyst, okej?"
"Boss, jag tänkte..."
"Vi väcker dem. Det är fel att döda dem i sömnen."
Han bugade sig. "Ja, boss."
Jag log. "Bra."
Tystnaden återvände när mörkret sänkte sig över området. Man kunde knappt se vad som fanns bredvid eller framför en. Inte heller vad som fanns bakom. Tack vare mina varulvsögon kunde jag se klart. Jag log. Min dröm är på väg att bli verklighet. Jag ska visa dem varför jag kallas den hänsynslösa Alfan! "Krigare, låt oss gå nu! Döda varje själ ni ser. Men rör inte kvinnorna och barnen!" beordrade jag. Jag kanske är hänsynslös, men jag bryr mig fortfarande om dessa varelser. Jag ser dem som sköra varelser.
"Ja, Alfa," svarade de.
"Alfa, ska vi anfalla från luften?" frågade Martins.
Jag nickade. "Var på er vakt, allihop!"
"Ja, Alfa."
Vi marscherade in i territoriet. De gick tyst och dödade vakterna vid porten. Jag fnös. "Jag vill inte ha tysta dödsfall!"
"Ja, boss," svarade de i kör.
Jag log. "Bra, Martin, du och dina pojkar ska gå till höger."
Han bugade sig. "Ja, boss."
Jag pekade på några krigare. "Arden, led dem till vänster, och Max och resten ska gå genom stånden."
"Ja, boss."
"Jag går framåt."
"Boss, bara du ensam?" frågade Arden.
Jag log. "Ja. Alfan för månpaket tillhör mig."
"Du kan inte gå ensam. Jag följer med dig," sa Martins.
"Jag följer också med dig," svarade Arden.
Jag smalnade med ögonen. "Vågar ni ifrågasätta min order!"
"Vi är ledsna, boss. Vi vill bara hålla utkik för dig," svarade Martins.
Jag fnös. "Ni borde hålla utkik för er själva." Jag gestikulerade med handen. "Gå nu och låt mig inte behöva upprepa mig."
De bugade sig. "Ja, boss."
"Kom ihåg, avsluta livet på varje man ni ser." De nickade instämmande. Jag såg dem gå sina separata vägar, enligt min order. Jag log och gick mot packhuset. Alfa Jordan, vänta på mitt anfall!
**
När jag gick förbi några platser kunde jag se döda kroppar. Kvinnor grät liksom barn. De sörjde sina döda, antar jag. Jag tittade bort innan jag blev rörd av deras klagorop. Packhuset var bara några steg bort från mig. Jag kunde se Jordan utanför packhuset med några krigare. Jag ställde mig framför honom. "Trevligt att se dig, Alfa Jordan." Han stirrade på mig men sa inget. Jag kunde se rädslan i hans ögon, men han försökte dölja den så gott han kunde. "Har hunden äntligen klippt av din tunga?"
"Alfa..."
"Du vet inte ens mitt namn? Jag ska hjälpa dig. Du kan kalla mig den hänsynslösa Alfan."
Han backade lite. "Du... Du är den hänsynslösa Alfan?"
"Ja, det är jag."
Han föll på knä och resten följde efter. "Jag... Jag... Jag visste aldrig att du är den..."
"Den hänsynslösa Alfan. Nu vet du."
"Jag är så ledsen, Alfa."
"Jag vet att du är. Men det är bara för sent." Han försökte säga något, men jag tystade honom. "Säg din sista bön." Jag höjde svärdet och skar det genom hans hals. Blodet stänkte och jag stönade. Jag drog fram en tygbit ur fickan och torkade bort blodet. Jag tittade på de andra. "Tyvärr, ni gjorde inget mot mig, men jag kan inte skona era liv." Jag dödade dem en efter en och vände mig om. "Martins, samla överlevande. Jag behöver tala med dem."
Martins gick närmare och bugade sig. "Ja, boss."
Några minuter senare var de alla samlade. Jag tittade på deras ansikten. "Idag har jag blivit er nya Alfa. Den som går emot min order kommer att torteras svårt."
"Ja, Alfa," svarade de med darrande röster.
Jag flinade. Jag älskar att se människor frukta mig. Jag älskar när de inte vågar gå emot mina order. De säger att jag är kallhjärtad och brutal. Men jag kallar mig själv hänsynslös. Ja, jag är den hänsynslösa Alfan!