Kapitel 5: Kompis
Rhys synvinkel:
Jag vaknade med ett ryck, flämtande efter luft medan mina lungor brann av syrebrist och jag genast stönade av smärta. Mina armar var utsträckta och värkte, silverbojor fick min hud att bränna vid varje beröring. Mitt ansikte kändes fruktansvärt rått och min högra axel värkte som tusan, antagligen från kulan som den där byflickan sköt mot mig...vänta...
Mina ögon anpassade sig äntligen till det svaga ljuset i det stora rummet där jag var instängd, och det tog lite tid innan jag kunde se klart. Jag satt lutad mot en vägg i vad som såg ut som en fängelsecell, mina handleder bundna ovanför mitt huvud med silverbojor. Jag vände huvudet med svårighet mot min axel för att se att den var dåligt bandagerad; torkat blod färgade det en gång vita tyget mörkt rödbrunt. Mitt ansikte kändes som om huden hade skalats av, vilket antagligen var fallet eftersom det gjorde ont som en varg i löp.
Cellen jag befann mig i var stor, så stor att det enda ljuset som hängde från taket inte var tillräckligt för att lysa upp korridoren utanför. Jag försökte använda min röst först, men inget kom ut. Min hals var för torr för att användas. Så jag kontrollerade förbindelsen med flocken. Överraskande nog kunde jag inte kontakta någon. Förbindelsen var död, vilket betydde att silverkulan hade undertryckt min varg för ett tag. Panik steg i magen, men jag kontrollerade den. Jag var Alfa. Jag tappade inte fattningen.
En kall vindpust blåste från någonstans i rummet, vilket fick mig att rysa och för första gången märka att mina varma kläder hade tagits bort, vilket lämnade mig i min svarta T-shirt och matchande mörka byxor och snökängor. Åtminstone hjälpte kylan till att lindra smärtan lite, men den fick mig också att skaka. Det var tur att vi som varulvar hade en relativt högre kroppstemperatur än människor, annars skulle jag ha frusit ihjäl för länge sedan.
Fan! Hur länge har jag varit borta? Vilket datum var det? Var det natt eller dag? Om jag inte kom ut härifrån i tid skulle Aiden och Devon säkert ställa till med problem. Ett stön hördes någonstans bortom gallret precis i det ögonblicket och fångade min uppmärksamhet. Jag försökte ropa igen men fick ett hostanfall. Men det gjorde susen.
"Rhys?" Zyanes hesa röst var lika välkommen för mig som en kall öl en varm sommardag. "Z-zyan..." min hals var fylld av grus och min röst lät ohörbar även för mitt eget öra, men lyckligtvis kunde han höra den.
"Alfa? Är du okej? Varför i hela friden är jag bunden med silver och var i hela världen är vi?" Hans röst blev starkare för varje ord, vilket betydde att han var oskadd. Den vita Alfan verkade ha tagit sin tid att tortera mig istället.
"In-gen aning...byflicka...din partner...sköt mig," lyckades jag få fram. "Vad?" Ett morrande och sedan ljudet av rasslande kedjor från motsatta sidan av rummet, bortom gallret.
"Fan! Jag kan inte bryta mig loss. Jävla silver!" Zyane svor. Han försökte rassla dem lite till medan jag försökte spara min styrka för att läka. Flyktplaner behövde energi, och just nu hade jag ingen. Dessutom var det den vita vargen som hade fångat oss; han skulle inte döda oss utan att ställa frågor först...vänta...jag insåg något med ett ryck, något som hade fastnat längst bak i mitt sinne men som jag inte hade kunnat sätta fingret på förrän nu.
"Kvinna," flämtade jag fram, min röst starkare än den varit för några sekunder sedan. "Vad?" Zyane slutade rassla med kedjorna, gav upp sitt fåfänga försök att bryta sig fri.
"V-vargen... den är hona," jag hann se den innan jag blev skjuten. Och jag tvivlade inte på vad jag såg.
Slank och muskulös, lite mindre än min varg, rent vit päls med blå, blå ögon som havets färg, men definitivt hona. Den vita vargen var hona. Även med så mycket avstånd mellan oss hade jag märkt kraften, auran av en Alfa som strålade från den.
"En kvinnlig Alfa?" viskade jag för mig själv.
Det var oerhört. Alfor var alltid män. Honorna, som hade privilegiet att vara Alfans partner, kallades Luna. Hur kunde då en hona bli en Alfa?
Jag avbröts i mina tankar av ljudet av en dörr som gnisslade och sedan tunga steg som närmade sig oss.
Snart nog fylldes korridoren med ljus och Zyanes cell kom i sikte. Han var bunden på samma sätt som jag men var annars oskadd. Stegen kom närmare och till slut kom personen i sikte. Och vem kunde det vara om inte byflickan, även känd som Zyanes underbara partner.
"Åh! Ni är båda vakna!" Hon log mot oss medan hon klappade händerna; som om hon pratade med vanliga husgäster och inte människor som hon hade hängande från fängelseväggar.
Hon hade bytt ut kjolen och tröjan mot ett par militärbyxor och en svart tröja. Håret var utsläppt, och jag måste erkänna, hon kanske var ung men flickan var vacker. Självklart var hon det, hon var ju en varg. Borde ha förstått det med de ovanliga ögonen.
"Jag vet att det är väldigt obekvämt att hänga från silverbojor sådär, men oroa er inte. Alfan kommer snart... så fort hon är klar med de män ni tog med er," mumlade hon den sista delen för sig själv men jag lyckades ändå höra det. Hon vände sig sedan till mig, "Förlåt för ditt ansikte. Att tina upp skulle ha orsakat rynkor, så jag skalade bara av huden. Den kommer att växa tillbaka ändå." Hon sa det som om hon pratade om dagens meny och inte om att flå mig levande.
"Tack, det var verkligen inte nödvändigt," svarade jag sarkastiskt.
"Jag gillar din humor," log hon det där irriterande leendet som Zyane verkade vara förtjust i.
Jag var på väg att snäsa åt min förrädiska beta när ljudet av dörren som slog mot väggen ekade genom rummet och den mest underbara doften nådde min näsa.
"Aj! Stackars dörr," sa flickan sarkastiskt medan hon lutade sig mot gallret till Zyanes cell, armarna korsade över bröstet.
Men jag ägnade henne inte längre någon uppmärksamhet. Doften av rosor och bär med en frostig vinterton fyllde hela rummet. Jag andades djupt in, försökte få så mycket av doften i min näsa som möjligt. Det var en doft som verkade bekant men ändå inte... som om jag hade väntat hela mitt liv på att få känna denna doft.
En figur kom från den upplysta korridoren och ställde sig bredvid byflickan. Hon var längre, mycket längre än vanliga honor på omkring 180 cm, perfekt lämplig för någon med min längd. Och när hon vände sig om och såg mig i ögonen, verkade min varg vakna till liv.
Hennes blå, blå ögon, samma som den vita vargens, stirrade på mig med ett outgrundligt uttryck medan min varg ylade av glädje och rullade runt i hennes doft. Min varg var lycklig, upprymd. För den person den hade väntat på i trettiotvå år var äntligen här! Min varg hade funnit den rätta.
Min Partner.