KAPITEL 06
Ocean vaknade tidigt nästa morgon. Hon gick till badrummet, tog en snabb dusch och bytte om till smala blå jeans och en rosa blommig topp. Hon gick ner för trapporna och njöt av frukosten med Jack och Lora. Efter frukosten åkte Jack och Lora iväg för att shoppa och Ocean gick ut i trädgården. Hon vattnade växterna när trillingarna smög sig fram bakom henne. De frågade vänligt om Ocean ville följa med dem på ett äventyr. De berättade att de ville ta med henne till skogen. Ocean gick med på det med entusiasm, hon älskade den skogen. Hon kände att något var konstigt men sköt undan känslan och följde med sina kusiner. På väg till skogen bad trillingarna om ursäkt för sitt tidigare beteende mot Ocean. Hon var glad att de äntligen insåg och hon förlät dem. Trillingarna tog henne till sjön. Det tog en stund för Ocean att känna igen platsen men hon mindes den. Det var samma sjö som hon räddade en liten fisk i för flera år sedan. Sjön var vacker, precis som hon mindes den. Den var också djup. Monica tog Ocean nära sjön och bad henne titta på alla de vackra fiskarna som simmade där. Ocean beundrade utsikten när plötsligt hennes fötter halkade och hon föll i sjön. Det var vad Ocean trodde, men i verkligheten hade Monica knuffat henne i sjön. Skrattande hysteriskt gick Monica iväg med sina systrar. Hon tittade inte ens tillbaka på Ocean en enda gång. Ocean kunde inte simma, hon försökte sitt bästa för att hålla huvudet ovanför vattenytan men det blev svårt. Hon sjönk ner. Hon samlade allt hon hade kvar, gick upp till ytan och skrek efter hjälp så högt hon kunde. Hon stängde ögonen och mörkret omslöt henne. Moon var också uppe tidigt, han åt inget utan gav sig av för att simma i sjön. Han var nära när en bekant doft nådde hans näsborrar. Han drog in den djupt. Han njöt av den söta doften av vanilj och rosor när ett skrik nådde Moons öron. Det var en bekant röst. Moon sprang snabbt mot sjön. När han kom fram såg han Ocean sjunka ner i vattnet. Han sprang snabbt och hoppade i sjön. Han grep tag i Ocean runt midjan och drog upp henne ur vattnet. Hon var medvetslös. Hennes puls var svag och hon var blek. Moon pumpade hennes bröst och bad till Gud. Det tog en minut eller två, Ocean öppnade ögonen och med ett stort andetag spydde hon upp vattnet i magen tillsammans med frukosten hon ätit för några timmar sedan. Hon hostade hårt när hon satte sig upp. Moon gnuggade hennes rygg lugnande. Hon tittade på honom och plötsligt slog hon armarna runt hans hals. Moon frös i några sekunder men snabbt slog han sina armar runt hennes midja och de kramade varandra hårt. Ocean kände att hennes puls blev normal och hon drog sig undan. Moon kupade hennes ansikte och smekte hennes kinder med tummarna. Tyst stirrade de båda in i varandras ögon. Moon gav henne ett charmigt leende och Oceans kinder blev rosa tillsammans med hennes näsa. Moon tyckte det var bedårande hur hon rodnade. När han såg hennes reaktion skrattade Moon. Hon log mot honom men plötsligt föll hennes leende och hennes ögon fylldes med tårar. Moon kom ännu närmare henne och viskade mjukt.
Moon: Vad är det? Berätta för mig.
Ocean: Jag sårade dig igår, eller hur?
Moon: Hej...
Moon kysste mjukt hennes nästipp och talade sedan.
Moon: Du kan aldrig såra mig, våga inte tänka så.
Ocean: Jag är så ledsen, jag menade inte att såra dig jag var...
Hon kunde inte avsluta meningen eftersom Moon lade sitt pekfinger på hennes läppar och talade.
Moon: Om du någonsin försöker be om ursäkt till mig igen kommer jag se till att kyssa dig så hårt att du inte kan andas på en bra minut.
Oceans ögon vidgades när orden nådde hennes öron. Hon hade inte väntat sig ett sådant svar. Hennes kinder blev röda. Hon rodnade kraftigt och kisade med ögonen. Moon log och satte sig bredvid henne.
Moon: Varför sprang du ifrån mig? Skrämde jag dig?
Ocean: Ja, du gjorde det! Jag var rädd för dig.
Moon: Var, inte fortfarande rädd?
Ocean: Nej.
Moon: Varför var du rädd för mig?
Ocean: Sättet du pratade med Melody och fick henne att tystna, det skrämde mig. Det är inte lätt att få henne att tystna.
Moon: Är det så?
Ocean: Ja!
Hon sa det med ett leende som fick hennes smilgropar att bli djupare än tidigare och Moon fick kämpa för att inte kyssa henne. Hon har tydliga smilgropar och varje gång hon ler blir de djupare på hennes kinder. Han slet blicken från hennes ansikte, han ville inte skrämma henne igen. Han ville vara nära henne.
Moon: Så varför är du inte fortfarande rädd för mig?
Ocean: För att du just räddade mitt liv. Jag älskar den här sjön men jag önskar att jag kunde simma också.
Moon: Du kan inte simma?
Ocean: Nej, vi hade en pool i vår villa i New York City. Men när jag föddes gjorde min pappa om den till en köksträdgård. Han tillät mig aldrig att gå i vattnet.
Moon: Varför det?
Ocean: Jag vet inte, jag frågade honom aldrig. Men jag antar att han bara var rädd för att förlora mig.
Moon: Han måste ha älskat dig väldigt mycket.
Ocean: Ja, det gjorde han.
Moon: Jag är så ledsen för dina föräldrar.
Ocean: Tack.
Moon: Så jag tänkte, eftersom du inte är rädd för mig längre och du inte är som dina bortskämda kusiner. Kan vi bli vänner?
Ocean: Ja, visst.
Moon: Får jag också reta dig?
Ocean: Haha! Ja, det får du. Jag har inget emot det.
Moon: Okej då, följ med mig.
Ocean: Vart då?
Moon: Du är helt genomblöt, du kommer bli sjuk. Följ med mig så får du torra kläder.
Ocean: Jag vet inte.
Moon: Är du orolig för att jag kanske tappar kontrollen och försöker förföra dig?
Ocean: Tyst.
Moon: Du ser sötare ut när du är arg. Hur som helst, jag tänker inte göra något. Jag försöker bara hjälpa min nya vän och jag vill inte att hon ska bli sjuk. Om du inte är bekväm med det, kan jag ta med kläder till dig här. Jag bor inte långt borta, det tar bara 2 minuter.
Ocean: Okej, det kan jag gå med på.
Moon: Okej då, jag är tillbaka om en stund och håll dig borta från vattnet.
Ocean log åt omsorgen han visade henne. Hon satte sig ner på marken, djupt försjunken i sina tankar och stirrade på sjön. Moon sprang som en vanlig människa tills han var utom Oceans synhåll. Sedan rusade han till sin villa, tog ett par jeans och en t-shirt till Ocean och rusade tillbaka. Ingen visste någonsin varför Moon kunde springa med sådan hög hastighet. Han var en manlig undin, att andas under vatten var normalt men att rusa som en vampyr var inte normalt. Men Moon brydde sig aldrig om det, han fick inte visa sina krafter, inte ens för flockmedlemmarna. Han gick försiktigt tillbaka till Ocean och gav henne torra kläder. Hon reste sig upp och Moon vände sig om för att ge henne lite privatliv. När hon var klar med att byta ropade hon på honom. Moon vände sig tillbaka mot Ocean. Ett leende spred sig över hans läppar. Han dreglade över henne men hon kände sig inte rädd eller obehaglig till mods. Hon kisade nervöst med ett blygt leende på sina läppar.
Moon: Det är som om dessa kläder är gjorda för dig.
Ocean: Vad menar du?
Moon: Jag menar att du ser vacker ut i mina kläder.
Ocean rodnade ännu mer och Moon skrattade.
Ocean: Jag måste tillbaka, farbror Jack måste vara orolig för mig.
Moon: Hej! När ses vi igen?
Ocean: Måndag, i skolan. Hej då Moon.
Moon: Hej då Ocean. Ta hand om dig.