Kapitel 9 Varför fungerade inte planen?
"Så, ska vi prata om vad som hände eller inte?" frågade Isabel tyst medan hon försiktigt närmade sig för att undvika att John hörde. Anna stirrade på Isabel i misstro. "Hon har verkligen mage att fråga mig det," tänkte Anna förbluffat, men hon insåg att hon inte borde vara förvånad.
"Den delen där du var en bitch. Eller den delen där du underminerade mitt äktenskap?" Isabel stammade och såg klart stressad ut. Hennes blonda hår var i oordning och hennes ögon såg oroliga ut. Anna lutade sig mot dörrkarmen och stirrade henne i ögonen. Hon kunde nästan läsa Isabels uttryck som en öppen bok, hon var klart orolig. Anna gillade tanken på att det var Isabel som var orolig för en gångs skull.
"Jag... jag... vet inte vad som pågår med dig, men du beter dig galet," väste Isabel och tog ett steg närmare. "Helt olikt dig själv och jag gillar det inte."
"Du menar ovillig att ta skit från dig och göra som du säger?"
"NEJ! Självklart inte."
Anna smällde igen dörren till flyttbilen och lutade sig mot den. Hon korsade armarna och stoppade tillbaka en röd hårslinga. Hon grävde ner händerna i armarna i hopp om att det skulle hindra henne från att slå Isabel i ansiktet.
"Du försökte få mig att lämna min man. Vad mer finns det att säga?"
"Jag blev chockad över att se dig där och jag var arg att vår plan inte fungerade. Jag är bara orolig att du inte kommer att ta dig ur ett äktenskap som uppenbarligen inte fungerar för dig."
"Jag bestämmer vad som fungerar för mig och vad som inte gör det."
"Det var inte vad du sa igår kväll!"
"Nå, som jag sa tidigare, jag frågade bara min man och jag litade på honom."
"Du var ett vrak igår kväll!" sa Isabel med en kall ton. "Jag försökte bara ta hand om dig."
Anna såg på den låtsade omtanken i sin kusins ansikte och kände sig illamående. "Hur kunde jag någonsin tro att hon försökte hjälpa mig?" tänkte Anna sorgset för sig själv. "Jag antar att jag bara alltid antagit att hon älskade mig eftersom hon var den enda familj jag hade som aktivt deltog i mitt liv. Isabel är uppenbarligen bara ute efter sig själv."
"Jag kan ta hand om mig själv och fatta egna beslut," sa Anna högt och stängde av sina tankar medan hon steg förbi Isabel.
"Men du har alltid behövt mina råd och hjälp tidigare," sa Isabel och försökte med en mjukare ton medan hon grep Annas arm. "Ända sedan vi var barn har du förlitat dig på mig, jag har alltid tagit hand om de stora besluten."
"Tur för mig att jag kan ta hand om mig själv," sa Anna med låg röst medan hon vände sig om och drog loss sin arm.
Hon gick för att ansluta sig till John men missade inte den råa ilskan som blixtrade till i Isabels ögon. Hon försökte låtsas att hon inte kände Isabels blick på sig medan hon pratade med John. Isabel hade alltid älskat att ha kontroll. I slutändan hade hon alltid haft en villig marionett i Anna.
"Jag lät henne helt styra mig. Hon försökte till och med välja min brudklänning när jag gifte mig med John," tänkte Anna för sig själv medan hon pratade med John och höll Isabel i periferiseendet. "Jag misstänkte aldrig att hon kunde ha dolda motiv."
"Är du okej?" frågade John och bröt in i hennes tankar medan han försiktigt strök hennes arm för att få hennes fulla uppmärksamhet.
"Jag mår bra. Bara tänker," sa Anna medan John vände sig bort med ett leende och den sista beröringen på hennes arm.
Anna betraktade sin kusin och försökte skala bort lagren som dolde Isabels sanna jag från världen. "Hon är så bra på att låtsas, men under ytan tror jag att hon verkligen hatar mig," tänkte Anna medan hon tittade på henne.
Anna tänkte plötsligt på natten hon dött i sin lägenhet när något som stört henne föll på plats. Ingenting i lägenheten hade varit i oordning, till och med hennes ring låg fortfarande kvar i sockerskålen. Vilken tjuv som helst med lite vett skulle ha hittat den.
Isabel fångade hennes blick och satte på den sårade hund-looken som alltid lurade alla. "Jag är glad att jag vet bättre nu," tänkte Anna sorgset och skakade på huvudet. Anna stirrade på henne och vek inte undan medan alla möjligheter kring den ödesdigra natten snurrade runt i hennes huvud. Det fanns bara en slutsats att dra men det gjorde henne illamående att seriöst överväga det.
"Herregud," tänkte hon när den oundvikliga sanningen föll på plats. "Hon skickade de där männen för att döda mig!"