Kapitel 8 Låt oss komma igång
"Hallå," sa hon i telefonen medan Johns fingrar snuddade vid hennes axel.
"Anna, det är Isabel."
Anna himlade med ögonen och ville avsluta samtalet direkt. Hon formade Isabelles namn med läpparna till John och han föll tillbaka på sängen med en suck.
"Vad vill du, Isabel?" sa Anna med en suck medan hon tog Johns hand och gav den en kyss. "Vi sa ju att vi skulle höra av oss när vi var tillgängliga."
"Lyssna, Anna, jag vet inte vilket spel du spelar eller vad som har tagit åt dig, men din uppvisning i morse var löjlig."
Anna kände hur blodet kokade när hon satte sig upp. Hon hade hela sitt liv låtit Isabel komma undan med allt, men nu skulle det få ett slut. Hon tänkte inte låta Isabel förstöra hennes liv. Hon hade en känsla av att Isabel var mer inblandad i det som hänt än vad samtalet hon överhört på morgonen antydde. Hon ville ha detta äktenskap och Isabel skulle inte stå i vägen.
"Isabel, lyssna..." började Anna och var på väg att ge henne en ordentlig avhyvling, men John tog telefonen och satte den mot örat.
"Isabel, vi är upptagna," sa han högt och himlade med ögonen åt henne. Han lyssnade en stund och suckade innan han nickade.
"Okej, vi är tillgängliga om tio minuter," muttrade han och lade på telefonen och kastade den på sängen.
"Tio minuter och hon kommer hit, för hennes grejer slängs om de inte flyttas. Tydligen har vi tagit upp hennes dyrbara tid med våra aktiviteter."
"Gud, hon är en plåga," stönade Anna och föll ner när John gick mot duschen.
"Ja, men om vi skyndar oss," sa han med en blinkning, "kan vi duscha tillsammans, hjälpa henne och sedan återgå till vad vi höll på med."
Anna såg hans kropp röra sig när han gick mot duschen. Hans muskulösa axlar visade en rovdjursliknande grace som väckte något vilt inom henne. Hon var fortfarande omtumlad av händelserna igår kväll och i morse, och hennes känslor var överallt. En sak visste hon säkert, hon skulle inte missa denna chans.
Anna sprang efter honom och hoppade in i duschen med honom. Vattnet forsade ner över dem och de gav sig hän åt sin passion med en snabb intensitet som krossade allt som hade varit tidigare. Anna grep tag i kaklet medan han älskade henne snabbt och hårt, hans namn droppade från hennes läppar. Anna insåg medan hon höll honom under det ångande vattnet att detta var värt att kämpa för. De var så uppslukade av varandra att de långt överskred sin tid. Bankandet på dörren ryckte dem tillbaka till verkligheten när de skyndade sig att svepa handdukar runt sig.
"Ett ögonblick," sa Anna andfått när hon öppnade dörren till en förvånad Isabel. Gud, hon hade verkligen mage att ringa och sedan dyka upp. Hon förtjänade allt Anna var beredd att ge henne.
"Vi kommer precis ut ur duschen, så du får ge oss en minut."
Isabel stammade när hon tog in handduken runt Annas kropp. Anna log medan Isabel slätade ut sitt perfekta blonda hår och tittade snabbt bort. Hon var klädd i designjeans med strategiska revor på låren och en kort topp. Hon skulle flytta idag men såg ändå redo ut för en modeshow.
"Är John klädd?" frågade Isabel och försökte titta förbi Anna in i rummet.
"Nej, du får vänta," sa Anna och ställde sig i vägen för Isabels blick.
Isabel lutade sig in, inte van vid att vänta. När hon inte såg John lutade hon sig nära så hon kunde viska tyst så bara Anna kunde höra. Hennes ögon flackade nervöst innan hon talade.
"Jag vet inte vad som pågår här, men jag trodde att du skulle lämna John. Jag trodde vi hade allt klart."
"Du kanske hade allt klart, men jag lämnar inte John."
Anna korsade armarna över bröstet och utmanade henne att säga något.
"Vad!" väste Isabel tyst. "Varför?"
"För att," sa Anna långsamt när hon närmade sig Isabel, "han tillhör mig."
Isabel rynkade ansiktet och stirrade på Anna. Hon reste sig till sin fulla längd och pekade ett finger mot Anna.
"Jag försöker bara hjälpa dig."
Anna slog bort hennes hand och stirrade tillbaka. "Hjälp inte mig."
Isabel log ett kallt, ormliknande leende som tidigare skulle ha fått henne att rysa. Nu log hon tillbaka och utmanade henne att göra något.
"Vad händer med vår plan?" frågade Isabel och lutade sig närmare. "Vill du inte ha ett nytt liv?"
Anna tittade på henne och betraktade henne uppifrån och ner som om hon bedömde henne och fann henne otillräcklig.
"Jag kan själv bestämma vad mitt liv ska bli."
"Vi får se," sa Isabel med ett ansträngt leende när hon vände sig om och log mot John över axeln.
Anna såg blicken Isabel gav John och trots den nyfunna beslutsamheten i sitt hjärta oroade hon sig fortfarande för vad hon skulle göra åt Isabel.
"Hur skulle hon få henne att hålla sig borta från deras liv?"