Kapitel 6 Ormen
Annas ögon flög upp och hon insåg att det var morgon. John sov djupt bredvid henne. Under natten hade hans fingrar öppnat hennes morgonrock och vilade nu runt hennes bröst. Anna försökte ignorera värmen som spred sig genom hennes kropp vid hans beröring. Hon hade knappt kunnat sova efter att ha fått veta att hon måste möta Isabel igen. Tidigare hade hon ofta låtit sig köras över när det gällde Isabel, men nu visste hon att hon inte kunde göra det igen.
En röst i hallen fångade hennes uppmärksamhet när dörren till rummet började öppnas långsamt. Dörren stannade upp när rösten skar genom dörrspringan.
"Varför ringer du mig?" Isabels röst väste genom springan. "Du kommer att förstöra allt!"
"Lyssna, ingen kommer att förlora jobbet, din idiot, Anna har ingen aning." Hennes röst bleknade bort och Anna kunde höra fågellika skrik från personen i andra änden av telefonen.
"Nej Erin! Det enda du fick betalt för var att göra henne avundsjuk, inte sitta där hela natten och göra ingenting."
Annas tankar snurrade när hon insåg att Isabel pratade med Johns sekreterare Erin. Den kvinnan var redan på hennes lista för att ha försökt klänga sig fast vid John. Hon hade varit orsaken till bråket igår kväll, ja, en av dem. Den andra stod tydligen utanför hennes dörr.
"Du är värdelös," väste Isabel och stoppade skriken från telefonen. "Du kommer att göra som jag säger när jag säger det och inget annat."
Isabel lyssnade ett ögonblick och började sedan skrika innan hon hejdade sig och sänkte rösten.
"Gör du det, så kommer jag att göra ditt liv till ett helvete. Du vet att jag kan, eller hur?"
"Det var vad jag trodde," sa Isabel hånfullt, hennes röst var iskall. Anna mindes den tonen från barndomen, nedlåtande och förminskande.
"Ring inte mig igen. Jag ringer dig." Isabel avslutade samtalet utan artigheter och Anna rös. Hon lade sig tillbaka på sängen och försökte samla sig. Isabel hade varit grym under barndomen men Anna hade alltid trott någonstans djupt inom sig att hon älskade henne lite, nu visste hon att Isabel såg henne som ett medel för att nå sitt mål.
Dörren till deras rum gnisslade när den öppnades och ett blont huvud stack fram genom springan. Det långa håret föll fram och täckte kvinnans ansikte när hon såg sig omkring. Blå ögon, identiska med hennes egna, svepte över rummet när hon steg in och vidgades i chock när hon såg henne i sängen bredvid John.
"Hon trodde väl att jag skulle vara borta," tänkte Anna för sig själv när hon sköt sitt röda hår ur ansiktet och stirrade ner sin kusin. Hon satte sig upp och såg till att röra sig närmare John när hon gjorde det. Hon log brett, medveten om att det skulle driva henne till vansinne.
"Vad gör du här?" väste Isabel och pekade på Anna. "Du skulle vara borta! Du sa till mig igår kväll att du var trött på hur John beter sig och nu ligger du här med honom."
Anna reste sig och gick långsamt mot dörren medan hon knöt morgonrockens skärp. Hon ville desperat ge sig själv tid att kontrollera ilskan som rusade genom henne. Anna hade alltid backat inför Isabel tidigare men nu var en annan dag. Hon räknade till tio och hoppades att det skulle räcka för att lugna hennes humör.
"Jag förstår inte varför du skulle tro det?" sa hon så lugnt som möjligt när hon nådde dörren. "Jag är precis där jag ska vara." "Varför är du här?" frågade hon med en huvudlutning.
Isabels perfekt sminkade ansikte rynkades i förvirring när hon stirrade på Anna som om hon aldrig hade sett henne förut.
"Jag... jag ville se till att du inte hade glömt något." Isabel stammade fram och såg chockad ut över Annas bestämdhet. Anna var inte säker på hur hon någonsin hade trott att Isabel brydde sig om henne. "Jag trodde att du skulle lämna för gott efter vad som hände igår kväll."
"Nej," sa Anna och såg henne rakt i ögonen. "Jag bestämde mig för att faktiskt fråga min man."
"Men han var ju över sin sekreterare! Hur kan du fortfarande vara här med honom?"
"Nej!" sa Anna bestämt och knuffade Isabel längre ut i hallen. "Hans sekreterare var över honom och John bekräftade det." "Ibland är saker inte alltid som de verkar."
Isabel var mållös. Hennes mun öppnades och stängdes som en fisk som kippade efter luft. Hennes smala händer vred sig nervöst. Dörren slogs upp och båda kvinnorna hoppade till av chock när John fyllde dörröppningen, hans händer svepte runt Annas sidenklädda midja bakifrån. Han tryckte sina läppar mot hennes öra och Anna rös och log.
Ett mörkt ögonbryn höjdes när han vände sig mot Isabel som stod orörlig i dörröppningen.
"Vad pågår här?"