Kapitel 4 Tidsresa?
"Hur är det möjligt?" tänkte Anna förvirrat och kände sig dum. Hennes mun föll öppen av chock. John drog sig tillbaka vid hennes märkliga uttryck och brast ut i skratt. Han hade alltid sagt att hon var rolig, även när hon inte menade det.
"Jag är alltid redo för lite distraktion, speciellt på vår årsdag."
"Håll tyst," sa hon och slog honom lätt på axeln. "Mitt huvud gör ont." John smekte nerför hennes kropp, vilket fick henne att rysa. Anna drog handen över det duvgrå täcket när insikten kom rusande genom hennes hjärna och hon förstod var hon var, hennes gamla sovrum. Hon försökte tänka klart men allt var rörigt och om hon skulle vara ärlig kände hon sig fortfarande lite illamående. Hon sköt honom försiktigt tillbaka och lade handen över magen och bad att hon inte skulle kräkas.
"Jag mår verkligen inte bra," sa Anna och gnuggade sitt huvud.
"Jag måste vara i chock, eller har jag haft något slags psykotiskt sammanbrott?" tänkte hon vilt medan hon tittade på John. "Vad har jag gett mig in på?"
John suckade och lade sig bredvid henne. Han slingrade sig runt henne, ett stort, varmt ben täckte hennes och hon gillade det, åh, hur hon gillade det, hur hon hade saknat det.
"Jag tror att de tomma vinflaskorna kan vara anledningen," sa John med ett skratt och avbröt hennes inre dialog.
"Jag drack inte allt själv."
"Ursäkter, ursäkter." Han skrattade högt och lät fingrarna löpa nerför hennes ryggrad när han drog henne mot sig. Han lekte med en röd lock och hennes andning stannade upp. Hon hatade hur hon föll in i en lättsam gnabb med honom. Hon hade känt John sedan de var barn och även nu kändes det naturligt.
"Du tror alltid att du är så rolig."
"Jag har mina stunder, men du har alltid varit den roliga, prinsessan," sa han mjukt när han vände hennes ansikte mot sig, "även om du just nu ser ut som Kermit."
"Gör inte det dig till Miss Piggy då?" grymtade hon mjukt och försökte dölja smärtan som hans smeknamn orsakade henne. Han hade kallat henne det sedan mellanstadiet, redan då hade han varit hennes räddare. Anna slöt ögonen när hans läppar kysste varje ögonlock, hennes kinder och till slut hennes läppar. Hon sjönk in i det medan virveln i hennes huvud fortsatte. Hon hade varit hjärtekrossad så länge, och nu, om hon inte var galen, var hon tillbaka i Johns armar. Hon märkte knappt att åskvädret hade upphört eftersom hennes hjärta slog så högt.
"Oink, oink," sa han med ett skratt medan han begravde sin skäggiga haka i hennes nacke.
"Nej!" tjöt hon när hon försökte vrida sig bort. Hon kände hur medvetenheten rusade nerför hennes ryggrad när gåshuden reste sig på hennes armar. Hennes mage vände sig och färgen försvann från hennes ansikte.
"Du tänker väl inte kräkas på mig, eller hur?" frågade han tyst när han slutade nafsa på hennes hals. Hans ögon glittrade mot henne som stjärnor.
"Jag tror inte det, kanske." Hon mumlade medan han suckade och försökte se avvisad ut när han drog henne mot sitt bröst. Han höll henne hårdare och hon grymtade högt. Han skrattade och lutade hennes haka uppåt så att hon kunde möta hans ögon. Hans blick var brännande och full av löften som hon plötsligt ville mer än något annat ge efter för, trots förvirringen som fortfarande virvlade i hennes sinne och illamåendet i hennes mage.
"Så kanske jag väntar till imorgon med att distrahera dig." Han suckade och gjorde sig bekväm. Han låtsades vara besviken men hon kände leendet mot sin panna när hans andning jämnade ut sig och han somnade med handen på hennes nakna bröst. Hon ville mer än allt annat ansluta sig till honom, men en del av henne var rädd för att sova. Hon såg den sista stormen rulla utanför när hennes ögon gled över till nattduksbordet.
Hur var det möjligt att detta var hennes bröllopsdag och att hon var tillbaka i sitt gamla hem? Hade hon verkligen haft ett psykotiskt sammanbrott, hade hon verkligen rest tillbaka i tiden?
Vad skulle hon göra?